Tvåhundra spänn

Det ringde på dörren. Hon befann sig i hallen på väg mellan sovrummet och köket, eller kanske sovrummet och vardagsrummet. Otåligt vandrade hon omkring och plockade med grejer. Städade dedikerat gjorde hon sällan, men hon småfixade ofta. Hon lyssnade på poddar, flyttade prylar från en hylla till en annan och vattnade ihjäl sina växter. Hon hade tänkt tanken att storstäda när hon kom hem från jobbet men insett att det skulle förefalla tillgjort. Han känner ju henne.

Signalen från ringklockan fick henne att frysa fast. Trots att hon bara stod en meter bort och hade kunnat öppna i samma sekund som tonen klingade ut valde hon att stå kvar där hon stannat när det ringt. Han fick ju inte tro att hon väntat vid dörren. Tolv, tretton, fjorton, femton… Ett djupt andetag.

– Hej!
– Hej! Vad fint att se dig!

Glad och självsäker uppenbarade han sig. Hon var inte säker på att han var så självsäker egentligen men hon uppskattade att han agerade så, att han tog ansvar. Han såg i och för sig pigg och frisk ut, kinderna var rosiga. Minns i november den ljuva september.

– Vad fint att se dig, eller jag menar, vad fint att se dig med, sa hon och tog tre snabba steg framåt för att ge honom en kram.

Hon ville visa på initiativförmåga vilket råkade innebära att hon attackerade honom på tröskeln till lägenheten med ytterdörren öppen. Kanske hade hon verkat för offensiv snarare än initiativrik och trygg? Hysteriskt trygg?

Han kom in i lägenheten och började hänga av sig. Jackan han köpt i Göteborg. Den blå mössan som hennes mamma hade stickat och som han mot alla odds inte tappat bort på tre år. Hon backade in mot kökströskeln och kände sig klumpig. Han, däremot, var smal. Lång och smal. Finlemmad, säger man nog. Rufsigt mörkt hår, som tydligen hade blivit för långt. 

– Gud vad snällt att du hade tid, jag visste inte vart jag skulle gå annars. Han log ursäktande och såg ut som en främling. 
– Eller ja, du har ju alltid klippt mig ju, känns det som. Jag minns inte ens vem som klippte mig innan.

Han hade inte frågat hur läget var, inte frågat hur hon mådde och det hade hon inget emot. Kanske var det med avsikt. Kanske besparade han dem båda obehaget i att måsta lyssna på hennes lögn om att hon ”faktiskt-mår-ganska-bra-självdå”? Eller befarande han att hon skulle ta bladet från munnen? Att hon skulle börja gråta och beskylla honom för de oförrätter han utsatt henne för? Eller, var han också lite nervös inför det här, glömde han kanske bort frågan?

– Nä jag fattar. Klart jag ställer upp, svarade hon. Fast det hade ju varit lite fint av dig om du inte stjäl strålkastarljuset från din bror i kyrkan? Bättre att du kommer med yvig kalufs och låter honom vara den välvårdade? Eller visst är det imorgon förresten, som de gifter sig?
– Nä, det är på lördag. Det är inte så vanligt att folk gifter sig på fredagar…

Han log. Hennes puls gick ner en aning.

Hon hämtade en pall från sovrummet och placerade den i köket. Han satte sig. Trots att detta varit hans hem rörde han sig inte alls bekvämt i lägenheten. Han hade stått kvar i hallen fram tills nu och förmodligen var det en lättnad för honom att få sätta sig.

– Vill du att jag hälsar något till dem, frågade han.
– Nej det är lugnt. Eller jag menar, jag kanske skickar ett SMS själv typ, det känns bättre. Jag tänker att det kanske sätter igång för mycket intresse hos vissa om du ska hälsa från mig…. Då ska det spekuleras. Eller, är du med?

Han luktade precis som förr. Hon drog sina fingrar genom hans hår för att lyfta upp de i aftonsolen skimrande lockarna som hon skulle klippa. Feromoner, feromoner, överallt feromoner. Hon fick en impuls att i en enda rörelse vrida sig runt honom, sätta sig gränsle över honom, vrida hans huvud bakåt och kyssa honom. Filmiskt. Eller kanske inte. Vilka filmer hade hon sett där någon gjorde så? Snarare Harlequin kanske? Vad nu det är.

Sekunden senare såg hon för sitt inre hur hon högg den vassa frisörsaxen, alltså den frisörsax han köpt till henne i födelsedagspresent fyra år tidigare och som hon utan undantag bara använt till att klippa honom med, in genom halsen på honom. Blod som sprutade som en fontän. Helt klart filmiskt, ja Tarantino ju, men även den impulsen kvävde hon för dels var hon ingen våldsam person och dels älskade hon honom.

– Jaha, hur har terminsstarten varit? 

Hon blev lika delar road, stolt och obekväm när hon märkte hur hon lät som en riktig frisörska som kallpratar med en kund.

– Bra! Vi har sån metodkurs nu. Ganska tråkigt men ganska slappt. Försöker komma på ett ämne bara, till examensarbetet. Jag vill ju göra nåt om rymdjuridik men det känns som att det skulle vara vatten över huvudet och jag kan typ inte komma på någon som skulle vilja handleda det. 
– Det är ju inte du som behöver bestämma det?
– Nä okej, sant, men. Ingen vi har haft hittills skulle passa i alla fall, så. Kanske att jag gör nåt om demens…
– Typ dementa som juridiska personer?
– Ja eller nja en juridisk person är ju typ ett företag, en förening… Han började förklara men hon avbröt honom med att låtsas snarka.
– Förlåt. Och precis, dementa som juridiska subjekt som man säger. Det är lite konstigt att man säger så kanske…
– Jag skojade bara. Juridiska subjekt, absolut. Ja men det kanske att det är lättare? Det lät också intressant. Men alltså, antingen nåt om dementa eller nåt om rymden. Ganska splittrat? Eller, är det liksom den eviga frågan?
– Ja precis. Det är alltid det man måste välja mellan.
– Den eviga dualismen? Dementa eller rymden?
– Precis. Tänk en sån fyrfältare typ. Rymden, demens, Siw Malmkvist och Thousand Island-dressing. Någonstans mitt emellan dessa, alltså de så kallade fyra storheterna bland juridiska forskningsfält, finns sanningen, upp-sats-äm-net.
– Rakt där i solarplexus på fyrfältaren menar du, frågade hon på imiterad lundensiska.
– Precis så, precis så, nickade han med slutna ögon och viktig min. 

Det kändes som förr. Hans hjärna var fortfarande märklig. Siw Malmkvist. Thousand Island. Han tyckte själv att han var rolig när han sa konstiga grejer. Och de båda tyckte att hon var smart när hon spelade med och var följsam. Fast allt bara var flams. Flams och jargong. Ingen av dem skrattade men båda njöt av att vara i synk. Förut kunde de vara otroligt synkade, det hade hon ofta tänkt. Små blickar på en fest. Någon sa nåt konstigt och de hittade varandra direkt. 

– Du, jag tänkte att jag vill betala för detta, sa han.

Orden föll tungt, för han hade känt det som även hon hade känt. Hur de närmat sig en bekant jargong, en allt för intim jargong alltså, förmodligen. Och nu gjorde han motstånd.

– Nej jag tänker inte låta dig betala. Herregud.
– Jo jag vill betala. Du ger mig av din tid och gör något jag inte hade klarat av själv, det är rimligt att jag betalar.
– Men man kan väl inte hålla på och ta betalt av folk man tycker om bara för att man hjälper dem med nåt de inte kan själva?
– Nä okej, det tycker inte jag heller såklart men. Eller, inte jämt. Men just detta vill jag betala. Hade jag gått till typ Jerrys frisör hade det säkert kostat femhundra och blivit svinfult. Eller jag vill ju inte se ut som Jerry i alla fall. Minns du förresten att han hade skrutit för Jerry om att han tagit betalt i blow job? 
– Kanske inte just till honom då. Men de flesta frisörer kan nog hantera ditt indiekrull. Det syns ju knappt om man klipper fel.
– Inte lika bra som du.

Håret föll till golvet. Hon visste inte vad hon skulle svara och det blev väldigt tyst, tänkte hon, för hon tyckte att man kunde höra när det landade. Hon var färdig med bakhuvudet och var framme vid luggen. Nu stod hon framåtlutad och försökte se koncentrerad ut samtidigt som hon bara kunde tänka på vad han tänkte och på hur han såg på henne. Hon märkte att han inte riktigt visste vart han skulle titta.

– Nä men helt allvarligt… Du gör mig en tjänst som du absolut inte har nån skyldighet eller anledning att göra och jag vill betala. Jag måste kunna få ge dig åtminstone typ tvåhundra.
– Ge tvåhundra till Greta Thunberg eller någon, jag vill inte att du betalar.
– Greta Thunberg är ingen foundraising…
– Näha men i så fall vill jag ha betalat som Jerryfrisören. Blow job.

Hon visste inte varför hon sa så. Konstigt sagt. Hon ville börja skämta igen och så blev det fel. Det fattade nog han också, men, blir man lämnad av någon så skämtar man inte några månader senare om att den som lämnat en ska gå ner på en, för i sådana fall är det svårt för den andre att helt säkert veta om det faktiskt är ett skämt. Hon skämdes men höll masken och han log svårtolkat och hade fortsatt svårt att veta vart han skulle fokusera blicken.

– Det är typ klart nu tror jag, sa hon. Vill du kika lite i badrumsspegeln och se om du vill ändra något innan vi börjar plocka bort grejerna? Den här gången roades hon inte alls av att det var frisörskan som pratade. 
– Jag brukar väl alltid bli nöjd. Jag litar på dig… Du, jag lånar din dusch om det är okej, och tar en handduk från skåpet? 
– Okej, absolut.

”Din dusch”. Det lät konstigt. Hon hörde hur han skruvade igång varmvattnet, hur han duschade i kanske två minuter och hur han sedan stängde av vattnet igen.

– Julia…? Julia kom hit?

Hon svarade inte men gick mot badrummet. Dörren var stängd men olåst. Hon öppnade, gick in och han kom sakta emot henne.

Han gick hem till sig, till sin nya lägenhet, redan samma kväll. Det var mycket att fixa med inför broderns bröllop, sa han. Och han behövde sova hemma, sa han. Han var kort i tonen när han gick. Möjligen skamsen. Uppenbart ångerfull.

Den blick som varit fast när hon öppnat, som flackat när hon klippt hans lugg men som blivit fast igen när han knullat henne i duschen, hade till sist åter börjat flacka och sedan hade han gått. Ta hand om dig hade han sagt, kramat henne och vänt sig om. 

Det plingade till i hennes mobil. Ett rasslande ljud av skramlande mynt. ”Tack och förlåt”, stod det i swishmeddelandet. Tvåhundra spänn.

Text: Anton Fahlgren, @anton_fahlgren.bilder