Paul Adamah om ”As seen on TV”, kreativitet och att lyssna på inspiration från aliens

Från TRE60 till AS SEEN ON TV, till Hoopdiggas och STANKFEST; Paul Adamah är kreatören alla Stockholmskreatörer drömmer om att vara.

De senaste åren har Paul Adamahs konstnärliga arbete bubblat i underground-Sverige; han har styrt den mystiska festivalen Stankfest och designat ’AS SEEN ON TV’-kepsen som är i flitig rotation bland insatta fans i Stockholm. “Det är så sjukt hur en person kan bygga ett sånt universum kring sitt skapande” är en kommentar som ofta dyker upp när man diskuterar Adamahs arbete med andra kreatörer och inbitna tastemakers. 2022 har Adamah äntligen lanserat sitt musikprojekt Boko Yout, och släppt två singlar, den senaste under Broder Johns skivbolag Hoopdiggas.

Adamahs spelningar under Way Out West-helgen blev en sorts lansering för projektet. Med två spelningar på själva festivalen, ett gästframträdande under Broder Johns Stay Out West-spelning plus en spelning som supportakt när Black Midi intog Debaser Strand måndagen efter festivalen, känns det som att Adamah har hittat helt rätt och lagt i en extra växel, för närvarande aktuell med en kommande EP. Liveshowerna är intensiva, fyllda av improvisation och består i allra största grad av fraser som publiken uppmanas sjunga med i, fram och tillbaka. Det hela präglas av Pauls explosiva scennärvaro, unik för Sveriges alternativa scen, som får ta plats efter att han i många år jobbat i skuggorna av Sveriges undergroundscen, bland annat tillsammans med det forna kollektivet TRE60.

TV är ett återkommande tema i det universum Adamah skapat runt sin konst. “AS SEEN ON TV”-frasen och derivater av den har smakfullt kurerats av Adamah på merch och posters; kanske allra mest igenkännbart på kepsen som han designat. Under den WoW-spelning från Boko jag lyckas infinna mig på hör jag Adamah sjunga eller rappa, ofta förtvivlat, om vad han sett på TV och nyheterna. Båda omslagen för Boko Youts singlar NEWS och ANXIETY har vad som ser ut att vara TV-kanaler uppe i de högra hörnen. När jag frågar honom om TV, svarar han eftertänksamt:

– Det jag har att säga om det är att allt är planerat och regisserat.

Allt som du gör, eller allt som händer på TV?

– Alltså allt.

I världen?

 – Man får ju själv bestämma till vilken skala. Men jag säger bara allt som i allt. 

Adamah har nyss flyttat till en lägenhet i Flemingsberg i södra Stockholm, dit jag är bjuden för att samtala med honom. I vardagsrummet som smälter samman med köket sitter hans roomie Albin Hansson från gruppen Fridlyst och spelar gitarr bland högar av lådor, musikutrustning och memorabilia; noterbart är Pauls majonnäs-beigea bas, med en handfull påklistrade stickers som ser ut som gul-svarta alienhuvuden.  

Stämningen i lägenheten är avslappnad och lekfull – en reflektion av det Adamah brukar posta på sina sociala medier, där han ofta med en mycket spontan överton spelar musik eller visar upp saker han skapat. Jag frågar hur det kommer sig att han är så bra på att skapa sina stories. Han blir smickrad.

– Tack, jag uppskattar det. Det är något jag verkligen har behövt släppa på – att allt ska vara så himla polerat. Sedan ser det ibland polerat ut för att jag har hållit på med film så länge, och pluggade på Hyper Island som är en skola för kommunikation. Så mycket av det här har handlat om att berätta vad jag gör. Som en Youtuber.

Vad skulle du ha skapat för videor om du hade en Youtubekanal?

– Allt möjligt! Gå loss typ. Jag har verkligen älskat Youtube sedan jag var tolv och har hållit på med sketcher och sånt när jag var yngre. 

Han och Albin, som flikar in, skojar om att lägenheten har en perfekt sitcom-vibe och om att de borde göra reality shows där. Klä ut sig till karaktärer. 

Det känns som att du i dagsläget är mest känd för ditt arbete med fysiska föremål, som AS SEEN ON TV-kepsen, samt dina mattor. Hur väljer du medium när du uppenbarligen är duktig på allt från musik till mode och film? Blir det inte kaos?

Paul flinar.

– Alltså… nä. Allt tillhör ju samma värld, liksom. Det blir egentligen bara att allting börjar manifestera sig. Allt från, ja men Gooch, mattor. Det är egentligen så här jag vill leva bara. I den här lilla världen. 

Paul tar en kort paus och byter till en något seriösare ton.

– Jag tror att allt har sin tid också. Jag behöver inte stressa så mycket. För det jag har är mig själv och min kreativitet. Jag behöver inte stressa för att vara nånting annat eller någon annan. Jag vet vad jag gillar, liksom. Sedan får jag låta det styra mig.

Han berättar att han nu känner ett lugn i att det som händer, bara händer. Och att det ska vara kul. Han lägger till att algoritmer avgör så mycket nu att det gör det extra spännande att vara aktiv på en lokal nivå – och att det leder till mindre stress. 

I tutorial-eran av musiker vi nu lever i, där tröskeln för att vara “skapare” sänkts rejält, känns det väldigt uppfriskande att se en artist som Boko Yout fokusera på att bygga universum och skapa fysiska föremål i första hand, och sedan låta musiken skapa sig själv i det universumet.

Efter en kort tystnad frågar jag om hans början i kollektivet TRE60. Adamah berättar att han bodde i Örebro och först träffade vännerna Eren Saygin och Ville Hasselberg som bodde i Stockholm genom internetsidor som Reddit och Soundcloud. Kort därefter kom han i kontakt med Isildor Xavier Estreda, Ness Hakin, Nebay Meles och Robin Nazari från kollektivet efter att ha träffat Robin på en svartklubb i Hornstull.

– Alla kopplades ihop på ett fint sätt. Genom gemensamma vänner. Gemensamma samtal. Vi var nio, tio stycken fram och tillbaka. Då regisserade jag mycket. Till Nebay. Och gjorde en del grafiskt, konceptualiserade liksom. Då var jag inte så aktiv i att göra musik, egentligen. 

Jag frågar om alla gått sina separata vägar.

– I efterhand inser man hur olika saker alla såg i projektet. Alla älskade TRE60 av olika anledningar. Både på utsidan och på insidan.

Sedan dess har Boko blivit signad till Random Bastards-affilierade Broder Johns skivbolag.

Hur blev du inblandad i Hoopdiggas?

– När Cool, Broder Johns soloskiva, kom ut, så blev jag direkt ett fan. Han gör precis det jag vill göra och hur jag tänker om svensk hiphop och hur det kan se ut. När jag släppte min första singel, så var Johan en av de första som skrev till mig och reachade ut. Sa att det var coolt, mailade och ville samarbeta. Och jag fick direkt imposter syndrome, haha. Men sedan kändes det naturligt att signa med Hoopdiggas. 

Jag frågar om Paul vill sätta sig ute på balkongen. Det är en tidig Septembersöndag och tveklöst den höstigaste dagen på året hittills. Jag skämtar när jag frågar att det känns som det är han som är min gäst nu, och han svarar artigt “I love it”. 

Inför intervjun googlade jag efter din hemsida… 

– Ja, haha. Den är offline nu. Jag har inte råd att betala för domänen.

Då upptäckte jag i alla fall en Wikipediasida om hur Adamah är ordet för ’jorden’ i första testamentet.

Jag visar honom artikeln.

– Vad intressant. Det är min pappas efternamn…

Paul pausar och säger att det får honom att börja tänka.

Låt mig hänga med i din tankeprocess!

– Alltså, det är det. Jag tror mycket på att ord har en betydelse i skapandeprocessen. För det är grunden till vad som manifesteras. För mig är det det. Och speciellt andra paralleller. Om jag får vara lite konspiratorisk då, om ens upplevelser. För mig ger det mening, och jag tror att med liksom jorden och med … nä, nu blir jag lite pretentiös här, så jag sätter punkt där.

Jag ber honom fortsätta.

– Det har inte något med jorden att göra, det jag vill säga. Det har mer att göra med att hålla sig ganska grundad.

Höstbrisen tar skepnad i trädens rörelse nere på gatan från balkongen. Han saktar ner.

– Jag tror att jag har sett helt olika på min familj på pappas sida och på mammas sida. Pappas familj har historia i att utöva voodoo, en västafrikansk religion. Inte den amerikanska stereotypen, men mer att man ser jorden och naturen som en del av den mänskliga upplevelsen, och att man ser representation i form av gudar och olika symboler. Och jag har verkligen gått tillbaka till pappas sida i voodoon. Jag tror att det du säger kommer få mig att utforska det ännu mer. Jag visste inte det.

Adamah hinner droppa en sista kryptisk TV-referens innan vi avslutar. Eftersom vi båda är kreativa individer, och att vårt samtal är ett kreativt samarbete och konstnärlig process som lägger sig i det undermedvetna, kommer vi kunna fortsätta diskutera länge. Då nämner han, lite som en avslappnad sidoslutsats, att det “väl är det som är TV”.

Så TV är inget negativt? Den är bara alltid där?

– Ja… det kan väl vara negativt. Det kan ju vara positivt. Men man sätter en egen värdering i det. Vad TV är och vad det har för betydelse.

I takt med att vi börjar avrunda tänker jag att jag måste fråga om EP:n, som skulle släppts under september.

Vad ser du mest fram emot under hösten?

– Att gå på Mejan (Kungliga Konsthögskolan), där jag precis börjat. Att måla och rita och göra 3D-grejer.

Han lägger hastigt till:

– …Och att släppa projektet så klart!!

Några ord om EP:n?

Efter en lång paus svarar Adamah:

– Den är inte klar än. Men den kommer ut i höst. Och, den… jag älskar den fortfarande. Att lyssna på den själv. Gooch är med också.

Gooch har en feature?

– Ja, genom hela, liksom. 

Kan jag ta en bild på Gooch?

Adamah visar Gooch och studiospacet. När jag plockar upp kameran och ber honom posera bryter han efter de första klicken på kameran snabbt in i karaktär. Innan vi avrundar intervjun frågar jag den mångfacetterade artisten som haft så många kollaboratörer runt sig, vem i hans omgivning inspirerar honom mest.

Han svarar utan betänketid att det är hans föräldrar, som båda har en bakgrund i konstsfären. Hans pappa, som spelade västafrikansk highlife, inspirerar liveakten. Han berättar att han förstår sig själv bättre ju mer han lär känna dem medan han blir äldre, och att han ser på livet som en hike.

– Och på en hike måste man alltid hitta vägen hem. Och hålla sig grundad. Det är det jag har gjort det senaste året.