Tal till kommunen

Kära Mellerviksbor, tiden är kommen för mig att prata öppet om det som många av er länge har grubblat kring. Jag har under de senaste månaderna, på grund av faktorer hel utom min kontroll, alltmer begränsats i min förmåga att utföra min plikt som kommunstyrelseordförande. Jag vill att ni ska kunna höra om olyckorna som drabbat mig från mitt perspektiv, och inte från perspektivet av mina politiska meningsmotståndare som vill förvränga det hela. Jag önskar att jag kunde säga att medlemmarna i kommunens opposition, trots politiska skillnader, är sportsliga och spelar rent. Men så ser det tyvärr inte ut.

Under hela min politiska karriär har jag alltid kämpat för ett rättvist och jämlikt Mellervik. Ett Mellervik där alla, oavsett förutsättning, ska ha samma möjlighet att lyckas. Där de starka inte ser ner på de svaga utan hjälper dem på traven. Där vi alla spelar i ett lag, och ingen springer iväg ensam med bollen. Det är inte alla som håller med om detta, och så får det självklart vara. Det är det som är demokrati: jag står för en sak, du för en annan, och vi låter väljarna bestämma vad de tycker låter bäst. Men jag har anledning att tro att oppositionens ledare har använt tekniker mot mig som är allt annat än demokratiska. Eftersom de inte kan få er att rösta på dem istället för mig, vill de förgöra mig. Det är min övertygelse att oppositionens ledare har anlitat en utövare av mörka trollkonster för att förbanna mig.

Det började en vacker sommardag på Gneda strand, dit jag och min fantastiska fru Kristina, precis som många andra Mellerviksbor, hade gått för att sola och bada. Ur träden bakom stranden kom en man fram klädd i svart polotröja och med håret i en hästsvans. Han gick upp till mig, pekade, och sa: “Du kommer att vara kall och fyrkantig” innan han gick tillbaka in bland träden. Även om mannen var borta, lämnade han en slöja av obehag över stranden, som om solen gått i moln.

Resten av dagen förflöt relativt normalt, men en morgon några dagar senare påpekade Kristina att min kropp och andedräkt var så kall – jag hade faktiskt inte märkt något själv. Dagen därpå tyckte hon att jag blivit ännu kallare. Jag tittade mig också framför spegeln och tyckte mig se att min mage hade plattat till sig, men vikten kändes inte förlorad utan snarare omfördelad. Min överkropp såg ut att vara nästan rektangulär i formen, rundningen hade nästan övergått i fyra kanter. Under mina arbetsdagar behövde jag allt oftare ta pauser där jag stod med ryggen mot en vägg. Jag ska erkänna att jag länge gömde dessa symptom för mina medarbetare, men efter ett tag var det omöjligt att dölja. Det mest märkbara var nog att jag fick ett stort behov av att förvara mat inuti mig. Det började med att jag sydde in extra innerfickor i min rock och började förvara olika varor där, som juicepaket, ost, och grönsaker. Ofta var det så – och detta skäms jag över att erkänna – att jag tog olika kollegors varor från kontorets kyl. Det tog väl inte lång tid för de att dra en koppling mellan deras saknade mat och min överfulla rock. Efter detta kom fram berättade jag för mina kollegor om mitt tillstånd, och sedan dess har jag hållit mig hemma till en allt större grad. Jag fick nämligen också mycket svårare att röra mig eftersom min kropp blivit så stel och klumpig. Den började alltmer forma sig som ett stående rektangelblock – till slut kunde jag inte sitta ner. Min hud började kännas hårdare och kallare, och tog sig en ljus metallisk färg.

Den mest radikala förändringen skedde plötsligt – jag vaknade upp på morgonen och såg att en skåpdörr var fastinstallerad på min mage. Jag öppnade dörren och såg ett helt rent, vitt hålrum med hyllor i. Min första instinkt var att fylla det med matförpackningar. Det var när jag hade gjort det, i eftersvallet av min impulsiva handling, som jag insåg att jag höll på att förvandlas till ett kylskåp. Mina tankar föll sen till den där mannen på stranden och hans profetia. Jag bad en medarbetare leta upp honom och det visade sig att den mannen vid flera tillfällen träffat ledaren för oppositionen. Det råder ingen tvivel om att denna man är en trollkarl anlitad av oppositionen för att skapa misär för mig och besegra demokratins krafter.

Som det ser ut nu är min förvandling fullständig. När du ser på mig ser du en kyl. Det finns inga ytliga spår av en människa kvar, utöver min talförmåga. Insikten har kommit till mig att det är omöjligt för mig att fortsätta som kommunstyrelseordförande, så jag meddelar härmed min avgång. Jag har fullt förtroende i att min efterträdare kommer att stå fast i kampen mot de krafter som genom trolldom och besvärjelser försöker underminera folkets vilja. För min egen del, börjar jag vara tillfreds med min nya existens. En enkel sak som att bara stå i köket skänker mig nu stor glädje. Även att bevara mat inuti mig och hålla den färsk, ger mig ett syfte. Jag kommer sakna att leda denna fantastiska kommun, men jag vet också att den är i goda händer hos min efterträdare.

Tack för allt, och tack för mig.

Text: Charlie Brandin Avehall