Om ett slängt manus
Christopher Kalfjäll om att skriva ett manus och att kasta bort det. Och varför är det så mycket lättare att skriva en essä än en pjäs?
”Om du har något att säga, så är det en lögn att inte säga det.”
– Jordan Peterson
Jag skrev sjutton sidor på en pjäs som hamnade i papperskorgen. Sjutton sidor och sedan tvärstopp. Veckorna gick. Ångesten steg. Kanske kom den för nära. Det vore inte första gången. Den fick som många andra av mina misslyckade skrivförsök bli föremål för en essä. Sensmoralen i min skrivkramp är att jag inte orkade förvalta min idé i en så intim form. Kalla mig blödig men en pjäs gör stort anspråk på sitt budskap. En essä, för att tala med Dan Jönsson, är alltid dömd att misslyckas. Däri finns en märklig trygghet. Ett misslyckande går alltid att avväpna.
En företagsägare och en hemlös gubbe börjar samtala tidigt i pjäsen. Det blir snöpligt eftersom den förre antar att den senare behöver tröst. I själva verket sitter gubben inne på slutsatser som företagsägaren inte kan eller har råd att dra. Jag minns bara fragment av dialogen, men den slutar i en slags absurd far-och-son-situation, ganska ensidig men upplysande. Det vill säga om man äger mod att betrakta konventioner och konvenanser som slaggprodukter. Det är lättare sagt än gjort och därför misslyckades jag.
Gubben säger någonstans att han har upplevt samhället vertikalt. Att förflytta sig på jordklotet är en fåfäng ambition eftersom hierarkier är sig lika överallt. Upplevelsen av ens position i samhället är den enda erfarenheten som har något att säga om livet. Det övriga är distraktioner och medel för människan att tåla det hon måste göra i ett konkurrenssamhälle. Gubben är Sokrates, minns jag att jag tänkte, redo att dricka sin bägare för att han inte orkar bära sina slutsatser. Han är varken fräck eller förmäten. Han talar som om han hela tiden glömmer att någon är där. Och vad är det egentligen värt att hålla på sina djupaste insikter när man redan har giftbägaren i sin hand?
Företagsägaren fick aldrig veta gubbens bakgrund. Jag kan avslöja här att gubben vet vad han pratar om. Han är väl berest, han har älskat och arbetat hårt. Han har så att säga levt livet. En gång i tiden var han mycket lysten. Han har prövat sina krafter i världen, uppifrån och ner i hierarkierna. Han har koketterat i stora guldpläterade konferensrum, arbetat på skitiga fabriksgolv och pressade vårdinstitutioner, arrangerat välgörenhetsgalor, levt föreningsliv och hemlös med härbärgen och stöld som räddning. Han har upplevt samhället, som han uttrycker det, vertikalt. Men där somliga investerar kunskapen i en trygg framtid, väljer gubben att ge upp.
Alla drömmar, inser han, är bara hägringar och chimärer. Inte för att de är onda i sig, utan att för att så lätt korrumperas. Kunskap om det vertikala samhället, tror jag att han säger någonstans, är långt mera komplicerad än kunskapen om gott och ont. De största lärdomarna är inte avsedda för kamp – de är avsedda för flykt. Att delta i en konkurrens är inte värdigt en människa som förstår konsekvenserna.
Med detta som fond möter han av en slump en yngre version av sig själv. Företagsägaren har ännu inte slutat tro på chimärerna och kommer heller aldrig göra det. Men gubben förstår. Ingen hade kunnat ta ifrån honom framgångstanken när han själv var i den åldern. Han klandrar alltså inte företagsägaren för sitt nit, lika lite som han klandrar sig själv för sin flykt. Om man har det som krävs för att upprätthålla ett skådespel, vad är meningen med att sluta?
Gubben känner inte längre tyngden av sina erfarenheter. De hjälpte honom att se klart och det är allt. Men han är långt ifrån kallhamrad. Eftersom han är tränad i att sätta och uppnå karriärmål känner han skuld för sin mållöshet. Eftersom han försköt sina framgångshistorier som sjukdomar sitter skammen som ett järnband om hjässan på honom. Den blir han aldrig kvitt. Det har gjort honom krum och krokig. Bakom ett tungt bröst kan ingen rygg vara rak.
När jag efter flera veckors skrivkramp slutligen slängde pjäsen kände jag en koloss lätta. Några särskilt starka individer klarar av att vara gränslöst uppriktiga i sitt skapande. Jag är inte en av dem. För att kunna skriva måste jag kunna rädda mig undan med fiffiga knep. Jag ursäktar mig inte för det. Människor är listiga i sin självbevarelsedrift, alltför listiga för att avslöja sig när tryggheten av jobb, pengar, bostad och kärlek står på spel. Att avslöja sig måste med nödvändighet ske i noga kontrollerade dispositioner.
Men skammen har inte knäckt honom till ondska. Han känner djupt med människorna. Av självbevarelsedrift är de tvungna att spela med, må det vara korruption eller ej. Att hamna utanför kostar för mycket. Vad de gör för att rädda sig i konkurrensen bör inte moraliseras. Alla är slavar under sin överlevnads administration. De som undkommer gör det sällan frivilligt och lever bedrövliga liv. Det är det hela.
Jag kom inte så långt i pjäsen att företagsägaren fick sätta gubben på plats. Det hade inte bitit, men pjäsen vore inte trovärdig om han inte fått försvara sig å det häftigaste. Ingen kan få sin världsbild punkterad utan protest, särskilt inte någon vars världsbild förskansat honom en viss makt. Om jag hade låtit honom tåla gubbens tankar skulle företagsägaren ha reducerats till en kuliss. Dialogen skulle kanske bli intressant ändå, men om gubben inte själv prövar styrkan i sina tankar så måste någon annan göra det.
Men jag skulle ljuga om jag sa att min avsikt inte var att krossa företagsägaren. Den klassiska och moderna litteraturen badar i samma ambitioner. Få konstverk har stått på företagsägarens sida om de inte varit tvungna av finansiella skäl.
I Platons dialoger är det kusligt hur skickligt Sokrates äter upp sina kombattanters argument. På samma sätt såg jag för mig utgången av detta samtal: företagsägaren blir ett spöke som bara mäktar med enstaviga ord till sitt försvar. Det skulle inte ha varit gubbens avsikt att göra honom skada, men eftersom företagsägaren måste vara inskränkt i sina framstegstankar för att kunna vara företagsägare (Mats Alvesson kallar detta funktionell dumhet), så måste gubbens insikter träffa hårt. Alternativt måste han rädda sig genom att fly och lämna gubben ensam.
”Om du har något att säga,” har Jordan Peterson sagt, ”så är det en lögn att inte säga det.” Men vissa saker bör lämnas osagda beroende vad man vill ha ut av livet. Beslutsamheten och fastheten i ett välordnat liv lämnar inte utrymme för komprometterande tankar. Vi behöver pengar för att leva och relationer för att inte bli ensamma. Gubbens misstag var kanske att han började undra hur mycket skådespel ett liv egentligen är värt. Det kan bli dyrköpta tankar om man glömmer att hantera dem strikt filosofiskt.
Text: Christopher Kalfjäll
