Kärlekssvält

Jag undrar om mitt hjärta har möglat. Om det är därför det känns så svårt att älska och bli älskad. Något med mig är frånstötande.

Hypokondrin: ”Du har ett allvarligt hjärtfel.”

”Om jag inte var dum i huvudet skulle det gå.” Jag hör en av mina rumskompisar, Emilia säga det i köket. Hon skrattar tillsammans med sin pojkvän. Deras matlagning verkar inte gå något vidare (en gång har de bett mig om hjälp när de misslyckades med att koka ris) men de verkar lyckliga ändå. Jag ser de tända ljusen genom lägenhetens väggar, hör ljudet av kyssar och känner mig i vägen. Trots att jag sitter ensam på mitt rum och låtsas inte existera. Det känns som ett tryck i tårkanalerna. Jag kan börja gråta när som helst om jag slutar kämpa emot. Bakom dörren finns demonerna och jag måste använda varje muskel i min kropp för att hålla dörren stängd. Hur länge orkar jag? Mina näsdukar är slut. Jag borde köpa nya; det är dyrt att gråta mycket, och dessutom dåligt för miljön. Jag försöker skriva, men jag vill radera orden innan jag hunnit stava till dem. Min blick har fastnat på papperskorgen. Magen kurrar, påminner mig om att jag finns. Jag vill inte gå ut i köket. Vill inte möta dem i köket. Vill inte möta maten som möglat i kylen. Vill inte att de ska se mitt omöjliga mögliga hjärta. Om jag inte var dum i huvudet skulle jag gå.

Jag somnar sent. Nästa morgon vaknar jag tidigt med en klibbig kladdig känsla. Inte med tårar, men med mensblod, svett och smärta som skulle kunna leda till tårar. I fem år har jag använt menskopp. Snart behöver jag köpa en ny. Fortfarande har jag inte lärt mig att minnas om jag kokat den sedan jag tog ut den sista gången under förra mensen. Efter att jag kissat lägger jag papper i trosorna, efter att ha torkat med onödigt mycket papper. Jag gör åt så mycket toalettpapper när jag har mens. Mitt undermedvetna tror att jag kan torka upp allt blod om jag fortsätter tillräckligt länge. Bindor och tamponger köper jag aldrig längre. Hoppas det kompenserar för min konsumtion av toapapper och näsdukar. Jag kokar min menskopp och är glad över att ha vaknat tidigt; ingen i kollektivet behöver se att jag kokar min menskopp i samma kastrull som de brukar koka pasta i. Jag skäms inte. Det är inte jag som är problemet. Eftersom samhället är som det är känns det lättast att ingen ser. Jag slänger det söndertrasiga blodpappret och sätter in menskoppen. Byter trosor trots att det antagligen kommer läcka lite när jag blöder mycket.

Min familj ringer på FaceTime och undrar hur jag mår. Jag berättar aldrig för min familj hur jag mår längre. De vill inte höra hur jag mår egentligen. De vill att jag ska välja glädjen. De förstår inte, och jag orkar inte försöka förklara längre. Det leder bara till att alla mår sämre. Jag säger att jag är okej, fast att jag inte är det. Men det har ju varit värre. Jag vet att jag kommer klara mig, även om det inte alltid känns så. Mamma kommenterar att min hy ser fin ut. Jag vet att hon försöker vara snäll, men måste hon bedöma mitt utseende för att vara snäll? Senast idag hånade ljuset, spegeln och ögonen min hy. När jag fortfarande bodde hemma var hon medveten om att jag brottades med ätstörda tankar, ändå påpekade hon hur smal jag var. Inte bara på ett jag-är-en-orolig-mamma-äter-du-ordentligt?-sätt. Jag förstår att hon är skadad av samma skeva ideal, och just därför blir jag så ledsen. Kan en kvinna få komplimanger för mer än hur hon ser ut?

För varje sekund jag står framför spegeln, för varje centimeter jag närmar mig spegeln, ju djupare sjunker jag i mitt självhat. Jag vill slå sönder spegeln, för att jag inte ska gå sönder ännu mer. Ansiktet är sönderrivet och läpparna är söndertuggade. Jag har blod under naglarna och blodsmak i munnen. Ingen ser att jag drunknar här i självhatshavet.

Magen kurrar. Jag tror den vill säga något mer än att den är hungrig. Jag vill säga till magen att hålla käften. Det känns som att hålet i hjärtat är så stort att det sprider sig till magen. Det spelar ingen roll om jag äter. Mat kan inte fylla det hålet. Jag vill inte äta, jag vill läsa; böcker matar mig mer. De gör mig mindre ensam. När jag var yngre brukade mina föräldrar klaga på att jag önskade mig för hemska böcker i julklapp och födelsedagspresent. Fortfarande när de frågar mig om vad jag läser, föreslår de att jag borde läsa något mindre mörkt och dystert. Särskilt de gånger när jag berättat om hur jag mår har de sagt så. Jag tror en anledning att jag läser är för att jag letar efter en smärta som är mer verklig än min egen. Jag vet inte vad som är fel på mig. Men i böckerna kan jag säga vad det är. Där kan jag se mörkret tydligt, men ännu mer ljuset.

På köksbordet står blommor som Emilias pojkvän gett till henne. Visst, blommor är fina, men har han hört talas om choklad? Jag passar på att laga mat när de inte är hemma. De har lämnat ett berg av disk på diskbänken. För två dagar sedan gjorde Emilia en att-göra-lista som hon satte upp med en ful magnet på kylskåpet. Hon hade bara strukit en punkt. Det var inte disken. Den stod kvar både på listan och på bänken. Smutsen gror in och det blir ännu svårare att diska rent när de gör så. Jag vill diska bort den svarta smutsen i hjärtat. Skära bort det gröna möglet. Det känns som att jag har en demon i livmodern, som strålar ut mörkersmärta i magen, ryggen, låren och fittan. Jag vill sticka en kniv i ryggen där det gör ondast. Släppa ut demonen som terroriserar min kropp med ett kirurgiskt ingrepp.

Forskningen: ”Kvinnors smärta är oviktigare än mäns smärta.”

När jag hackar lök vet jag inte om jag gråter för lökens eller känslors kemi. Jag märker inte att någon kommer in i köket förrän jag blir skrämd av det, och personen måste flytta på sig, för att jag nära går till attack med kniven. Det är min andra rumskompis, Josefin. Under de två månader jag bott här har hon knappt varit i lägenheten. När hon varit det har hon antingen alltid varit på sitt rum, eller så har det varit någon annan här med henne, och då har jag inte velat störa. Jag vet inte mer än att hon pluggar till lärare, och att hon verkar vara lika extrovert som jag är introvert.

”Oj, Klara?” utbrister hon. Jag vet inte om hon blir mest rädd för knivanfallet eller hur rödgråtna mina ögon är. Inte förrän jag lägger ner kniven vågar hon röra sig.
”Förlåt det var inte meningen att attackera dig”, säger min trasiga röst.
”Vill du ha hjälp?” undrar hon. Jag antar att det betyder att hon förlåter, eller att jag borde bjuda henne på maten jag lagar som ursäkt.
”Du måste inte. Men om du vill.” Det är ett svagt vädjande från mig.
”Du får säga till om du bara vill bli lämnad ifred. Du kanske inte alls tycker jag har att göra med hur du mår. Vi känner ju inte varandra så bra… men du ser inte ut att må så bra, och om jag kan göra något är det bara att säga till.”

Hon hjälper mig laga mat och äter maten tillsammans med mig. Jag äter mer än jag gjort på flera dagar. Hon ger mig värktabletter och choklad. Vi pratar inte så mycket om hur jag mår. Hon pratar mest, men inte på ett överkörande sätt. Det är skönt. Hon ser att jag behöver en paus från min egen hjärna, och släpper in mig i sin hjärna.

Jag har på mig en ljusrosa stickad tröja, vida byxor i samma nyans i ett tunt tyg. Så tunt att det inte känns som att jag har byxor på mig. Jag känner mig lätt, mjuk och fluffig. Om jag försökte skulle jag nog kunna flyga. Men jag testar inte av säkerhetsskäl. Jag äter jordnötssmör med sked. Ibland är det bättre än att skeda människor. Jag vill smeta ut och måla med jordnötssmör på väggarna. Hjärtat slår starkare, starkare än möglet och mörkret. Himlen är rosa och demonerna känns tillfälligt frånvarande.

Text: Alice Tjärnén, @aliceiboklandet