PLX Tjärö förvandlade skärgården till ett kreativt drömlandskap

Konst- och musikkollektivet PLX har sedan 2017 arrangerat en kulturfestival ute i Blekinges skärgård. Efter ett års uppehåll – eller “konstpaus” för att citera arrangörerna – är det med särskilt hög förväntan som folk nu återvänder till Tjärö. En liten färja forslar dryga 1500 pers och deras tält till ön som, utöver en restaurang och ett vandrarhem, består av naturreservat med vackra skogar, klippor och kossor.

Det är nästintill omöjligt att sammanfatta PLX Tjärö. På endast en vecka har ett entusiastiskt gäng arrangörer, konstnärer och volontärer förvandlat ön till ett drömlandskap. Stämningsfull belysning bland träden samt en eklektisk mängd konstverk markerar festivalområdet med dess tre distinkt vackra huvudscener – Dungen, Klippan och Hagen.

Jag kämpar för att sätta upp mitt tält bland vana campare, och rör mig något förläget men nöjd bort mot Dungen. Scenen smälter nästan in i skogen som ligger bakom – högtalare och tak är upphängda på träd och scenljusen strålar fram genom grenar och löv. Främst är det liveband som tar plats på Dungen, och Boko Yout, som passande nog brukar klä sig i scoutdräkter, ger festivalen en rivstart. De skiner som allra bäst live, med en punkig energi, smutsiga basgångar, brummande övergångar och Paul Adamahs fantastiska scennärvaro. Han flörtar med publiken, dansar fritt, bjuder på sig själv och under en osläppt låt vandrar han sjungandes ut i fältet intill scenen. Inför det vilda avslutet IGNORED, berättar Adamah om hur hans turnéande kom att hamna i vägen för en kandidat på Kungliga Konsthögskolan. “I might as well go out with a bang”, konstaterar han.

Andra höjdpunkter från Dungen är Rich Ruth från Nashville och Sydafrikas BCUC. Rich Ruth bjuder på en böljande americana-klingande spirituell jazz som stundtals för tankarna till Nala Sinephro. Musiken drar ner rymden på jorden och lägger sig som en varm filt över Tjärö, tillsammans med eftermiddagssolen som kikar in genom träden. Det är hans första spelning i Sverige och mellan låtarna berättar han om en spelning i Köpenhamn för två år sedan. En av PLX Tjärös arrangörer hade då befunnit sig bland ett tjugotal personer i publiken.

BCUC (kort för “Bantu Continua Uhuru Consciousness”) är Dungens sista akt för festivalen. Soundchecken tar en bra stund, de börjar en halvtimme sent framför en spänd publik. Sjumannabandet överträffar publikens förväntan utan svårigheter med sin snabba, intensiva musik av bas, trummor och stämmor som drar inspiration från afrikansk traditionell musik. Frontmannen – en karismatisk bandledare med en skarp, James Brown-aktig röst – rör sig mellan häftiga skrik, visslingar och predikan om fred och egenkärlek. Publiken är helt sålda och dansar, eller nästan moshar, vilt omkring till den snabba, hänförande musiken.

En backe upp från Dungen, förbi ett gäng kossor, hittar vi scenen och området som kallas Hagen. Ett par ljusa trästrukturer i trä utgör en bar och ett dj-bås, och en stor discokula hänger i träden. Några höbalar omringar det relativt lilla dansgolvet där man under festivalens gång kan svänga förbi för att dansa till en mängd dj:s och dansakter i toppform. Jag återvänder hit gång på gång för att dansa till reggaeklassiker från Caribgirly, uppgrävda grooves från Svenska Discokyrkan, drivande house från DJ City eller distad och syntsmäckad electro från Ation Rop och Towlie.

Syskonduon Paranoid Stockholm är en av Hagens och festivalens mest lovande akter. De tar scen på Hagen efter ett riktigt dansigt B2B2B2B. Louis Wood står i båset och spelar en eklektisk blandning av egenproducerad dansmusik, medan systern Mira Wood sitter på en sten mitt i dansgolvet  med mikrofon, cigg och en bunt dikter. När tekniken strular och musiken blir tyst så fortsätter Mira att repetera dikterna, som rör sig associativt mellan dimmiga minnen och intensiva känslor. Några dansare verkar smått förvirrade, men syskonen låter tystnaden bilda spänning och nästa groove välkomnas varmt. Deras halvtimme korta set lämnar en längtandes efter mer.

Hagens kanske absoluta höjdpunkt är ett set av Dj Speakeasy, som bjuder på en masterclass i disco. Det är fredagkvällens sista set och Hagen är fullpackad med folk som vill dansa in natten. Discokulan skiner starkt över dj-båset där Ernst Lilja vänder sig om för att gräva efter nästa skiva. Första hälften av hans set säkerställer att alla är med och dansar. Det bjuds på udda discoedits och noggrannt placerade klassiker – jag glädjs av att få höra Go Bang! av Dinosaur L. När stämningen är satt lägger han en euforisk och drivande housedänga med rika stråkar som får hela stället att släppa loss.

Nerför backen från festivalområdet, intill en flottbastu och en över tio meter hög hoppklippa befinner sig scenen Klippan. En lysande kub i trä och glas står längst ner i en stor sluttning, likt en amfiteater. Här spelar flera akter som generellt rör sig i en ambient riktning. Dock möts jag första dagen av Champagne Bruce. Iförd snapback och solglasögon rappar han på danska om klubbar och tjejer över UK Garage-beats – tänk om ODZ var ganska bra, danska, och rappade som Snook, typ. “This is DK-Garage!” påminner han mellan varannan låt och förvandlar klipporna till ett dansgolv.

En morgon tar jag med mig stormkök, badbyxor och ett par ägg till Klippan för att se EDO & moe. De två vännerna arrangerar klubben Endless Groove i Stockholm och Berlin. Klubben präglas av en stark gemenskap och en kärlek för mat och musik, där volontärer bjuder på mat och bjuder in dj:s att spela långa, runt sju timmar långa sets. Matchningen med PLX är klockren, och de spelar en salig blandning jazz, soul, funk, hip hop, reggae och sydamerikanskt från soluppgången till två på dagen – samtidigt som folk badar solar, dansar och bastar.

Norska Vilde Tuv uppträder med solen i zenit och uppmanar folk att ta sig närmre scenen. Hon blandar trance-aktiga syntar, orgel och flöjt med europopmelodier och en hint av Jennifer Lopez On The Floor. Stockholms jazzfanatiker Isak Hedtjärn flummar omkring som endast han kan. Visslingar och ljudklipp förvrängs genom hans OP-1 samplare i ett förbryllande, antagligen helt improviserat set. Några båtar och kajaker stannar till för att lyssna närmre.

Klippan är som allra vackrast när solen går ner i horisonten. Då spelar två av festivalens bästa bokningar. Den första är Fennesz – den experimentella musikern från Österrike som varit en grundpelare inom elektronisk musik. Med sin trovärdiga kombination av gitarr och dator låter han en massiv vägg av ljud skölja över publiken. Jag lägger mig på marken långt fram och känner hela klippan vibrera. Han stirrar intensivt på datorn. Det känns som att han släppt lös ett monster ur den som han nu försöker tämja. Det är maximalistiskt och känslostarkt, och folk blundar eller blickar ut över havet – ett återkommande motiv i flera av Fennesz omslagsbilder. När den sista, dramatiska låten spelas dyker ett konstverk i form av en brinnande flotte upp på havet.

Dagen efter är det dominikanska och berlinbaserade Tikiman tillsammans med technoduon Scion som får Klippans bästa tidsslot. Tikiman var tillsammans med Moritz von Oswald och Mark Ernestus en vital del av 90-talets föreningar mellan reggae och techno. Tillsammans med Scion återskapas dessa dub techno-klassiker, och ingen verkar njuta riktigt så mycket som Tikiman själv. Han studsar, skrattar och skankar omkring med mikrofonen i handen, raderna ekar ut med tunga basgångar och skallande trummor. Rösten är mixad lågt, och med så pass mycket effekter att orden knappt går att urskilja, utan upplevs mer som en textur i musiken. När solen sjunker över horisonten vänder han sig om med ett leende och jag urskiljer ett ord: “Sunset!” Till slut dyker den brinnande flotten upp ännu en gång till allas förtjusning. Tikimans energi smittar av sig så mycket att hela berget dansar med och jag undrar om de inte borde spela längre och senare.

Det finns ett par scener till som inte öppnas förrän andra natten. Efter tolvslaget vallfärdar festivalen till andra sidan ön, förbi installationer och konstverk som kommer till liv under natten. Ett skelett gjutet i stearin, med ljus som ögon, ligger på en strand. Ett jättelikt svärd har fastnat i en klippa. Framsidan av en tunnelbanevagn har installerats på sidan av ett berg (komplett med graffiti). På en kulle hänger en matta och en mattpiska i metall. Förbipasserare slår ivrigt på mattan som utlöser en baston som ekar ut över ön.

På denna sidan ön, som smart nog ligger långt ifrån något av tältområdena, spelas musik tills att solen går upp. Ena scenen, Klyftan, befinner sig mellan två massiva bergshällar. Här spelas nästan helt taktlös ambient musik, medan videokonst projiceras över hela den ena bergsväggen. Ett stenkast bort ligger Satellit – festivalens kanske häftigaste scen. 

När jag tar mig fram för första gången så trär jag in i en stark röd dimma och slås av omgivningen och den filmiskt futuristiska ljussättningen. Musiken är nästan enbart mörk, stark techno, med några få välkomna inslag av breaks, juke, electro och chicago house. Sista natten stannar jag som längst, och märker efter ett tag att folk inte tittar framåt mot dj-båset. De pekar mot en klippa vid sidan av dansgolvet, där konstnären och bodybuildern Maja Fredin poserar. Upplyst från alla håll, och i kanske en timma i sträck visar hon upp resultatet av sin konstnärliga praktik.

Festivalen har gång på gång häpnat med dess känsla av vänlighet och gemenskap. Alla volontärer som glatt hjälpt till att servera (relativt billig!) mat, plockat skräp, byggt upp scener och staket, skyltat och bidragit till den totala upplevelsen som PLX Tjärö är. I år sålde biljetterna slut innan en enda artist eller konstnär hunnit annonserats, berättar Ernst Lilja, som också är med och arrangerar årets festival. De hade lätt kunnat öka antalet biljetter och försökt att tjäna en hacka, tänker jag. Men de väljer att hålla det litet och heligt.

När jag utmattad och nöjd åker tillbaka mot fastlandet är det inte med den vanliga färjan. Den kör för fullt, medan en man som bor i området ställer upp för att hjälpa alla festivaldeltagare att ta sig hem. Mannen kör mig och ett gäng killar mot land i sin egen båt, och förklarar varför han ställt upp. Han nämner festivalens noggrannhet när det kommer till att hålla rent och värna om varandra och naturen, varpå han nämner turismen på ön och konstaterar att “Midsommar är mycket värre” och “Ingen är så lugn som ni.” Jag skrattar och tänker att min första gång inte kommer vara min sista.