Roads

Regnet piskar i ansiktet när jag skyndar mig till den grå byggnaden i utkanten av stan. Det svider och lämnar röda märken på mina bleka kinder. Jag är sen och vattenpölarna strömmar in i mina tygskor. När jag tar av mig jackan i foajén bildas det små pölar på det blanka marmorgolvet inne i den stora byggnaden. Mörkgrå fläckar på den stickade tröjan. Jag springer in på närmaste toalett och tittar i spegeln. Håret hänger i svarta stripor. Jag lägger det hastigt bakom öronen och torkar bort vattendropparna från pannan och de svarta små mascarafläckarna under ögonen.
”Han är redo att träffa dig”, säger tjejen i receptionen och jag fortsätter vidare i korridoren.
Han betraktar mig från andra sidan rummet.
”Så, varför vill du ha det här jobbet?” frågar han och tar av sig glasögonen.
Jag drar handen genom håret och tittar på den stora skylten bakom honom.
”För att det är min dröm att jobba här”, svarar jag.
”Varför det?”
Jag tittar ner på mina händer som frenetiskt rör sig i knäet.
”Vem drömmer inte om att jobba här?” svarar jag.
Mannen stirrar på mig.
”Kan jag få mitt kaffe snart?” frågar han irriterat.
Jag nickar hastigt och fortsätter skumma mjölken. Göra ett litet löv. Jag sätter på det lilla plastlocket och skjuter fram pappersmuggen.
”Det var på tiden.”
Nästa person kommer fram. En liten tant som vill ha en bulle och bakom henne en mamma med två små barn som skriker och bakom henne ett kärleksfullt par som vill dela på en bit kladdkaka. Jag tittar över mot min kollega som står och värmer en macka. Hon nickar åt mig och tar min plats i kassan. Jag tänder cigaretten och för den mot munnen. Andas in andas ut. Rökmolnet smälter samman med den grå himlen. Jag stirrar upp mot de gula plaststjärnorna som sitter fastklistrade i taket. Hör hans andetag bredvid.
”Är du vaken?” frågar jag.
”Nej”, svarar han sömnigt.
”Har du någonsin funderat över varför vår bild av stjärnor inte ser ut som stjärnor? Jag menar, riktiga stjärnor är explosioner. Inte kantiga, spetsiga och gula. Riktiga stjärnor är oformliga. Inte raka. Ändå envisas vi med att forma dem. Varför är det så?”
Jag vänder mig mot honom och möter hans slutna ögon. Djupa andetag.
Klockan ringer och solen reser sig över lägenhetshusen. Små lampor lyser i fönstren där skuggorna långsamt rör sig och det knakar från sängen. Efter en stund lägger sig en hand på min axel.
”Vad kall du är”, säger hans raspiga morgonröst. ”Gå och lägg dig en stund”
”Jag kan inte”, svarar jag.
”Varför inte?”
”Jag kan inte sova.”
Måsarna flyger över älven och skrattar. Jag sitter på bänken och gråter. Jag cyklar med andan i halsen. Lungorna exploderar i bröstet. Människor hoppar undan och tittar irriterat efter mig. En gammal farbror slår sin käpp mot ett av cykelhjulen och jag bromsar in alldeles vid kanten ner mot älven. Jag ser min spegelbild i vattnet. Två ögon och ett trassligt hår. Jag ställer cykeln utanför parken och går över det gröna gräset till picknickfilten. Där han ligger och vilar. Jag sätter mig ner bredvid honom.
”Är du vaken?” frågar jag.
”Ja”, svarar han och sätter sig upp. ”Tittar på molnen”
Jag tittar upp på de vita fluffiga kuddarna i himlen.
”Vill du ha vin?” frågar han och drar fram en flaska rödvin under jackan.
Jag tittar ner på honom och nickar.
Jag försöker gå men det går inte. Jag tittar upp på den grå himlen och lägger händerna på cykelstyret. Bilderna är fastpräntade i mitt huvud. Förevigade på näthinnan. Jag blundar och börjar trampa. Det mullrar. Små regndroppar ramlar ner och blandar sig med svetten på pannan. Ytterdörren smäller i väggen när jag rusar in i lägenheten. Jag stänger dörren. Fingrarna lämnar ett avtryck på handtaget. Jag låser och lägger mig under täcket. Andas högt. Försöker förgäves kontrollera mina andetag. Känner tårarnas saltkristaller i munnen. Jag tittar på mina händer. Fingrarnas mörkröda fläckar.

Text: Ebba Pettersson