Någon hon en gång kände
Någon hon en gång kände brukade säga att han alltid ville vakna med solen. Han vägrade skaffa rullgardiner. Sa att det var emot människans natur. Hon lät honom hållas. Vande sig vid att vakna alldeles för tidigt av att solen blygsamt letade sig in genom gardinernas tunna tyg och smeka deras nakna ryggar.
Numera smyger solen inte längre. Den penetrerar persiennerna hon så mödosamt försökt stänga den ute med. Lyser anklagande; vittnar om en värld där utanför hon inte förmår vara en del av. Hon behöver inte känna efter i mer än några sekunder för att veta att inget har förändrats heller denna natt. Att hon, eller den hon kanske trodde att hon var, fortfarande är borta. Att denna någon som hon funnit sig själv ha blivit, som hon föraktar, ligger mellan hennes lakan och nu drar täcket över huvudet och önskar försvinna.
Hon har drömt igen. Om honom. Alltid samma dröm. De ligger där, i hennes rum. De är tysta men han smeker varsamt hennes mörka hår. Rummet har ett varmt sken, likt gatlyktorna i London där de bodde ihop ett par månader när han sa att han behövde se något nytt men egentligen kanske bara kände sig kvävd. Sedan, som varje gång, skiftar ljuset och blir kallt, och hans ansikte blir fientligt och hans grepp hårdnar. Han drar henne i håret nu, drar ut det ur hennes hjässa. Det blir längre och längre och hon trasslas in i det, kan för sitt liv inte komma loss. Han skrattar rått och sedan vaknar hon alltid.
Utanför hör hon det vardagliga stöket. Hennes vänner som kommit att bli henne främmande. Hon kan inte längre placera vems spellista som är på. Vet inte vem som ansvarar för främlingen vars parfym hon inbillar sig att hon kan känna doften av. Vet inte vad de gör och hur de mår.
De försökte, var fantastiska. Alla har varit ledsna, de flesta har blivit lämnade, många har upplevt hjärtekross. Ändå fick hennes upplevelse ta större plats och längre tid än någon annans ångest och sorg. Hon tilläts gråta, tilläts upprepa sig, gå över samma händelser så många gånger att hon knappt visste vad som var sanning och vad som var inbillning. De lyssnade, tröstade och höll fast henne när hon trodde att hon gick sönder. Men tiden gick, vinter blev till vår och vår blev till sommar. De fortsatte leva, uppleva lycka och sorg hon inte orkade dela. Hon kände skam över att inte förmå ge tillbaka, utan att i stället fortsätta vara krävande, och till deras lättnad drog hon sig undan.
Det var en natt i november som han sa att han inte längre älskade henne. Att han inte ville vara med henne. Att han kände sig kvävd i deras relation. Det var inte mer dramatiskt än så, han hade inte träffat någon annan, önskade henne inte all världens olycka. Ändå rasade hennes värld och allt hon trodde var sant. Hon upplevde det som att han tagit drömmar och planer som varit hennes och gjort dem till deras, skrivit in sig själv i hennes historia för att sedan, efter tre evighetslånga år, plötsligt lämna med dem. Och kvar var hon, riktningslös och patetisk.
Det är nog det som är värst. Att han stal bitar av henne. Hörnbitarna som är så vitala för att förstå och bygga resten av puzzlet stoppade han i sin ficka och försvann. Resten av bitarna har hon kvar, men hon kan inte förstå hur de ska sitta ihop och skapa något av mening.
Som barn fick hon alltid höra att hon var så glad och att hon var så bra på att plocka ihop sig själv. De gånger hon var ledsen eller upprörd tog det inte mer än en timme innan hon funnit lösningar och glöd att agera. ”Du finner styrka i mörkret” hade hennes mamma en gång sagt ”jag känner mig trygg i att du alltid kommer ta hand om dig själv”. Och det var inte en förblindad moder som ville avskriva sig ansvaret över sin tonårsdotters välmående, hon hade haft rätt. Men saker förändras. Nu hade hon blivit en passiv martyr som inte ens orkade försöka se lösningar. Hon borde knulla hela staden. Byta land. I alla fall posta tiotusen stories om att hon mådde bra.
Hon skämdes över det faktum att hon så naivt trott att de var immuna, att de stod över alla andra och inte kunde förpestas av oenigheter och tristess. Hel sitt liv hade hon trott att hon levt. Tills han kom in i hennes liv och världen plötsligt fick färg. Sedan han försvann visste hon plötsligt vad hon gick miste om, och det plågade henne att hennes tid på jorden tickade och att hon inte levde livet så som hon nu visste var möjligt. Hon hade varit okej på att leva, fattat grejen på riktigt när han kom in i bilden och nu lämnats oförmögen att ta sig upp ur sängen.
Hela hennes liv hade hennes mest instinktiva känsla när hon mått dåligt varit att vilja försvinna. Aldrig dö. Bara passivt sluta existera och lyfta från jordens yta. Sitta på ett litet moln och se livet fortsätta hända där nere. Gå i ide och få andrum för ett tag. Denna gång hade hon agerat på känslan, men i verkliga livet är ett försvinnande också ett aktivt val. Hon visste att hon skulle behöva stå till svars för att hon i månader haft mobilen på flygplansläge och sin dörr låst.
Hon undrar vad han gör. Har inte vågat fråga någon av dem som skulle kunna veta. Enligt deras gemensamma livsplan skulle de nu ha befunnit sig i någon avlägsen släktings stuga högt upp i Norr. Ett torp utan rinnande vatten och elektricitet där de aldrig riktigt skulle kunna tvätta av sig lukterna av varandra och där alla skulle veta att de inte hade täckning och därför inte kunde bli nådda. Där han skulle öva sina dialoger med henne som motspelare, och där hon skulle få tid att skriva den där ansökan till utbildningen i Utrecht. Kanske hade han tagit med sig någon annan dit. Kanske stod han redan på scen, i en främmande stad hon aldrig hört namnet på.
Hon hör ytterdörren slå igen och bluetooth-högtalaren spraka för att sedan tystna. Hon väntar på att nästa person ska koppla upp men ingenting händer. I en lägenhet med åtta personer är det alltid någon som är borta och någon som är hemma. Men nu lägger hon örat mot dörren och kan faktiskt inte urskilja något annat än tystnaden.
För första gången sedan hon drog sig undan står hon nu i sitt eget vardagsrum. Det är sig likt. Tiden har nog gått långsammare för henne än för vardagsrummet. Någon har köpt, eller kanske till och med fått, en bukett mörkt rosa liljor. De äger inga vaser så denna någon har istället fyllt ett alldeles för lågt ölglas med vatten. Avklippta stjälkslut ligger utspridda på bordet, som om någon mitt i, fick något viktigare att stå i.
Hon ser på kökssaxen som också ligger kvar. Lyfter den, väger den i sin hand. Ställer sig framför den stora tumavtrycksmärkta spegeln. Fattar tag i sin långa hästsvans med den andra handen. Hårt. Så som han gjorde när de låg eller nu i hennes mardrömmar. Hon klämmer ihop sin näve så som han klämde hennes hjärta och håret faller till marken. Hon stirrar på sig själv i spegeln. Försöker minnas att hon är solen.
Text: Johanna Bergmark, @johannabrgmrk
