Oscarsutmanaren The Secret Agent litar på stillhet snarare än stora gester
Förra året tog en brasiliansk film för första gången hem en Oscarstatyett för bästa internationella film. Den filmen var I’m Still Here. I år har brasiliansk filmindustri chansen att ännu en gång ta hem en, eller till och med flera, statyetter med den omtalade The Secret Agent (originaltitel: O Agente Secreto). Men lever den upp till samma standard som sin fenomenala föregångare?
Likt I’m Still Here utspelar sig The Secret Agent i sjuttiotalets Brasilien. Landet, liksom filmen präglas av militärdiktaturen. Forskaren Marcelo (Wagner Moura) har rört upp känslor hos en korrupt företagare (Luciano Chirolli) och är på rymmen i Recife, i norra delen av landet. Vi följer Marcelo och de som är ute efter att ta livet av honom i en miljö präglad av förtryck. Inte det tydliga militära förtrycket, utan det vardagliga. I ett hus lever flera som är på rymmen under falska namn. Korruptionen präglar omgivningen – från bensinmacken till statsmakten. I nostalgiska miljöer med gula telefonkiosker, Volkswagen Typ 1 och cigarettrök är vi som tittare alltid på spänn. Inte bara för att vi hejar på huvudkaraktären, utan för att vi själva försöker förstå vem han är, vad han har gjort, och varför någon vill åt honom. Är han en hemlig agent?
Ibland får vi en framåtblick. Forskningsassistenter i vår samtid lyssnar på inspelningar, letar fram information om huvudkaraktären och försöker själva förstå vem han är. Ironiskt nog letar Marcelo också efter information – om sin döda mor. För ja, det visar sig att hela filmen kretsar kring information och censur: det vi får veta genom berättelser och det som förtrycks, som raderas, vare sig av oss själva, våra familjer, eller av staten.
Det är också en djupt ironisk film. Huvudkaraktären är en hederlig medborgare som av det banala och korrupta våldet tvingas leva likt en spion. Ett hårigt ben begår våldsdåd vid sidan av huvudberättelsen. Ja, det låter som magisk realism, men benet fanns faktiskt i nyhetsrapporteringen i Recife på 70-talet. I filmen är våldsdåden riktiga men de som ligger bakom beskyddas, ty, det är den korrupta polisen. Hur skriver man om det man inte får skriva om? Man gömmer dem, gör dem till myt. Så föds det mordiska hoppande håriga benet.
Kulmen klargör filmens underliggande tema. Utan att spoila är det en tankeväckande kommentar om vår samtid, om hur mänskliga liv blir till arkivmaterial, till historia, till något en forskningsassistent får sålla igenom. Men är det tillräckligt?
Evgenia Alexandrovas foto är bland det starkaste med filmen. Det är ljusa saturerade färger. Det påminner om svagt åldrade bilder från just 70-talet i Brasilien. Det är digitalt, men ändå passande.
Och Wagner Moura är en skådespelare i toppklass. Internationellt är han mest känd för rollen som Pablo Escobar i Narcos (2015–2017), och med denna film visar han tydligt att han är ett namn att räkna med. Han är väl värd Golden Globe-statyetten som han tog hem för några veckor sedan.
Är The Secret Agent värd att se? Ja. Är den bland årets bästa? Absolut. Men är det något som ändå saknas i jämförelse med I’m Still Here? Ja. Användningen av det obesvarade, om än viktigt för budskapet, lämnar en tomhet i berättelsen som jag själv inte kan undkomma. Den är värd alla priser, men den kanske inte var lika personlig för mig som I’m Still Here. Varje konstverk är sitt eget inför åskådaren. Oavsett är det rörande att se att min önskan om att Brasilien ska associeras “med konst och demokrati” är på väg att gå i uppfyllelse.
