Otoniya J. Okot Bitek skriver mellan folksaga och vittnesmål
Otoniya J. Okot Biteks romandebut Vi var gnistan är en skoningslös skildring av barnsoldaternas verklighet i norra Uganda – där minnen av våld, överlevnad och förlorad barndom vävs samman i en lyrisk och fragmentarisk kör. Selma Löfman berörs av en explicit och rytmisk prosa.
Mellan 1987 och 2006 härjade gerillagruppen Herrens motståndsarmé i norra Uganda. Gruppens styrkor begick bestialiska övergrepp på civila. Omkring 30 000 barn kidnappades för att användas som barnsoldater och sexslavar, hundratusentals människor dog i eller till följd av striderna och runt två miljoner människor tvingades fly från sina hem.
Den ugandisk-kanadensiska författaren Otoniya J. Okot Bitek har rönt stor uppmärksamhet som poet, särskilt för sin diktsamling 100 Days. Nu romandebuterar hon med Vi var gnistan, ett slags körverk av röster från människor som överlevt och återvänt till sin hemstad efter att ha varit kidnappade av Herrens motståndsarmé.
“Till sist fick vi tillåtelse att sätta oss under ett väldigt mangoträd på en gårdsplan, alla de hundratrettionio flickorna […]. För någon som inte visste bättre hade det kanske sett ut som om en sammankomst pågick på just den där gårdsplanen. En åskådare skulle kanske sett gevären på pojkarna som stod bland oss. […] Det kanske var någon som såg oss och vände sig bort, som hade hoppats slippa bevittna denna scen, som hoppades få sköta sitt.”
Romanen följer de tre barndomsvännerna Miriam, Helen och Maggie och deras liv före, under och efter kidnappningarna. Kvinnornas berättelser varvas med ugandiska folksagor och barnvisor och broderas ut till en väv av brutala vittnesmål. Scenerna är explicita i sin exponering av de utsatta, och bilderna som förmedlas tar sig in under huden och värker med en närmast fysisk kraft. Starkast är de scener där kvinnorna fortfarande är barn, flickor i tio- och elvaårsåldern. Deras ogrumlade blickar skildrar livet i rebellernas klor med klar och osentimental skärpa: sparkarna i ryggarna, våldtäkterna, bönerna om att få återvända till sina hem.
“Jag hörde inte hemma här. Jag var skolelev, inte rebell. […] Jag ville bädda sängen, sopa gårdsplanen, stryka och stärka skärpet till min skoluniform.”
Okot Bitek värjer inte för någonting – alla minnen ska fram i ljuset: hur huden sved efter officerarnas käppar, hur AK-47:orna skulle rengöras och underhållas, hur fötterna svullnade upp under räderna. Det ocensurerade våldet skrivs fram med ett naturnära och poetiskt språk, vilket resulterar i en skoningslös och samtidigt vacker läsning. Den rytmiska och lyriska prosan för tankarna till Jamaica Kincaid, liksom omsorgen om och precisionen i detaljerna.
Ibland orsakar skiftena i tid och rum en förvirring i läsningen. Växlingarna mellan levd erfarenhet och mytisk folksaga är snabba och scenerna fragmentariska, en smula lösryckta ur sina sammanhang. Samtidigt ger just det fragmentariska uttryck för minnets själva natur, vilket bidrar till textens autenticitet.
Tiden efter återvändandet till staden, när kidnappningarna upphört och striderna svalnat, är svår. Kvinnorna beskriver hur de kommer tillbaka med få levande ord, så få att de inte räcker till för att berätta om våldet som trasade sönder dem, om tillmälena som fick dem att sluta sig. Dessutom tvingas de navigera i en värld som förändrats medan de varit borta. Jämnåriga har gått ut skolan och skaffat jobb. Föräldrar har dött. Ett helt samhälle har gått vidare. Kvinnorna förstår att de inte kan leva som om alla vet – eller ens intresserar sig för – vad de har varit med om. Likväl måste de försöka leva ändå.
Det är en slutsats som trots att den är outtalad upplevs självklar.Vi var gnistan tycks varken drivas av de stora frågorna eller av en jakt på svar, utan snarare av en åt hela världen riktad förmaning: att aldrig glömma barnen som tvingades stå med gevär hängande i läderremmar över axlarna, istället för att dingla med benen i skolbänkarna.
