Nu måste 80-talistmännen falla
Monsteror, hantverksöl, chiliodlingar, halvöppna förhållanden, måttfulla mängder droger. Kulturen domineras idag av millennials som med billiga spaningar nagelfar sin egen generations ytlighet och fåfänga – samtidigt som de själva frossar i detta.
Amandus Gustafsson sätter punkt för den nya 80-talistlitteraturen.
Jag njöt i fulla drag av Allegro pastell. En perfekt satir över millennial-on-off-parets torftiga hedonism i Berlins sista coola era. Med andra ord: dödsryckningarna av en ekonomisk-kulturell högkonjunktur före covid och Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina.
Leif Randt (född 1982) tajmade sin bitande nekrolog perfekt. Originalet kom ut på tyska i mars 2020, någon vecka före global lockdown.
Och det är ingen slump att det är en millennial som sablar ned sin egen generation, för det sätter fingret på deras problematiska kärna. Flera författare födda på just 1980-talet dominerar nu tidsandan. Kärnan är en klarsynt självmedvetenhet som omvandlas till hybris. En treenighet: idén om total kontroll över det egna ”livsprojektet”, ständig intellektualisering och självklarheten med ett både kreativt och lukrativt yrke.
Sett utifrån tar störigheten formen av vanor som att sitta på kafé och laptopjobba, gå på vernissager, ta måttfullt med droger, ha öppna relationer, odla chili, hyra ut sin lägenhet på Airbnb.
Den på sistone mest hyllade rösten i den kritiska och satiriska kören är Perfektion av Vincenzo Latronico (född 1984). Listan görs lång på vad huvudkaraktärerna – ett layout- och UX-designande 80-talistpar – sysslar med i sin perfekt arrangerade Berlinlägenhet. Redan i bokens första mening målar Latronico varsamt upp en praktfull monsteras centrala betydelse för en välinredd lägenhet. Den blir därmed ortodoxt ikonisk. Monsteran som symbol för millennialesteterna är som Sankt Paulus för kristna.
Boken triumferar i att visa detta livs urholkning. Samtidigt frossar läsarna i just den estetiken. Millennialförfattare har alltså gjort det till värv att nagelfara sina livs hycklande strukturer, till kritikers och läsares förtjusning, och fortsätta att leva ut dem. För självklart kan Latronico, den tidigare Berlinboende författaren, anklagas för samma treenighet av hybris. Skarp iakttagelse är inte lika med transcendens.
I Norden speglas samma fenomen mörkare och mer angeläget av Theis Ørntoft (född 1984). Hans senaste verk Bag litiumbjergene, en sorts essäappendix till romanen Habitat, blev nyligen totalsågad i dansk press.
I autofiktiva Habitat varvar den omhuldade kulturmannen skov av bikramyoga och skrivande med porrberoende och sexköp. Som bäst är den totalt uppslukande, som sämst gäsp-gäsp-platt. Men Ørntoft blev mest hånad för att han i essäboken så oblygt visar upp en ranglig tankebyggställning. Källorna är inte djupare än motsvarande danska P1, Sagan om ringen eller Joe Rogan experience. Lite förenklat är problemet att han ser sig som edgy intellektuell, när det är edgy estetik han har bemästrat.
Och millennialesteterna har sprungit segervarv i flera år nu. Men hur relevant är det att blicka tillbaka på en tid som alla var överens om mest fylldes av störiga hipsters?
De till Bookerpriset kortlistade verken tuggar igenom ett sedan länge känt fenomen, tvingar med oss till ett försenat liktåg. Min uppfattning är att vi kollektivt redan har enats om att det inte finns så mycket att sörja.
Med det sagt gör Perfektion sin grej i Georges Perecs anda snyggt. Ett av de mest lyckade greppen är hur det stackars parets illusion om individualitet långsamt kvävs av marknadskrafternas strypsnara. När Berlin har intagits av kontorsnissar kanske Lissabon erbjuder respit? Men nej, där har det amerikanska techfolket redan säkrat ett brohuvud. Överallt rusande bostadspriser och levnadskostnader. Ingenstans att fly.
Som gäst i en smakfullt inredd lägenhet skulle jag aldrig säga ett ont ord om en monstera. På väg ner genom trapphuset skulle jag däremot le i mjugg. Även jag, eller min exflickvän, hade en gång i tiden en praktfull monstera. Den dödades av en andrahandshyresgäst, och det som blev kvar tog hon med sig när hon flyttade ut.
Nu vet jag att det handlade om två brådmogna 90-talisters efterapning av en redan förlegad estetik. Nu får det räcka. Från tv-serien Girls till Allegro pastell och hit. Mer kan inte sägas om urholkningen av millennialgenerationen genom Instagram och gentrifiering.
Perfektion är inte en dålig bok, snarare en av de bästa i sin genre. Men jag ber er – Bookerprisjuryn, National book award-juryn, m.fl. m.fl., ni vet vilka ni är – låt det bli den sista.
