Nu kommer en ny våg av töntcoola killar
Johanna Ihse är kär i Christoffer Nyqvist, som enligt henne representerar vår tids våg av töntcoola killar. ”Han är för 2020-talet vad Seth Cohen i The O.C. var för 00-talet” skriver hon.
Samhället lider av en brist på töntcoola killar. Michael Cera har slutat vajba till The Moldy Peaches och börjat göra reklam för hudkrämer. Världen har blivit säkerhetspolitiskt farlig, kulturen idisslar enformig under bältet-humor. Men så valsar en viss 26-årig yngling in på scen och småler osäkert på sitt prepubertala sätt, fnissar vagt åt sina egna samtidsskämt.
Jag tänker självklart på Christoffer Nyqvist. Nyligen kom han ut med sin stand up-special För all del på SVT. Han är fantastiskt rolig, såklart, men nej, jag har inte utvecklat en ovillkorlig och evig kärlek gentemot honom för hans självmedvetna humor, faktumet att han ser precis likadan ut som alla killar som någonsin dumpat mig eller för att jag tror att min pappa hade bett honom skaffa sig ett riktigt jobb.
Det är för att han representerar 2020-talets nya manlighet.
”Tänk Skipper i Sex and the City som alltid får tjejer på tok för snygga för honom.”
Naturligtvis är det en love-hate-story. Först när jag såg honom sitta där i På spåret tänkte jag såklart: “Vem är denna pojkvasker, vad gör han här? Är han tolv?”
Men ack vad min åsikt har reviderats. Och när vi båda kunde resmålet Reykjavik på tian på grund av ett beroende av Youtube Shorts, visste jag direkt att vi var själsfränder. Jag älskar också YouTube Shorts.
Just nu består den moderna killen av en dikotomi mellan alla som vill verka töntiga men är det på ett alldeles för medvetet sätt, eftersom de vet om att de är eftertraktade. Samt de som är töntiga, men också bara är just riktigt töntiga.
Men den töntcoola killen? Han som blev mobbad på högstadiet? Ni vet, han som det går att se på att någon tagit hans glasögon men att han liksom har kommit över det, för det hände på högstadiet och han har inte utvecklat något mindervärdeskomplex för det. Han som för 20 år sedan var med i ett indieband eller hade underground bandtröjor (tänk Elliott Smith fast de tyckte bättre om Heatmiser och gjorde det till en poäng). Han har försvunnit in i mängden, assimilerats. Kvar finns bara killar som tror att de är töntiga men som faktiskt aldrig blivit retade för att de inte kunde spela fotboll, och å andra sidan killar som över huvud taget inte kan stå för sina töntiga intressen. Den töntcoola killen tillhör ett utdöende släkte av män. Tänk Skipper i Sex and the City som alltid får tjejer på tok för snygga för honom, och tänk sedan vad han ersatts av idag. Timothée Chalamet? Nej, den töntcoola killen är död och begraven. Men så enter: Christoffer Nyqvist.
”Det är en riktad komplimang till män som historiskt har negligerats. Grattis! Ni är allas drömkille.”
Han är för 2020-talet vad Seth Cohen (som töntcool kille) i The O.C. var för 00-talet. Han är söt, snäll, smart, rolig och lagom likgiltig inför din existens och kärlek. Han är det som kommit att ersätta töntcoolhet i nytt format; en självdistanserad kille. När den töntcoola killen gillar något så uppenbart som Radiohead ger Christoffer Nyqvist dig en blick som säger att han absolut inte bryr sig det minsta om att berätta om sin musiksmak för dig, trots att den med högsta sannolikhet är väldigt bra. Och detta är revolutionerande.
För den sarkastiska lite gängliga killen har aldrig genom hela idéhistoriens gång varit så populär som han är nu. Han har heller aldrig varit aktivt förtryckt av samhällets institutioner (tjejer och killar som gör bottenlösa försök till att växa ut en mustasch). Men liksom; skum. Ogripbar.
Men detta är hans decennium. Låt mig zooma ut. Känner jag Christoffer Nyqvist? Nej. Har jag träffat honom? Nej. Är detta obehagligt? Troligtvis. Men det är en riktad komplimang till män som historiskt har negligerats. Grattis! Ni är allas drömkille.
För helt ärligt; alla tjejer jag träffar älskar Christoffer Nyqvist. Herregud vi kollade på Sveriges mest uttjatade frågesportsprogram för hans skull och vi har i Johanna Frids anda sett klippen på hans Instagram minst hundra gånger. Jag finner mig gladeligen acceptera CN:s stockholmska påbrå trots att jag är skånsk nationalist. Han är en oöverträffad estetisk kulturfigur, odödlig. Inte bara kvinnors trängtan utan även den metrosexuella killens eviga förebild. Ja, han kommer att stå i historieböckerna.
”Kvinnor i sina bästa år vill vi bara ha en kille som vi kan säga ”flytta till Södervärn i Malmö med mig och låt oss skaffa oförsvarligt många bebisar” till.
En avslutande anekdot: Jag sitter på Göteborgs centralstation och ser en kille med militärkeps och hängiga jeans strosa förbi. Han har ett sånt där “smirk”. Han är 2010-talets manliga kultfigur. Men han måste gå vidare.
Det är inte längre indiekillen som gäller, eller han som skejtar, jag vill knappt ha en MFF-supporter. Vi har varit där men nu har vi vuxit upp, och den enda trendregressionen jag tänker ägna mig åt är att uppskatta capri pants, inte killar med alldeles för långt hår.
Vi är liksom vuxna nu och som alla mogna kvinnor i sina bästa år vill vi bara ha en kille som vi kan säga “flytta till Södervärn i Malmö med mig och låt oss skaffa oförsvarligt många bebisar” till. Snälla skämta om mig i dina stand up comedy-framträdanden. Min kärlek är ett ofrånkomligt, mänskligt öde i en värld där de flesta män jag träffat upplevs som antingen för utspädda, för medvetna om sin coolhet, för mycket “jag älskar David Lynch-filmer” i en alldeles för spinkig kropp, eller för töntigt självhatande (de kan inte ens stå för sina civilingenjörsutbildningar). Således är denna public service-komiker en manlig gudom för en nihilistisk generation.
Text: Johanna Ihse
