pojken brinner

vilken väg är till för dem som ler. som inte sätter ord på vågor. tio (typ) tusen faror och mina fötter, eller tår, är kanske redan blodiga. det är tommare här än igår och jag hoppas att jag inte är tommare än imorgon. minnen väcker handling- handling väcker vingar och jag flyger i kylan. jag är betjänt till mina ögon som följer mina rörelser som om dom vore nånting. ett enkelt skådespel med saliv i svart vatten mellan bruna klippor och sneväxta träd. vattnet kan man nog inte gå in i nu. vattnet är för svart. det kan man nog inte gå in i nu.

nån sa
att allt verkligt är vackert
och jag ba
va

nej
nej
nej, en flashmob är inte nödvändig. en dans på den döda samhällskroppen ska utövas i tystnad och ensamhet. nej, en filmatisering av Titanic är inte nödvändig. det hade räckt med Michael Wiehe. på en en begränsad yta, på en evig plats där jag äger jättemånga röda armar. jättemånga prickiga ryggar. där inget lever och inget dör men där lyckan kräver sig bli betrodd. som om det vore något. det är en rutin att borra ner händerna i marken under mig för att hitta en sten med innebörd. jag är som barnen och det är dom andra också. förblindade av den snart avslöjade magin. pojken brinner. dom andra gråter på stranden och skriker i havet. pojken brinner och över honom syns lögnaktiga katedraler och stridsberedda husfassader.

mina lungor är
tjocka eller smala och
tystnaden
är lätt att känna igen

dom springer från alla som springer från alla som springer från alla dom
som om det inte längre räcker med att
känna att luften i rummet är kvavt
och vi istället måste dra
våra svettiga händer mot den kladdiga väggen så har vi svarta snöflingor på våra kinder
jag har somnat till samma stjärna i fyra dagar

Text: Olle Ahlström