Nuvole Bianche

Allting kändes jobbigt. Allt. Otroligt jobbigt.

Till en början, då jag fortfarande var hel och fast, var verkligheten besvärlig. År av pandemi, förlust, rädsla och saknad. Jag närde en önskan om att få bli ett stort vitt moln på någons klarblå himmel. Att få skymma och synas. Vara en del av något slags sammanhang. Brist var nog en
adekvat beskrivning av mitt liv.

Jag bad om en rubbning. Om blå himmel, jasmin och nuvole bianche. Men svaret lät sig dröja. När omställningen väl kom genomsyrades min själ av en häpnad inför det som stundade. Jag befann mig i sängen, sittandes, halvt om halvt i ett vaket tillstånd. Någonting verkade sluka mig inifrån och det var först nu som jag märkte att det var stört omöjligt att få fötterna dit jag ville. Att sitta på sängkanten och känna sig förvandlas till gelé borde framkalla panik.

Men jag kände ingenting. Mina tankar var grumliga och jag flöt bokstavligt talat med i förvandlingens rörelse.

Jag, eller det som varit jag, blandades samman i en geggig blandning av hjärta och hjärna. Av flytande ben och formlösa leder. Jag blev ett med mig själv och gled ner från sängen och blev till en pöl. Mina tankar försökte förmå mig att gå. Istället blev vi, eller jag, uppmärksam på det faktum att jag tycktes sjunka genom golvet. Våning för våning genom tak och sliten parkett. Förlorade känsel, studerade fiber i trä och lät mig omfamnas av betong.

Jag hamnade under allt och alla. Långt från ytan. Ville andas men kunde inte. Behövde inte. Jag kunde se utan ögon och förnimma dans mellan hav och himmel. Allting möttes i mig. Tiden var ett ofog.

Jorden smakade liv och död på samma gång. Sanning doftade värme. Solarnas sol studerade min resa, men förblev avvaktande.

Rörelsen gav mig fart. Lät mig bli kvicksilver i vatten. Död och människa i rasande metamorfos. Virvlandes runt bland kanaler och rör förgiftade jag allt i min väg. Nära och kära drack min död.

Det var svårt att samla tankar till något sammanhängande. Rörelsen var konstant och vägrade mig andakt. Att betrakta förloppet, hur allting vändes ut och in, borde varit omtumlande. Men de känslor jag burit så tätt vid ytan var nu bara små bubblor i en oändlig ocean. Ett fotavtryck som strax skulle ersättas av ett nytt. Ingen värdering kunde läggas i det konstaterande att liv följde död och vice versa.

Jag hade drömt om vita moln och varma vindar, men fick leva som ett mörkt vatten. Blödde utan öppna sår. Smärta och sorg var sagor. Kärleken likaså.

Natt blev till dag som blev till ljus i en tunnel. Kosmos slet och drog i mig. Farten tycktes öka och ur tunneln blev jag till kollision och kollaps. I mig bildades en stjärna.

Rörelsen vaggade mig bland planetesimaler och lät gravitationen arbeta. Bildade planeter och släppte livet fritt.

Jag blev till regn över vidder och växande rötter. Rasande stormar och vildsinta hav. Gnistrande snötäcken över milsvida skogar. Kände solarnas sol lysa över mig. Fick vara havssalt och ökensand i molndroppar. Rörelsen förde mig samman och bildade moln.

Nuvole bianche.

Text: Marcus Ehrenholm