Linastasia
Vattnet rör mina tår och glider sedan tillbaka ner i havet. Det är alldeles ljummet när det når mina billiga sandaler. Havet fattar eld vid vad som ser ut som dess slut. Mitt huvud börjar dunka. Med solens ankomst börjar sinnena klarna och magsyra kryper sig upp mot min hals. Jag bävar inför soluppgången. Då ska vi tillbaka till det äckliga caféet igen. Jag tror aldrig att jag faktiskt sett en kackerlacka innan vi började jobba där. Här slår man dem med handflatan och tvättar inte av klegget ens när det är dags att servera ännu en svettig muffin till ännu en bakfull britt. Jag hör hennes steg bakom mig. Sandkorn letar sig in i hålen på mina jeansshorts när hon sätter sig bredvid mig.
“Vad gör du här nere helt ensam?”
“Kollar på soluppgången ser du väl”
“Natten är ung fortfarande! Kom igen nu, jag ser ingen soluppgång än”
Hon drar i min arm men jag skyggar tillbaka. Hon bad mig köpa två till drinkar i baren men stod inte kvar när jag lade mynten som blev över i min ficka.
“Nej men jag orkar inte Ana”
Ana rycker på axlarna och sätter sig bredvid mig. Hon ser ned på sina smutsiga tår med avskavt rött nagellack. Jag ser ut över det stora havet och den orangea elden som sprider sig närmare strandkanten. Ana snörvlar.
“Håll käften” fräser hon med en darrande röst.
“Jag sa inget” svarar jag.
“Jag hatar när du tycker synd om mig”
“Jag tycker synd om dig för att du gråter”
“Hur kan man välja att lämna någon som älskar en?”
Mitt svar på frågan skiftar i olika versioner men innehåller alltid samma mening av han är inte värd dig eller dylikt. Vi hade bara pratat om att fly innan Anas tillhörigheter stod prydligt packade i deras hall. Då blev svävande drömmar faktiska planer. Vi fick någonting att fly ifrån. Jag förstod att jag hatade Ana när jag var åtta år gammal. Då rivaliserade vi om platsen som Lucia i den årliga julföreställningen. Till mig sa hon att hennes föräldrar tvingade henne. Men när jag stod bakom henne med glitter i håret kunde jag inte se dem bland kamerablixtarna. Efter det fortsatte mitt liv att ske genom hennes kropp. Teaterroller jag ville ha, pojkar jag ville pussa, lärare jag ville imponera på, allt blev hennes. När vi fyllde fjorton dog hennes pappa och mina ursäkter för att inte behöva träffa henne blev allt färre. Hon blev mer mänsklig för mig, jag insåg att vissa saker som hon upplevde inte var någonting jag önskade mig. Hon valde mig bland den skara av beundrare som tog hennes sorg som en ursäkt för att komma nära henne.
Hon gråter in i mitt hår och andas in doften av saltvatten och sand. Jag vilar min kind på hennes hjässa och stryker hennes axel. Hon tar tag i min kind och kysser mig. Jag har bara blivit kysst en gång förut. Då kändes det inte på samma sätt som när Anas läppar möter mina. Hon har mycket fylligare läppar än jag och det märks att jag är en amatör. Jag kallsvettas men känner mig varm inombords. Det känns bra. Hon släpper taget efter bara någon sekund och ser på mig med blanka ögon.
Vår chef är på plats i caféet, han är en liten man med fjunigt hår. Knappt längre än mig, som inte är speciellt lång. Han kallar oss alltid för Linastasia, livet för honom är så hektiskt att han inte har tid att säga våra namn separat. Eller så väljer han att se oss som en person, en sammansvetsad massa. Två dagar har gått sedan kyssen vi delade med varandra. Den som
fick oss att gå från vänner till att vara i kärlekslimbo.
“Linastasia, today too?” säger vår chef när klockan ovanför dörren plingar till då vi går över den avskavda tröskeln.
“Hello Mikey! Can we go home? You don’t need us?” säger Ana.
“Oh you always make me laugh, you have always been my favourite. Now go clean the back, the bug is here again”
Efter att arbetspasset är slut går vi tillbaka till vår lägenhet på tretton kvadratmeter. Ana klär av sig sin virkade topp och lägger sig på ryggen i vår delade säng. Hennes solbränna har lagt sig jämnt eftersom hon vågar sola utan att täcka brösten. Mina bröst är som två snötoppar jämfört med min annars gyllenbruna hy. Jag försöker undvika ögonkontakt med hennes
mörkbruna bröstvårtor och lägger mig på sängen bredvid henne. Hon vänder sig mot mig och där ligger vi och bara ser in i varandras ögon ett tag. Fläkten av trä virvlar i taket och blåser kall luft på oss. Hennes svett glänser i pannan och hennes hår luktar saltvatten. Jag föraktar och avundas henne. Hon har allt jag alltid velat ha. Samtidigt påminner hon mig om en del av mig själv jag inte vill kännas vid. Hennes sätt att få samtalen att alltid handla om henne, hennes sätt att vara nonchalant inför andras känslor och säga saker som sårar människor med mening. Allt det som jag ogillar hos henne känner jag igen hos mig själv, jag är rädd för att andra ogillar samma egenskaper hos mig.
“Tycker du jag är snygg?” frågar jag henne.
“Klart jag gör, vilken löjlig fråga. Tycker du jag är snygg?” Ana har ett leende på läpparna varje gång hon pratar.
“Ja du är jättesnygg” Mitt ansikte värms upp när hon går upp ur sängen och står mitt framför mig.
“Älskar du mig Lina?” säger hon. Jag blir torr i munnen.
“Vad menar du?”
“Älskar du mig?”
“Ja”
“Stanna kvar hos mig då”
Jag hänger på en skyskrapa och ser ett täcke av moln nedanför mig. Jag vet inte vad som finns nedanför molnen. Det kan vara ännu mer moln, så jag fortsätter bara falla. Eller så är det skrovlig betong. Och så dör jag. Så jag håller kvar istället. Det känns tryggare så. Problemet med att aldrig göra ett val är att livet fortgår runt om en. Valet kommer göras åt mig om jag inte gör det själv. Att inte göra ett val är att inte vara människa. Det är att låta
någon annan ta kontroll över var man hamnar. Det handlar inte om att släppa taget utan det handlar om att klättra upp på taket, gå ned för alla trappor för att sedan gå vänster eller höger. Den sekunden Ana bad mig stanna kändes som en evighet. Hon hade avbokat sin biljett utan att berätta något för mig.
Jag våndas vid tanken på att stanna kvar med henne. Hon kommer att tröttna på mig. Är jag ovetandes om vad vi skulle kunna bli behöver jag inte bli medveten om vad som sker när vi faller isär. Jag är intolerant mot osäkerhet. Ana är intolerant mot laktos, jag mot det som jag inte med säkerhet vet kommer ske.
Vi gled isär en gång tidigare. När vi tagit studenten försökte jag skygga undan och hitta andra vänner. Eller hitta någon jag kunde kontrollera istället för att vara den under någon annans kontroll. Hon lyckades stanna kvar i mitt liv på något outgrundligt sätt. När hon tog en utbytestermin i Frankrike ringde hon mig varje dag. Jag möttes av en klump i halsen varje
gång hennes namn syntes på min skärm. Men likväl möttes jag av en saknad när telefonen inte ringde förrän inpå småtimmarna. Jag har nog aldrig kunnat slita mig helt från henne. Det har aldrig funkat med någon annan. Min dyrkan har fått henne att till slut välja mig. Valet är mellan henne och mig själv, stannar jag med henne låter jag henne kontrollera mig ännu en gång. Linastasia låter i alla fall bättre än Anastalina. Jag kan komma först.
“Hur ska du göra då?” Frågar jag Ana.
“Jag tänkte gå och jobba, snacka lite med chefen”
“Så du tänker verkligen stanna?”
“Ja Lina. Jag har redan sagt det till dig, jag hör hemma här”
“Vad skulle hända om han tog tillbaka dig?”
Ana blänger på mig. Hon svarar inte på min fråga. Det är någonting jag undrat över länge. Vad som skulle ske om han ringde, då blir jag ensam kvar. I ett land med palmer utanför fönstret men där jag inte pratar språket. Hon sätter på duschen. När hon kommer ut igen tar hon ut sin aggression genom att våldsamt ruska vattnet ur håret med den fuktiga handduken.
“Du tänker för mycket Lina” säger hon.
“Jag hade aldrig låtit dig gå tillbaka till honom.”
“Varför inte? Du vill inte ha mig, kan du bara säga det så vi kan gå vidare.”
Jag hoppas att hon gråter så jag kan trösta henne. Mitt samvete klarar inte av att hon är arg. Då tänker jag på varje möjligt lösning där jag kan uppoffra mig själv och få henne att må bra. Men jag vet inte om det betyder att jag älskar henne. Jag vet inte om denna känsla av underläge betyder att jag borde stanna. Leva ett liv där vi fortsätter arbeta på caféet, hon försöker få roller via onlineuttagningar och jag färdigställer min politiska kandidat på ett engelskspråkigt universitet här. Vi går till stranden, reser runt bland öarna och älskar varandra. Det är ett liv jag vill leva, men inte förtjänar. Jag vet att jag måste ge henne ett svar, ett svar som för henne determinerar vilket liv hon ska kunna leva. Som visar att hon inte behöver bli lämnad igen. Hur väljer man att lämna någon man älskar? Man älskar dem inte.
Jag tänker ofta på att skada henne. Ibland är det tankar om fysiskt våld, att jag väcker henne genom att kraftigt slå in hennes huvud i väggen så en röd fläck bildas på gipsväggen. Mest vill jag säga saker som gör henne sårad. Jag har ofta den om än passiv så föraktfulla kommentaren i tankarna medan jag ser henne göra någonting hon tycker om. Hon har aldrig varit det jag velat ha. Hon har varit den jag velat vara. Om jag inte kan bli henne kan jag i alla fall ha henne. Jag vill äga henne på ett sätt som endast sker på mina villkor. Veta om att hon bara är min. När hon tackar nej till drinkar hänvisar hon till vår relation. Om det är att älska någon vill jag inte bli älskad.
“Ana, jag kan inte lita på dig, jag har aldrig kunnat det. Jag älskar dig mer än jag tror jag älskat någon. Men jag vet inte om det är att jag är kär och jag vet helt ärligt inte om du heller är kär. Jag tror det har att göra med ön och allt. Du älskar inte mig på riktigt Anastasia. Du måste förstå det själv.”
Hon sätter sig ned. Handduken som hon använt för att torka ur sitt hår som fortfarande är blött glider ned på golvet. Jag försöker visa mig stark i vad jag just sagt, jag gav henne det hon frågade efter. Hennes ilska har bildat en likgiltighet men också en förvåning över hennes blick riktad mot mig. Jag möter hennes blick och har mer saker att säga, men jag säger ingenting.
“Du fattar verkligen ingenting Lina. Jag har alltid velat ha dig, alla andra har bara varit en distraktion i väntan på att du ska vilja vara med mig. Jag förstår det inte ens själv, jag vet att jag kan få typ vem jag vill. Eller alltså du förstår, det är inte bara ön eller vad du nu menar. Jag tror vi har någonting stort, någonting viktigt.”
Ana har alltid haft den talangen att hon kan säga någonting som får mig att må dåligt, men också säga någonting som får mig att inte kunna visa mina känslor av underlägsenhet. Hon har aldrig varit i den här situationen förut. Att bli ställd inför att vara äkta. Hon visar mycket känslor men har inte förmågan att kunna anpassa sig inför vad någon annan känner.
“Hur vet du att jag är rätt person för dig?” Jag ställer henne en fråga för att få reda på vad mitt svar ska bli.
“Du har alltid varit med mig, du var den enda som stod kvar när ingen annan gjorde det. Jag klarar mig inte utan dig.”
“Jag menar kärleksmässigt, hur vet du att vi ens fungerar på det sättet?”
“Det har nog alltid varit kärlek för mig.”
“Hur kan du vara kär i mig men välja att vara med andra människor?”
“Jag vet inte. Jag har väl aldrig riktigt sett mig vara med dig förrän nu”
“Det räcker inte för mig Ana”
“Men snälla, det enda du behöver veta är väl att jag älskar dig? Vad mer behöver du från mig än att jag vill att vi ska vara tillsammans? Förstår du inte hur bra vi kommer att må när vi är med varandra här. Jag vet att vi är sjukt olika på alla sätt och vis men jag bryr mig inte om att du är som du är. Jag har alltid varit den som stöttat dig och du borde vara med mig.” Hon
låter desperat, nästan vädjande. “Snälla Lina, stanna hos mig. Inget Linastasia utan oss båda eller hur?” Hon återtar makten igen genom att få mig att le. Genom att bevisa för mig att vi har en speciell relation och att vi har den här gemensamma upplevelsen tillsammans.
Jag hinner inte samla ihop mina tankar samtidigt som vi pratar. Jag behöver tid för mig själv för att förstå hur fel detta beslut är. Jag skulle aldrig hamna här, detta skulle vara en avstickare från den verklighet jag skapat och inte min nya vardag. Men jag vill samtidigt känna mig älskad. Hon ligger i sängen och ser in i den solblekta väggen. Jag har suttit på kanten och skapat ett symboliskt avstånd mellan oss medan vi pratat. Mitt huvud är tomt på tankar när jag sakta kryper mot henne och omfamnar henne. Vi kysser varandra för andra gången sedan den dagen på stranden. Jag lägger mig bredvid henne och hon ler. Jag känner en fullständighet inom mig då vi inte har någonting mer att säga till varandra.
“Jag väljer dig Ana.”
Ljuset från solen väcker mig på morgonen. Hettan utanför har ännu inte hunnit värma upp vårt nedkylda rum. Jag går upp ur sängen och drar på mig strandklänningen med oljefläckar som inte går att tvätta bort. Jag brukar vid det här laget sätta på kaffe med den italienska kaffepressen och läsa de lokala nyheterna. Men jag gör inget av det. Jag tar resväskan och packar ihop det jag ser i rummet som är mitt. Jag lämnar mina smutskläder och boken jag inte läst klart för Ana ville läsa den efter mig. Jag ser på henne där hon sover under det tunna lakanet och kommer ihåg känslan av hennes kroppsvärme bredvid min. Känslan av att det skulle bli jag och hon, att jag gjort det spontana valet som skulle ha skapat ett nytt jag. När jag lämnat lägenheten känner jag ett visst vemod, men också en lättnad. Jag har gjort ett val. Äntligen är jag fri från den person som jag så länge har föraktat och anpassat min vardag efter. Mitt liv är bara mitt att leva, mina handlingar ägs inte längre av någon. Jag är Lina utan Stasia.
Text: Ellen Cavallin
