Väntrummet

Tapeten var en blandning av grått och gult med släta, horisontella linjer som ögonen retsamt kunde följa. De snuddade vid kanten av väggen, tog ut sina kurvor och svajade precis som överväxt gräs brukar göra när en vind blåser förbi. Det var utan tvekan vad man skulle kunna kalla för en ful tapet, men samtidigt kunde man inte rå för att beundra den. Den skrek inte efter ens uppmärksamhet, tvärtom, tapeten gömde sig bland väggarna i väntrummet och tillät folket som satt på väntstolarna att vila sin blick på den.

Utöver den gulgråa tapeten fanns det en mycket gammal och rustik klocka som hängde högt upp på väggen, ungefär som ett kors över ett altare. Klockan tickade på som vanligt, dag ut och dag in. När den stannade kom någon och bytte ut batteriet och justerade den så att tiden blev korrekt. Mina ögon pendlade mellan tapeten och klockan samtidigt som jag då och då justerade min silkesslips. Den satt ordentligt, som en orm runt halsen. I min ögonvrå fanns en liten spegel som reflekterade taklampornas artificiella solsken. Jag ställde mig upp och gick fram till spegeln. Mitt kolsvarta hår hade tappat all sin glans under tiden i väntrummet. På morgonen hade jag klämt ur en helt bunt med gelé och blötkammat mitt hår bakåt. Åtminstone satt håret som det skulle. Den grågula tapeten fann sin väg till mina ögon igen, genom spegelns reflektion såg jag plötsligt att min silkesslips hade samma tråkiga nyans av gult och grått. Jag speglade mig en sista gång och gick sedan tillbaka och satte mig i stolen.

Runt omkring mig satt också folk med slipsar, hattar, kavajer och klänningar. Vissa fula, andra fina. Ungefär ett dussin antal, satt likt mig, stilla på sin väntstol med tunga andetag i väntan på sin tur. Det hjälpte inte att luften i väntrummet var kvavt. Spänningen var olidlig redan som den var. Närsomhelst skulle herren i receptionen ropa ut nästa nummer, och då skulle en person försvinna från sin väntstol och kort därpå skulle den fyllas av en ny besökare. Jag hade sett detta ske ett antal gånger sedan jag kom hit. Jag minns dock inte det senaste numret som herren i receptionen ropade ut. Kanske var jag näst på tur? Tills dess lät jag min blick vila på tapetens släta linjer.

I min förbipasserande dagdröm kunde jag höra ljudet av flera gräshoppor som sjöng, i mitt huvud gömde de som sig i ett tjockt täcke av grönt gräs.. När jag öppnade mina ögon kvävdes deras sång och byttes ut mot ljudet av en rostig fläkt som sattes igång. Bredvid mig satt en välbärgad man som jag frågade tiden om.

“Gosse, kan du inte läsa klockor?” svarade mannen. Jag hade helt glömt bort den rustika klockan som satt på väggen. Självklart kunde jag läsa analoga klockor. Jag blickade upp mot den tickande klockan som stoltserade över rummet men problemet med denna klocka var att det nästan var omöjligt att tyda vilket klockslag som visades. Det såg ut som att någon hade stoppat in klockan i ugnen och att alla siffror hade smält ihop till en enda stor röra. Det enda jag kunde tyda var ett dovt tickande och en suddig linje som sakta rörde sig.

“Nästa”, ropade herren som satt i receptionen och kort därpå reste sig en ung kvinna i en röd klänning från sin väntstol. Med tunga steg försvann hon runt hörnet och allt jag hörde var ljudet från hennes klackar som sakta drunknade i den rostiga fläktens gnisslande.

I väntan på min tur fortsatte jag att försvinna bland mina tankar. Det enda beviset av att jag fortfarande befann mig i väntrummet var den tickande klockan som penetrerade mina dagdrömmar. Ljudet av gräshopporna blev plötsligt mer påtagligt och gräset som de befann sig i var blött och nyklippt. Jag placerade min hand på gräset och när jag lyfte på den satt små gröna grässtrån fastklibbade på handflatan. Klockan fortsatte ticka och snart föll gräshoppornas tjut in i samma rytm som den tickande klockan. Jag öppnade mina ögon och för en sekund kunde jag se det gröna gräset på den fula tapeten som svajade i vinden. Nattens himmel var svart eller mörkblå. Jag blev osäker på vilket. Det enda som var självklart var gräsets färg. Det var grönt, som om det vore nymålat. Den tickande klockan trängde sig på alltmer och gräshopporna tystnade.

“Nästa”, ropade herren ut i högtalaren.
Jag blickade ned mot mina fötter och märkte att jag stod upp. Det måste ha hänt under
drömmen.
“Du som står upp, din tur” sa herren bakom receptionen.
“Min tur?” frågade jag.
”Jajamen, gå runt hörnet bara.”
Jag tog min portfölj och försvann med tunga steg runt hörnet.

Korridoren sträckte sig lång och omfamnades av samma gulgråa tapet som jag lät min blick vila på under tiden i väntrummet. Tapetens vertikala svarta linjer vägledde mig nedför den långa korridoren. Dessa linjer svällde och föll som en stor och blå havsvåg, de fångade därför min blick och även fast jag rörde mig framåt gled min blick sakta mot linjerna. Jag svängde runt ännu ett hörn och märkte plötsligt hur andfådd jag var. Jag gick knappast särskilt fort, säkerligen var det den torra luften som fick upp mitt flås. I väntrummet så kylde fläkten ned människorna som satt och väntade, men i korridorerna fanns det ingen fläkt. Ingen luftkonditionering heller. Förbaskat dåligt. Flåset blev värre och luften torrare. Jag gick snabbt in på toan och fyllde handfatet med vatten. Jag slank ur min svettiga kavaj och hängde försiktigt upp den. I spegeln märkte jag hur stora svettfläckar börjat visa sig under mina armhålor. Ytterst pinsamt tänkte jag. Efter några vattenplask i ansiktet och lite pappersduttande var jag tillbaka i korridoren. Jag följde de svarta linjerna runt ännu ett hörn där luften fortfarande var tunn och torr. Jag gäspade efter luft i den trånga korridoren. Om det fortsatte på detta vis skulle jag vara tvungen att lossa på slipsen, i värsta fall ta av den helt och gömma den i portföljen. Med ett starkt grepp hade jag omfamnat min bruna läderportfölj men när jag blickade ned mot min hand var den borta. Kanske hade jag glömt den i badrummet? Jag kunde inte vända nu, då skulle jag bli sen till mitt bokade möte. Mitt huvud började snurra och jag blev alltmer desorienterad. Jag lutade mig mot väggen för att hämta min anda. Svett rann nedför mina röda kinder och föll mot linoleumgolvet som jag nu för första gången lade märke till, även den hade en gulgrå färg. Det kändes som att taket och väggarna rörde sig alltmer närmare mig. Min blick fångades av den gulgråa tapeten igen, mellan svarta linjer kunde jag skymta ett grönt ljus. Det gröna gräset. Deras glans från månljuset glimrade i mina ögon men inget ljud kunde höras från gräshopporna. Ett dovt tickande hördes i stället. Minutvisaren rörde sig och på väggen såg jag siffrorna ändras tills det sades pling. 

Jag klev in i hissen och precis innan dörrarna stängdes slank en hand emellan.
”Herr, jag ber så hemskt mycket om ursäkt”
”Ingen fara” svarade jag även fast jag var halvt omedveten om vem jag ens pratade
med. Allt jag kände var en varm hand på min axel.
”Jag är här för att leda dig till din bokade tid”

Mina ögonlock var knappt öppna men ändå kunde jag se det gröna ljuset på väggen. Jag kände mig allt närmare det blöta gräset som var så grönt, samma färg som ett nymålat staket skulle haft. Min andning började återhämta sig, och pulsen slutade att slå så fort som den gjort innan. Jag kände mig lätt och mild som natten, jag kunde nästan känna den kalla vinden mot mitt ansikte och hur min handflata var fylld av grässtrån. Under den halvnakna månen glittrade jag, i mina ögon kunde du skymta detta ljus.

Text: David Brignoli