Är våren officiellt här? I så fall känns det passande med ett nytt Panda Bear-album fyllt av solkyssta popmelodier som bara trånar efter sommaren. När multiinstrumentalisten Noah Lennox inte pysslar med sitt sidoprojekt Panda Bear är han upptagen med bandet Animal Collective, som han grundade med sina vänner under college. Bandet har ofta beskrivits i relation till The Beach Boys, vilket 25 år in i bandets karriär måste vara jobbigt att höra. Framförallt är det en influens som tas upp då båda grupper rör sig inom det poppiga och psykedeliska ramverket, med ett fokus på söta och trallvänliga melodier. Samma soniska röda tråd genomsyrar även Panda Bears egna verk, som ofta utforskar genren med febrigt mod. Lennox stora mästerverk, Person Pitch från 2007, dök ned i genren med huvudet först. Jag menar, lyssna bara på låten Bros och avgör själv.
Om Person Pitch är en buffé, då är Sinister Grift som en god fika i solen. Tänk på den tidiga rock’n’roll som Buddy Holly och Ritchie Valens spelade – just den typen av musik tar Sinister Grift avstamp i. Den tidiga genretematiken är ständigt närvarande och redan på öppnaren Praise hör man att Lennox gjort sin hemläxa – allt från gitarrspelandet till de upprepande refrängerna känns som taget från gamla klassiker.
Melodierna på Sinister Grift är lika varma som den föreställda solen på en stekhet sommardag där vädret gränsar till värmebölja. Det är bara att sätta på Ends Meet och transporteras till högsommarvärmen. Gitarrer och syntar lägger sig som ett varmt täcke över öronen och Panda Bears sång svalkar likt en klunk iskallt vatten. Det sköna gunget fortsätter på Just as Well, som når höga höjder med syntslingor som påminner om ljudet från en glassbil (om föraren hade kopplat in en effektpedal i stereon). Panda Bear sjunger om tråkig vardagsshopping samtidigt som han funderar över livets stora frågor om hur man ingjuter mening i en meningslös vardag: “And I can tell I’m stuck on the inside / Gonna try my luck on the outside”, sjunger han till ifrågasättande glada toner.
I denna filosofiska kontrast befinner sig Lennox under hela Sinister Grift. Musiken är glad och avslappnad och likaså ter sig sången, men ju mer man lyssnar på texterna, desto tydligare blir albumets tematik. På Ferry Lady sjunger Lennox “Stiff wind on the street / Pull my jacket in / Feeling incomplete / Feel it happening”. Ett självhat växer fram och den enda lösningen verkar vara att försvinna in i sina tankar – “Lost in thought” upprepas i refrängen. Den stora ljudbilden lämpar sig väl till den dissocierande känslan som Panda Bear beskriver. Nästan alla låtar utspelar sig i Lennox huvud och sången är bokstavligt talat i bakgrunden under stora delar av albumet – på vissa låtar når endast sången lyssnaren genom ett eko och man hör inte bara en röst utan flera, vilket symboliserar de många röster man har i sitt eget huvud.
Mot slutet kryper plötsligt kylan in och melodierna växer sig allt mer molliga. Venom’s In och Left in the Cold utforskar ett mer brett och tomt ljudlandskap än tidigare. Det hela kulminerar i Elegy For Noah Lou som sträcker sig ännu bredare och tystare. De tre låtarna bidrar med en välbehövlig dos av frisk luft, men drar samtidigt ner på det tempo som albumet samlat på sig. Innan Panda Bear avslutar tar han ett sista segervarv med Cindy Lee på höjdpunkten Defense som sätter en härlig punkt för albumet.
Om du gillar Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band eller Jay Bennetts influens på Wilco är Sinister Grift ett album för dig. De mest härliga stunderna på albumet sker när Panda Bear drar till med brusiga melodier som filtreras genom otaliga effekter. Både i ljudet och melodierna går det att finna spår av tidigare klassiker som Yankee Hotel Foxtrot men även nyare utmanande verk som Cindy Lees Diamond Jubilee. Den enda frågan du behöver ställa dig själv är hur länge du klarar dig under albumets stekheta sol och den plötsligt kyliga skuggan.
