Över böljor blå

”Över böljor blå, i skumrasket vi stå.” Sången smög sig in över fjorden, slank fram och tillbaka som ett eko mellan bergsväggarna i dimman.

”Vet du varifrån den kommer?” Hon halade upp reven, slipprig och nedtyngd av sjögräs.

”Vilken?” Relingen skavde mot min arm, nere i det svala vattnet liknade fingrarna spöklika trådar. Det mjölkvita diset kapslade in oss, gjorde det omöjligt att se längre bort.

Hon stannade upp. ”Sången såklart.”

Jag skakade på huvudet, torkade av kallt sjövatten mot koftan innan jag svepte den stickande varma yllefilten om mig. Hon drog upp det sista av reven och slog sig ner vid årorna.

”Vill du att jag visar dig?”

Jag nickade, båten gungade till och kom i rörelse. Sakta färdades vi framåt mitt i viken, någonstans ovanför oss hördes vingslag från sjöfåglar som häckade längs med klippsidornas vindlande branter.

”En författarinna som du kanske kan ha användning för det.”

”Vem vet.” Jag lät det vila där, utvecklade inte varför denna vistelse drog ut på tiden. Vissa dagar var jag inte ens själv säker på vad jag sökte utanför de prydligt skrivna pappersark som vilade i väskan bredvid mig. Romanen var klar, väntade bara på att skickas iväg till förläggaren.

Ur dimman lösgjorde sig ett svartnat benrangel. Resterna av ett fartyg tornade upp ovanför oss.

”Det är ett odöpt skepp, dess ägare gav det inget namn.”

Det låg kantrat mellan två klippor. Murknade master letade sig upp som stora mörka tandpetare ur vattnet, resten ruvade precis under ytan. I vattendyningarna gick det att skymta det blanksvarta däcket som vågorna tassade över.

”I folkmun kallas den för Gengångaren. Den skutan har aldrig seglat.” I ögonen tändes en glöd, samma gnista som flytt mig någon gång under färdigställandet av romanen som var tänkt att bli mitt mästerverk. Och här fann jag den alltså åter. En intensiv låga som förtärde allt i sin väg för att nå det som bränner till.

Jag höll andan, lät henne frammana vattenvirvlarna och stormens kaos. Hur skeppets besättning ropat ut sin vädjan om räddning i vinden, det sinande hoppet över att få höra ett svar därute bland vågsvallen. Hur kaptensfrun skrek sig hes, stämde in i måsarnas skrän. Och sedan, ekande röster. Nödropet som fick sitt svar, fartyget som kom till undsättning. När förste styrman räckte sin hand till stöd för den nödställda möttes han av en trepipig pistol, där varje mynning pekade mot varsin räddare.

Hon fortsatte berätta om sjörövarbandet som härjat här i trakten. Gengångaren var i själva verket en attrapp, en timmervarelse sammanfogad av tidigare skeppsvrak som kantat kusten. Hustrun var den drivande kraften, maken bistod gladeligen med mannar för att iscensätta skeppsbrott i syfte att dra till sig potentiella offer.

”De slutade sina dagar inuti det där skeppsvraket.” Hon spottade ner i vattnet. ”Och där finns de ännu, flyter fram genom rummen under däck då båda har förvandlats till tvål. Som gråvita vålnader.” Vindilar kröp över relingen och gjorde oss sällskap nere i vrakets skugga. ”Vetenskapsmännen kallar det för likvax.”

Det kändes som jag själv var genomskinlig, vinden runtom oss nästlade sig även in i mig. Någonstans i djupet blåste det upp till storm. Jag reste på mig, reste inom mig. Vindbyarna nöp tag i hårknuten, sände vilt flaxande hårslingor ut i luften. I ett svep fick jag upp kappsäcken, knäppte upp dess lås och lät en häftig vindstöt bita tag i tätt skrivna ark. De fladdrade ut över skären, dansade runt klipporna som stack upp likt ilskna tänder i den skummande sjögången. Klistrade sig mot skeppets översvämmade däck som små svullna frimärken.

I detsamma mojnade vinden. Jag andades ut. I takt med mina andetag lossnade romansidornas tyngd likt avklippta ankaren, gav plats för nytt. Med den tomma väskan i knät plockade jag upp min anteckningsbok och började skriva. Sången ekade åter ensligt över fjorden.

Vi satt stilla och lyssnade efter orden som sakta dog ut i ena stunden bara för att återuppstå i nästa, som tidvattenvågorna borta vid stranden.

Text: Marie Metso, Malmö. Instagram: @mariemetso