På ålderns höst

Med darrande men varsam hand, ställde Helge ned den antikvita kaffekoppen med guldinläggningar på brickan. Han mindes dagen då de fick kopparna som om det var igår. Doften av Syrén och Hägg som omgav det nygifta paret i bersån nere vid bäcken som löpte längs svärföräldrarnas sommarstuga. Orden som hade varit början på någonting vackert som varade i över trettio underbara år.

Han beskådade fotot av den vänligaste människan han någonsin träffat. Hennes rågblonda hår, det vänliga leendet som alltid menade väl, och hennes ögon som var likt bärnstenar, förtrollande, precis som hennes skratt. Helge tog fotot och ställde ned det på brickan tillsammans med två sockerfria fullkornsskorpor och en kopp med tabletter.

Det var en vacker dag och dessutom var det fredag. Den bästa dagen på veckan för då fylldes torget utanför fönstret av försäljare från världens alla hörn. Helge rullade fram sin rullstol och beskådade skådespelet. Upp från tunnelbanan kom herrn med paraplyet. Han som alltid hade det med sig oavsett väder och som alltid gick i mörkblå kostym, även en dag som denna då solen gassade och barnens glassar smälte så att det rann nedför händerna på dem.

Helge sneglade bort mot spiselmanteln och på de kort som hängde där. Tre stycken. De var utflugna sedan länge och hade flyttat långt bort och bildat egna familjer. Strax under porträtten hängde ett flertal kort i varierande ramstorlekar på de bästa han visste. Barnbarnen som han träffade allt för sällan. Det var mitt i sommaren vilket innebar att det var ett halvår kvar till jul och lång höst däremellan då barnbarnens föräldrar kämpade med sina karriärer. Helge vände blicken mot torget igen.

Utanför fönstret packade knallar upp sina varor. Det var allt ifrån kryddor från fjärran länder till underbart doftande blommor som tillsammans skapade en orgie av drömska dofter. Det doftade bröllopsresa och tidig morgon i någon idyllisk småstad i Frankrike. Kaffet med croissant och dagens äventyr som låg framför dem. Till och med den distinkta lukten av diesel i luften tycktes välkomnande och vittnade om känslan att vara på väg någonstans.

Helge tittade på sitt armbandsur. En guldklocka som han fått av företaget då han fyllde femtio och barnen fortfarande var små och gick i skolan. Då allt fortfarande var spännande och lärande var ett äventyr. Det var innan de lät sig påverkas av omgivningens åsikter och tankar. Helge suckade. Hur som helst var klockan snart tio över nio. Det var den bästa tiden på dagen för då kom hon som alltid hälsade. Hon som bröt sina vardagsrutiner för att ta tio sekunder av sin tid för att bjuda på en vinkning och ett leende som var lika varmt som solens strålar.

Hon dök alltid upp från tunnelbanan strax efter nio och beställde något från det lokala bageriet. Det var ett fantastiskt litet familjeföretag som drevs av en ung man och hans mor. De bakade bullar och bröd som spred en välkomnande doft av nybakat. Helge kastades in i en kaskad av barndomsminnen från när hans kära mor stod i köket och bakade grahamsbullar och sirapslimpa till hela familjen. Helge och hans syskon väntade förväntansfullt på att få smaka nybakade bullar direkt från ugnen med smör som smälte med en ostskiva på.

De var fem syskon. Två bröder och tre systrar. Helge tänkte på de andra och mindes deras stunder tillsammans. De var borta nu. Som så mycket annat fanns de endast i de foton och minnen som Helge förvarade omsorgsfullt. De hade egna barn och barnbarn men Helge kunde inte deras namn.

Han sneglade på klockan igen. Hon var sen idag. Missat tåget kanske och var tvungen att ta nästa. Kanske. Eller så var hon sjuk. Helge suckade. Det var så trevligt att få se hennes leende när hon vände sig upp mot balkongen och vinkade kärvänligt innan hon försvann vidare i vimlet. Nu kändes dagen plötsligt tom. Meningslös. Helge skulle just rulla in i vardagsrummet för att slå på teven då han plötsligt kände igen hennes azurblå klänning.

I vanlig ordning vände hon sig upp mot honom, vinkade, och sedan gick hon fram till bageriet för att beställa. Helge betraktade hennes hår och hennes klänning. Färgerna påminde om strandpromenader om sommaren. Hon fick sina varor och betalade. Helge förväntade sig nu att hon skulle fortsätta bort över torget som hon alltid gjorde, men i stället vände hon sig om igen och gick mot hans byggnad. För en stund försvann hon från hans synvinkel. Helge undrade vad hon gjorde, sedan ringde det på dörren.

Text: B.J. Edwin