Ormar

Jag var framme vid vägens slut och där bröt jag sönder ett så gammalt och torrt träd att det fattade eld så fort jag kom i närheten med min låga.

Allt vid vägens ände var torrt och när jag kisade upp mot himlen såg jag inte ens en tillstymmelse till tecken på regn. Bara solen som satt på sin höga häst och torkade ut allt, alltså mig. Natten kom och gick och på morgonen hade jag eldat upp hela trädet. Under dagen satt jag bara och väntade. Det enda som jag kunde hitta att äta var ormar, till och med ormarna åt ormar. När natten kom igen så var det kallt, men jag frös inte, jag var fast besluten att fullfölja mitt uppdrag.

I min väntan iakttog jag naturens gång. Det fanns bara en ormart och de större åt de mindre och de mindre åt de större. Jag satt där och kollade på ormarna som åt ormarna. Ibland försökte de äta på mig, de bet mig och sköt in sitt gift. Först reagerade jag starkt på giftet, sen slutade jag helt att reagera på det. Ormarna kom från ett litet hål i berget. De kröp upp på morgonen och ned på kvällen. Jag undrade varför och kom fram till att de måste vilja ha solljus.

”Den dagen tog jag en stor orm och vred nacken av den innan solen gick ned.”

Berget omfamnade vägen som ett U och för att spara på min vätska ställde jag mig längs bergväggen där det fortfarande var skugga på morgonen. Jag följde skuggan som blev mindre och mindre tills på mitten av dagen. Då lyste solen rakt in och man kunde inte alls gömma sig för den. Jag satt bara och väntade tills skuggan började komma på andra sidan vägen och då gick jag dit och följde den tills solen gick ned. Det grämde mig att solen inte kunde lysa rakt in sådär på morgonen i stället för på mitten av dagen, så att jag skulle slippa trycka mig mot väggen i skuggan och frysa. Jag har alltid varit kall på morgonen.

En morgon började jag känna att ormblod inte räckte för att hålla törsten borta längre och när jag genomförde min rundvandring med skuggan och passerade ormhålet kom jag att tänka på att där nere måste det finnas vatten! Jag sparkade loss stenar runt hålet och ett gäng ormar krälade ut i panik. Jag fortsatte att sparka och stack in huvudet och axlarna i hålet. Marken var helt täckt av ormar som slingrade sig mot mig.

Jag lade mig på rygg med huvudet mot hålet och ormarna högg och högg, men det brydde jag mig inte om. Jag tog spjärn med fötterna i marken och tryckte mig längs marken in i hålet. Det var precis så att jag fick plats. När jag var så långt inne att bara fötterna var kvar ute kunde jag inte pressa mig djupare in. Ormarna vällde över mig. Jag tryckte mig ut genom hålet och fortsatte min rundvandring med skuggan.

När solen hamnade sådär rakt på vid mitten av dagen kollade jag på vägen hem och funderade på om jag skulle ge mig tillbaka dit där jag kom ifrån, men jag visste att sådana dumheter bara var funderingar. Ponera att jag skulle börja vandra hem, jag skulle ha torkat ut innan jag hittade något vatten och även om jag lyckades, vad skulle jag då göra?

”Jag behövde inte försöka kräla mig in i hålet eftersom jag nu red på hundra ormar.”

Den dagen tog jag en stor orm och vred nacken av den innan solen gick ned och de andra ormarna kröp in i sitt hål igen. Jag höll den stora ormen runt nacken eller kroppen, ja det är ju en orm, vart går gränsen för dess olika delar? Jag beslutade mig i alla fall för att det var nacken och slungade runt dess kropp samtidigt som jag skrek på de andra tusen ormarna som kröp in i hålet likt en flod.

Jag skrek att de skulle njuta av allt vatten de skulle dricka nu efter en heldag i solen. Jag höll på att bli galen. För en sekund så hallucinerade jag att ormarna faktiskt var en flod som sögs in i berget och jag kastade iväg min stora orm, sprang fram och föll på knä för att dricka men jag blev bara biten i läppen.

På natten frös jag och drack blodet ur ormkroppen. Jag fick inte en sekunds sömn. På morgonen strömmade alla ormar ut igen och denna morgon orkade jag inte hålla mig i skuggan längre, äntligen fick jag uppleva att värmas upp av solen på morgonen när jag var sådär kall. Det njöt jag verkligen av.

Dagen gick mot sitt slut och snart skulle det gå för mig också. Jag hade misslyckats och inväntade min död. Men så fick jag en idé. När ormarna kröp in på kvällen så kröp jag på alla fyra fram till hålet och lade mig på rygg på ormarna. De bet mig men jag orkade inte bry mig. De slingrade sig in i hålet med mig på deras ryggar eller nackar, ja vad man nu kallar det.

”Jag vred upp huvudet, stack ut tungan och lät den släpas längs taket som var fullt av vattendroppar.”

Deras kroppar bar mig och det funkade. Jag behövde inte försöka kräla mig in i hålet eftersom jag nu red på hundra ormar. Det funkade precis och jag sög in magen och lade huvudet på sidan så att inte näsan skulle skrapas mot taket, jag har en stor näsa. Vi åkte djupare och djupare och till slut så kunde jag inte se ingången längre. Om jag fastnade här så skulle jag aldrig komma ut. Då skulle jag ligga i bergets mitt och törsta ihjäl och sen bli till ormmat.

Plötsligt kände jag en droppe på min kind. Jag vred upp huvudet, stack ut tungan och lät den släpas längs taket som var fullt av vattendroppar. Aldrig hade jag känt något så ljuvligt som att ligga på rygg med tungan längs taket i mitten av berget på hundra ormar. Aldrig.

Jag skrattade till. Jag önskade att någon skulle se mig såhär för aldrig att någon skulle tro mig om jag återberättade det. När jag släckt min törst så tog jag en powernap, jag hade ju faktiskt varit vaken hela natten.

Senare när jag vaknade så var det lite ljust. Jag vred huvudet, kollade uppåt och där i slutet var en öppning. När vi nådde den så slingrade sig ormarna åt alla håll och jag hamnade på rygg i sanden och kollade upp på den blå himlen med solen på sin höga häst som torkade ut allt.

Där fick du mig nästan, tänkte jag, sen reste jag mig och såg vägen igen. Den fortsatte alltså, jag hade inte nått slutet när jag kom fram till det gamla torra trädet.

”Just när jag trodde att jag kom till slutet insåg jag att det var minst lika långt kvar” stod det på en skylt.

Jag sträckte på mig och borstade av dammet från kläderna och påbörjade min vandring igen.

Text: Jona Lytsy