Med uppföljaren Perverts har Ethel Cain gjort något som få artister gör efter en hyllad debut – hon har vänt ryggen mot sina lyssnare. De skarpa popmelodierna och det narrativa textförfattandet, allt som ramades in under temat Southern Gothic, är numera förvrängt och utsuddat. På Perverts borrar Cain djupare in i mörkret som stundtals gick att höra på debuten och kastar ut all chans för kommersiell succé med 1 timme och 30 minuter av otäcka drone-spår.
Hennes genrehopp känns medvetet och kommer desto mindre som en chock med tanke på hennes uttalande kring sitt kändisskap och dess nackdelar. Enligt Cain handlar det framförallt om elaka kommentarer, galna och invasiva superfans och otäcka upplevelser av att framträda. Artistens status har nått höga proportioner sedan debuten med Preacher’s Daughters, ett självproducerat magnum opus fyllt av narrativa guldklimpar. Den ambient- och drone-lutande uppföljaren Perverts känns framförallt som ett genuint konstnärligt uttryck. Kanske är hennes ultradedikerade fans snabba att kritisera albumet som en deppig och offentlig rebrand – men det kan inte vara längre ifrån sanningen.
Titelspåret och öppnaren Perverts inleder med en vacker psalm där Cains sång vacklar som ett ljus i vinden. Inspelningen är fylld av brus, vilket redan från start målar upp det otäcka ljudlandskap vi kommer att befinna oss i resten av albumet. Men plötsligt försvinner psalmen och kvar är bara bruset och en skräckinjagande röst som upprepar: “Heaven has forsaken the masturbator”. Det är ett stötande innehåll men ställer sig i linje med artistens tidigare texter som också riktar stark kritik mot den konservativa kyrkan hon växt upp inom. Det följande spåret Punish visar upp en sida som påminner om debuten trots att den på många sätt skiljer sig från hennes tidigare kommersiella sound. Punish släpar på ganska länge och utmanar lyssnaren att hänga med – ett avskalat piano håller långsamt pulsen, hela vägen mot slutet av låten tills högljudda och distade gitarrer väcker liv i spåret.
Trots att nästan alla spår innehåller någon typ av sång eller spoken word så kan albumet i sin helhet uppfattas som instrumentellt. Självklart lägger sig tristessen stundtals över albumet, som en tunn dimma en kall morgon. Med det sagt är det väl också förväntat när det kommer till denna genre?
Pulldrone, ett av albumets längsta spår på över femton minuter, är som en långsam mardröm som man bara önskar skulle ta slut – på bästa möjliga sätt. Stråkinstrumentens oändliga tjut är som ett skrik, som stundtals stannar upp för att hämta andan innan den fortsätter tonsätta sitt lidande. Etienne ställer sig i kontrast till den luddiga mardrömmen och väcker istället känslor av hopp och kärlek. På Thatorchia fortsätter Cain med sin hoppfulla sång och även här hittar hon utrymme för variation och introducerar en mörk syntbas som sakta tynger ner den änglaliknande sången – mot slutet kämpar båda om plats i rampljuset. Cain avslutar på topp med balladen Amber Waves, mild och fjädertunn. Under låtens sista sekunder erkänner hon “I can’t feel anything”, ett minst sagt dystert slut.
Missförstådda genier som Cain vänder sällan kappan efter vinden. Hennes kalkylerade genreskift påminner om när Bob Dylan släppte sin akustiska gitarr och plockade upp en elektrisk. I dagens pop- och alternativa-musikscen finns det alldeles för få artister som helhjärtat följer sina intentioner så modigt som Ethel Cain. Kanske har de inte listat ut att det är helt okej att misslyckas? För så fort man skapar något med andra i åtanke än sig själv har man redan förlorat matchen – Ethel Cain och Perverts bevisar att man kommer långt på konstnärlig integritet.
