Recension: Allt som blir kvar
Matilda (Madeleine Ferraud) ser sitt liv raseras när hennes pojkvän Oliver (Isac Calmroth), till synes från ingenstans, gör slut med henne över telefon. Förhållandet hon trodde skulle vara för evigt tog slut så plötsligt. Förtvivlad över sin nya situation ringer Matilda sin barndomsvän Miron (Oscar Zia) som precis återvänt till Sverige efter en vända i Berlin i hopp om att han ska kunna hjälpa henne ur den svåra sorgen på något sätt. Mirons lösning för henne blir att på något vis leva livet till fullo och bara följa impulser snarare än hjärnan för att komma över Oliver. Matilda flyttar samtidigt in till Mirons storslagna lägenhet för att inte lämnas ensam eller flytta hem till sin mamma igen.
Tillsammans festar de, stjäl saker från Olivers lägenhet och så fort Matildas depression över separationen hugger till hittar Miron på nya saker för att få henne att glömma honom en stund. Inom kort leder detta också till att den till Stockholm nyinflyttade Simon (Erik Enge) även han flyttar in hos duon efter ett impulsbeslut. Till en början är allting frid och fröjd för gänget, men allteftersom blir det tydligt att Miron inte bara har Matildas välmående i tankarna och att hans manipulativa beteende snarare är en destruktiv kraft i hennes liv.
Ursprungligen en roman av Sandra Beijer, men nu som miniserie från SVT kommer Allt som blir kvar lägligt till sommaren för att skildra en ung kvinnas liv under den där typen av sommar efter studenten, möjligtvis mellan studier och jobb där det finns en stor känsla av frihet. Hemmafester av varierande kvalitet som varvas med att någon spontant säger ”hallå, skulle det inte vara en bra idé att bara dra till Berlin här och nu”, samtidigt som de där kraftfulla tonårskänslorna finns kvar och livet i ena stunden kan kännas fantastiskt för att i nästa kännas helt fruktansvärt.
Det kan dock inte sägas att jättemycket händer i Allt som blir kvar, trots hela premissen kring Mirons försök att få Matilda att uppskatta sitt liv igen. Mest är det tre individer som ligger, sitter, står i en ganska storslagen Stockholmslägenhet och pratar med varandra om egentligen ingenting. Ibland festar de också, eller förflyttar sig till en annan miljö för att under en stund stå, sitta eller ligga och prata med varandra om egentligen ingenting. Modigt att göra en så till ytan lågintensiv och långsam ungdomsserie, men Beijer och tv-seriens medförfattare Maria Clauss lyckas ändå hålla intresset vid liv genom att verkligen totalt fokusera på Matildas känslomässiga resa till att på något vis komma närmare att riktigt förstå vad och vem hon är. Den som tittar kommer att få ett drama i åtta delar med en tydlig intrig som har en början, en mitt och ett slut, men seriens stora styrka ligger i att visa Matilda växa, frustrera genom att falla tillbaka och komma till svåra insikter och grava problem med sitt beteende bortom sorg över ett uppbrott. Hon är en bristfällig person som lätt går att ogilla ända till slutet, men också trovärdigt mänsklig i hur hon tar sig an livet. Många gånger vägrar hon ta den riktning man som tittare önskar att hon ska göra, men snarare än att vara ett problem bidrar det till att göra henne till den trovärdiga karaktär hon är.
Inte minst tack vare tv-debuterande Madeleine Ferraud som är helt outstanding i huvudrollen, som med närvaro gestaltar Matilda på ett så sårbart vis att man som tittare ändå känner någon form av sympati för henne även när hon begår ganska fruktansvärda gärningar. Man sympatiserar inte med hennes handlingar, men Ferraud gör det ändå väldigt svårt inte vara på hennes sida till någon mån och hoppas att hon vid slutet av serien ska ha nått en bättre plats än där hon är för tillfället. Likaså sticker Erik Enge positivt ut som en karriärist som, utan att serien någonsin behöver säga det rakt ut, verkligen säljer in en ung man som inte har någon i sitt liv och bara söker efter ett tydligt sammanhang, vilket resulterar i att han i en handvändning flyttar in med två personer han knappt känner och lyder deras minsta vink i rädsla för att allting annat kan leda till att han blir ensam igen. Möjligtvis är rollen inte lika svår som Ferrauds där karaktären förväntas vara i fokus i praktiskt taget varje scen och mer intensiva känslor måste utageras, men det är likväl fint, subtilt skådespeleri som ger liv åt en mycket, mycket ensam person. Även han är mycket frustrerande i sin totala ryggradslöshet, men samtidigt totalt trovärdig.
Tyvärr blir problem uppenbara när dessa ska dela scener med Oscar Zia som är seriens stora affischnamn och ungefär hela svenska folkets älskling efter både detta och förra årets upplagor av Melodifestivalen, men som också smärtsamt tydligt är seriens klart svagaste skådespelare. Han är inte en katastrof, men däremot klart begränsad i förhållande till sina kollegor och kan då och då skapa en lite jobbig dissonans som tar en ur seriens diskbänksrealism. Antagligen hjälptes han inte heller av greppet att tydligen inte göra några omtagningar under inspelningen där en tränad skådespelare som Madeleine Ferraud ändå kan skådespela livet ur sig oavsett medan någon som Oscar Zia visar på sin orutin och vacklar en aning här och där. Hur som helst synd att inte helt klockren casting av en central karaktär så tydligt drar ner helhetsupplevelsen en aning.
En lite felcastad Oscar Zia till trots så håller Allt som blir kvar hög nivå, inte minst för att vara en svensk ungdomsserie från SVT. Möjligtvis att tempot är lite väl högt sett till den stora inre resa Matilda måste ta på bara åtta avsnitt på en längd mellan en kvart och lite drygt 20 minuter, men porträttet av en ung kvinna som måste finna sig själv och inse en del sanningar om sitt liv är ändå ett lyckat och åtminstone i stunden ett mycket trovärdigt sådant. Detta säger visserligen jag som aldrig varit en ung kvinna, men denna (åtminstone) känsla av autencitet gör Allt som blir kvar till en serie väl värd att se.
