“Om det är någonting jag känner mig trygg i så är det i min musikvärld”
Längs Katarinakyrkans höga gula väggar står två kvinnor lutade med slutna ögon i morgonsolen. Staden är i rörelse men just på denna plats är allt helt stilla. Dagen är varm och värmen tar sig in under den stickade tröjan som jag envist satt på mig – det är ju ändå september? I hörlurarna spelas Affären med Dolce och projektet Tjejdikter, som jag ska få höra mer om idag. Den lunkande musiken för mig framåt, ut från kyrkogården och till en brun port med en guldbricka där det står Sandra Beijer AB.
Sandra Beijer är välkänd både som författare och bloggare. Hon debuterade med boken Det handlar om dig 2014 och har sedan dess släppt två ungdomsromaner som blivit älskade av alla åldrar. Bloggen startade hon 2006 och idag är den en av Sveriges största och mest lästa bloggar. Men idag ska vi prata om varken böckerna eller bloggen – vi ska prata om musiken.
Sandra öppnar porten in till kontoret med ett leende och välkomnar mig in. Rummet är rymligt och hemtrevligt, vi sätter oss i soffgruppen med varsin kaffe.
Hur föddes idén till Tjejdikter ?
– Det var lite slumpmässigt, men jag har alltid känt att det vore kul att skriva låtar till artister. Så jag hörde av mig till en kompis som jobbade på ett skivbolag som tyckte att jag skulle söka på ren chansning. Min tanke var inte att jag skulle synas, men då kom jag på idén: Vad händer om man sätter låtskrivaren framför artisten? Vad blir det för musik? Detta projekt är ju lite som en tonsatt poesisamling, typ. Även om det är ganska klassiska låttexter i sin uppbyggnad.
Musiken har alltid funnits hos Sandra, berättar hon. I tv-adaptionen av hennes bok Allt som blir kvar skrev hon in musik i alla scener, i böckerna finns låtarna och tonerna närvarande bland orden.
– Om det är någonting jag känner mig trygg i så är det i min musikvärld.
”När jag växte upp så kallades alla band med tjejer för tjejband. Och det här är ju liksom tjejdikter”
Tjejdikter är ett alias som Sandra har skapat för projektet och under samma namn släpper hon nu ett album i samarbete med en rad artister. Låtarna består av dikter som Sandra har skrivit och som sedan tonsatts av svenska indieartister: Dolce, Nadja Evelina, Victoria Nilas, Ji Nilsson, Hanna Mei och Manon Lamartine.
Namnet, berättar Sandra, kommer från en diktsamling av Anna-Klara Tidholm som hon hittade på Rönnells antikvariat.
– Jag såg en diktsamling av en tjej, eller hon är inte tjej nu för boken är från 1968, och jag tyckte bara att det var ett så grymt namn. Jag testade den på lite olika skrivprojekt som jag hade. Och sen så kändes det rätt i det här. När jag växte upp så kallades alla band med tjejer för tjejband. Och det här är ju liksom tjejdikter.
Hur närmade du dig skrivandet av dessa dikter? Fanns musiken redan i det stadiet?
– Jag visste nog att jag ville ha ganska enkla nynniga refränger, så det var ändå någonstans hela tiden min tanke att det skulle vara enkla refränger. Jag älskar att rimma och det här kändes som ett så himla härligt tillfälle att få rimma lite. Jag har gått in i varje låt med en tanke kring genren, till exempel franskt 60-tal eller vispop. Det är ett annat sätt att skriva på, det är nästan lite mer som att skriva blogg, man måste fånga känslan på något vis. Låtarna beter sig som noveller, men i komprimerat format. Alla har en början, en mitten och ett slut. Jag ville att texterna skulle utspela sig i samma värld men ändå vara egna.
Sandra tar en klunk ur den stora kaffekoppen och rättar till sig i fåtöljen. I fönstret står ett av singelomslagen inramat, Tårarna med Jackie Mere. I glaset speglas folk som passerar förbi kontoret på väg ner mot Nytorgsgatan.
Hur kom du fram till de personer som tonsatt dikterna?
– Det var viktigt för mig att det inte skulle vara så stora artister. Jag har en stor plattform och ville med det projektet kunna lyfta kvinnliga artister som kanske inte har jättemånga streams.
Sandra beskriver skapandeprocessen som väldigt smidig, hon jobbade fram en text som hon sedan tog med till producenten David Lindwall och respektive artist. På något sätt har låten alltid funnits där i rummet och i slutet av varje session har låten blivit till. När jag frågar henne om det varit lätt att släppa ifrån sig texterna skrattar hon:
– Jag har varit väldigt öppen med om man behöver flytta text eller om det behöver rimmas på något annat. De har ju en mycket bättre taktkänsla och så. Sen har jag ju ändå funnits där som en regissör, för jag ville att känslorna skulle höras. Men sen har känslan förändrats mycket beroende på hur vi har suttit och pratat om låten och vad den är. Det blir nästan som ett skådespel, att bygga de här känslorna i låten.
Du har ju tidigare skapat under ditt eget namn – hur kändes det att skriva under ett alias? Fanns det någon ny typ av frihet med det?
– Det var ju härligt på något vis. Tjejdikter är den ledsna kaninen som bor i det här rummet jag har skapat. Jag ville utforska vad hon har för berättelser. Hon ska inte vara jag och sjunga om att få barn eller typ 40-årskris. Utan den här personen är kanske 25 och ganska vilsen i livet. Jag tycker att det är skönt att på något vis krympa den kreativa kärnan. Så att det blir tydligt. När jag hade definierat henne och vad tjejdikter är så blev det mycket enklare att skriva. Hon är liksom alla sad girls.
— Rent temamässigt ville jag att låtarna skulle innehålla en viss grund av samhällskritik, feministiskt utan att vara någon form av girl power. Allt måste genomsyras av något jag står för. Jag ville att det skulle vara lite kul, inte så dead serious. Många av låtarna har liksom en knorr. Jag har blivit väldigt inspirerad av The Magnetic fields och Doktor Kosmos. Det behöver inte vara så allvarligt men det kan ändå betyda något.
Den ledsna kaninen och alla illustrationer till låtarna är skapade av Amanda Jonsson. Karaktären skapades ur låtarna och allt som omger henne på albumomslaget är saker som går att finna i texterna. Rödvin, matkassen, anti-depp.
– Det är ju hennes sovrum som är albumet. Ett tjejrum.
Lyssnar du på något speciellt just nu?
– Ja, alltså just idag gör jag faktiskt det. Därför att P3 kom ut med topp hundra bästa låtar i världen-listan den här veckan. Och jag blev så sjukt besviken. Så jag sitter idag och gör min egen, den kommer upp i min blogg nästa vecka. Jag känner liksom att jag måste lösa det här.
Vad finns på din lista då?
– Mycket Queen, Neil Young, The Doors. Klassiskt bra musik, jag är väldigt svag för 60-tal.
Väggen bredvid mig är fylld med tavlor och bakom Sandra står skrivbordet, begravet under buntar av papper och böcker. De stora ovala fönstren gör rummet varmt belyst, utanför leker barn i en lekpark men kontoret är förvånansvärt tyst. Förutom vårt prat och kopparna som lyfts och ställs på bordet hörs bara en tickande klocka.
Tror du att Tjejdikter är ett projekt du kommer vilja fortsätta med sen?
– Alltså, jag känner mycket att det är en one off. Tjejdikter är inte min artist som ska leva vidare. Men jag hade älskat att göra Killdikter, det hade varit kul. Jag har inte tänkt så långt men jag tror inte att mitt artisteri kommer att fortsätta. Det är liksom inga pengar i det här projektet över huvud taget. Alla – artister, producenter, skivbolag – gör det för att det är en kul grej. Det är bara en lustfylld sak, liksom.
Samma dag som albumet släpps kommer Tjejdikter tillsammans med Dolce och Jackie Mere kliva upp på scen för projektets första och enda spelning på Bokmässan by night i Göteborg.
Om du skulle göra Killdikter, vad skulle du vilja ha för artister då?
– Man skulle vilja ha en bredd av olika sad boys och det finns ju massor av killartister där ute. Vi kan ju också ta Dolce igen, för det är en kille i duon också.
Hur känns det att släppa albumet i jämförelse med andra projekt?
– Vi har redan släppt fyra singlar och det är liksom halva skivan så det känns inte så läskigt alls. Det var läskigare att släppa första singeln. Typ såhär, hur ska det här mottas? Det är ändå indiepop, det är inte för alla. Det är en ganska smal genre och låtarna är inte gjorda för att bli hittar på något vis. Men nu känns det härligt att den kommer ut och skivan är så fin. Vi var med och spelade in i Babel i förrgår och snart blir det Bokmässan. Det känns också nice att den behandlas som en tonsatt poesisamling vilket var mitt mål. Det känns roligt att det har varit mycket fokus på texterna.
Har du några favoritlåttexter?
–Ja men alltså, så många. Musik är ju poesi. Den låt som jag kan komma på spontant är Norwegian Wood av The Beatles, den texten är underbar. Jag älskar också Unhappy Birthday med The Smiths som också är en berättelse från start till slut.
Hon fortsätter berätta om lyriken i musiken, Kjell Höglund, Ellen Sundberg. För att sammanfatta citerar hon Drake:
– When you’re happy you enjoy the music and when you’re sad you understand the lyrics.
Kyrkklockan slår 11 och jag stänger anteckningsblocket. Sandra reser sig upp från fåtöljen och går till fönstret för att fixa sminket innan vi fotar.
– Jag ska bara pudra näsan, bokstavligen, säger hon med en liten fickspegel i handen.
