Nu finns Oscar Wilde ocensurerad på svenska
Det är svårt att översätta ett verk som är så rotat i den engelska kulturen och språket som Dorian Grays porträtt. Bakhålls ocensurerade nyöversättning bryter dock ny mark bara genom att finnas, skriver Smilla Sundén Pettersson.
Att gamla klassiska verk ska läsas på originalspråk är en vanlig föreställning som debatteras friskt (och ständigt återkommande) i olika litteratursammanhang. Det går dock inte att förneka att Christian Ekvalls nyöversättning av Dorian Grays porträtt på Bakhåll förlag bryter ny mark bara genom att existera. Översättningen är nämligen den första svenska att utgå ifrån Oscar Wildes ocensurerade originalmanus. Den fyller därför ett tomrum som länge funnits för de svenska Wilde-fantasterna och förblir relevant trots att originaltexten är över hundra år gammal.
I översättningen får rader som “Jag har hyst långt mer romantiska känslor för dig än vad en man någonsin bör hysa för en vän” stå kvar, trots den uppståndelse de väckte hos författarens redaktörer under sin samtid. Inga försök har gjorts att göra romanen mer “moralisk” i sin översättning och den innehåller tack och lov fortfarande vad en av Wildes redaktörer refererade till som “a number of things which a young woman would make an exception to”. Att svenska förlag inte har gett sig an det ocensurerade originalet förrän nu är däremot slappt.
Att översätta Dorian Grays porträtt kan dock vara en utmaning. Wildes språk är nämligen distinkt engelskt på ett sätt som överskrider det rent lingvistiska och meningarna långa på ett sätt som kan vara avskräckande både för översättare och läsare. Dialogen genomsyras också av ett språk som var typisk för den engelska överklassen, effekten av detta kan därför lätt utebli i överförandet till ett annat språk.
Extra arbete verkar ha lagts ner på att behålla den känsla som väcks av det engelska originalet. De skillnader i ton som kommer med en översättning har blivit så minimala som möjligt, till exempel genom att behålla de få franska fraserna som finns men också genom en förståelse för Wildes sätt att skriva. Det nästan pjäs-liknande språket har fått vara kvar och verkets särpräglade natur i att vara en roman skriven av en pjäsförfattare tas vara på istället för att döljas.
Utöver detta är romanen även fylld med ironi, paradoxer och kvickheter som kan vara svåra att förmedla på svenska, både på grund av rent språkliga fenomen och främmande kulturella kontexter. Christian Ekvall lyckas trots detta översätta Wildes särpräglade språk utan att fördumma det eller ta bort de delar som motsäger sig själva. Figurerna förblir levande och speciellt Lord Henry Wottons Mefistofoles-liknande roll underbyggs av de väl översatta filosofiska utläggningarna och kvickheterna. Resultatet förblir wildeanskt på ett sätt som har förmågan att göra fantaster nyförälskade i verket.
Allt som allt är översättningen välgjord, och där tolkningar har behövts göras är dessa väl avvägda och förvanskar varken berättelsen, den estetiska visionen eller språket. Jag tycker nog fortfarande att man ska läsa Dorian Grays porträtt på ocensurerat originalspråk om man har möjligheten. Men jag skulle nu vilja komplettera min åsikt i frågan med att man därefter bör läsa Bakhålls översättning av den.
Text: Smilla Sundén Pettersson
