Peter Englund skriver motgift mot självhjälpsböcker
Peter Englunds Om att misslyckas är till lika delar en studie av misslyckandets logik och en personlig betraktelse över rädslan för det. Exposén sträcker sig från antiken till vår egen tid, och Englund intresserar sig genomgående för fenomenet snarare än för det enskilda nederlaget. Hur uppstår det, hur förklaras det i efterhand och vad gör det med den som drabbas?
Boken kan med fördel läsas som ett alternativ till dagens självhjälpslitteratur om lycka och framgång, eller varför inte som en antidot mot den. Där självhjälpsgenren utgår från att framgången är regel och nederlaget ett undantag att felsöka, vänder Englund på förhållandet.
Framgången framstår här snarast som ett skört och instabilt tillstånd. En av bokens mest minnesvärda formuleringar är en brittisk officers aforism från Bosnienkriget om att ett anfall som går oväntat bra troligen leder rakt in i ett bakhåll. Framgång skrämmer, konstaterar Englund torrt.
Men boken fungerar även som en annan sorts historieskrivning, en som sällan får komma till tals. Historien skrivs som bekant av segrarna, och den som förlorar lämnar färre spår efter sig. För om man ska ta Englund på orden handlar en stor del av historien just om olika former av misslyckanden.
Han visar bland annat hur vår tid helst diskuterar misslyckanden i termer av möjligheter, aldrig som slut. Eller så avslutas berättelsen innan det fatala misstaget hunnit få sin följd. Biografier och biografiska filmer skrivs baklänges, ofta med dödsfallet som ram, vilket ger händelserna en ödesmättad betydelse de aldrig hade. När Gore Vidal fick höra talas om Truman Capotes förtidiga död sade han, som Englund citerar, ”Good career move”.
Med avstamp i modedesignern Halstons explosionsartade succé under 1970-talet, och hans lika fullständiga fall därefter, lotsar Englund läsaren genom en rad olika typer av misslyckanden. Halston är ett illustrativt inledande exempel. Han geniförklarades, hamnade på omslaget till Newsweek och fick Esquire att i stor rubrik fråga om han skulle ta över världen. I oktober 1984 låstes han ute från sitt eget bolags lokaler, med de personliga tillhörigheterna i kartonger på väg mot en väntande flyttbil.
Här märks dessutom att Englund är en författare med humor, en egenskap som inte hör till genrens vanligaste. Halstons liv delas i ett före och ett efter Studio 54, ungefär som vissa historiker delar in Ludvig XIV:s regeringstid i perioderna före och efter analfisteln 1686. Mycket av humorn ligger i fotnoterna, dit också det mesta av vad man inte vill veta om den berömda studions balkong har förpassats.
Vägen kantas med historiska paralleller. Valerianus, kejsaren som gick i persisk fångenskap efter nederlaget vid Edessa år 260, tecknas som hederlig och välmenande men fallen för beslutsångest och med litet hum om militär materia, och när han som förste romerske kejsaren lät sig tillfångatas skakade beskedet hela imperiet. Andra former av sönderfall får illustrera andra mekanismer. Khmerrikets byggnadsraseri och det slutgiltiga övergivandet av Angkor, en stad på omkring tusen kvadratkilometer och därmed större än antikens Rom, står för den inre expansionen som blir sitt eget hot.
De självbiografiska partierna är bokens mest oväntade inslag och dess mest välkomna. Englund berättar om refuseringsbrevet på Poltava, som han rev i småbitar och spred efter sig under en höstpromenad i Uppsala. Ett fiaskots snigelspår, kallar han det. Eller hur han går omvägar för att slippa se folktomma restauranger och affärer utan kunder.
Sin egen fasa för att misslyckas härleder han bland annat till rötterna i norrbottnisk arbetarklass och till erfarenheten av att röra sig i miljöer där man känner att man egentligen inte hör hemma. Undertecknad, likt Englund uppvuxen i Boden, läser det avsnittet med särskilt intresse. Men läsaren vet ju hur det gick sedan, och berättelsen väcker därför hopp och skräck på samma gång. Alla kan ju inte bli en Englund!
Stundom tycks det som att boken handlar mindre om att misslyckas och mer om hur man identifierar de mest fatala felstegen för att själv slippa undan. Englund är samtidigt öppen med att annat rör sig under ytan. Berättelser om mäktigas fall väcker en skamlig, voyeuristisk lusta i honom, en längtan efter karma.
Sista ordet får Miss La Trobe, amatörteaterregissören i Virginia Woolfs Between the Acts. Hennes pjäs blir ett fiasko, och medan publiken skingras gömmer hon sig förkrossad. Sedan börjar hon fantisera om ett nytt verk.
Att misslyckas är inte fult. Snarare är det djupt mänskligt och till synes oundvikligt. I Englunds humanistiska ordskrud framstår det nästan som en tröst. Det är en märkligt vacker bok om människans ofta fatala, men likväl beundransvärda, envishet.
Text: Simone Westblom
