Jag drömmer om ett hav 

Det händer att jag drömmer om ett hav att simma i, om klart, skimrande vatten att sparka mig fram genom, ljudlöst och snabbt som en fisk med fenor av silver. I samma dröm föreställer jag mig också någon att resa med till detta hav, kanske till en sydeuropeisk by och ett litet kusthotell i ljusrosa puts. På morgnarna skulle vi kleta tjocka lager kylskåpskall solkräm på varandras axlar och jag skulle stå länge och rota bland mina kläder och tillslut välja en klänning med små, gula blommor. Och solen skulle stiga vit och enorm och ropa av liv utanför fönstret och vi skulle få väldigt bråttom ut. 

Sedan skulle vi leta efter en strand, ja vi skulle gå länge på heta kullerstenar som sträcker sig parallellt med havet och där, längs med vägen, skulle fruktförsäljare stå på knä och bre ut sina persikor och färska jordgubbar över enorma sidendukar. Och efter en stund skulle vi hitta en strand och där skulle vi ligga och jäsa med händerna knäppta bakom huvudena och inte tänka på någonting alls, bara lyssna på havets fräsande gurgel. 

Det händer också att jag drömmer att jag tappar alla mina tänder och att jag dammsuger upp dem från golvet med min nya dammsugare. Jag tömmer påsen över ett ölglas med vatten och sitter sedan på golvet med knäna under hakan och väntar på tandfen.

Vissa drömmar är bara ljud, alldeles särskilda ljud som jag skulle vilja spela in och bevara för att sedan kunna plocka fram och lyssna på precis när jag vill. Det är ljudet av en stekspade som dras mot botten på en stekpanna när en perfekt pannkaka flyttas till en tallrik, det är ljudet av någon som gungar på lekplatsen och visslar samtidigt, det är ljudet som uppstår när någon rycker loss en blomma och får med sig hela roten. Det är också ljudet av någon som blåser på ångan som stiger från en skål med het soppa, ljudet av en smörkniv mot ett rostat bröd, och så ljudet av någon som skalar bort de två små vita pappren på ett plåster och säger så där ja. 

Jag drömmer ofta om min syster, om när vi var små och åt havrefras ur samma skål, när vi sov och vilade våra huvuden mot samma kudde, när vi turades om att dra varandra i den röda pulkan över skolgården, när vi stod på uppfarten och sålde vatten smaksatt med apelsinjuice. När jag vaknar skruvar jag mig ur lakanet och reser mig långsamt, som för att töja drömmen i sömmarna, dra den med mig in i dagen. Sedan ställer jag mig framför fönstret och tittar på mina tulpaner i vasen på fönsterbrädan, vrider de små huvudena mot mig och pillar lite på bladen. Genom de vita lindorna av hushållspapper jag virat runt deras stjälkar kan jag nästan höra dem andas: små, pulserande andetag som hakar fast vid min hud. 

Och sjön skimrar stilla under månen, som en pöl av blåaktigt ljus, som en böljande längtan efter det som inte längre finns eller går att nå ens med pekfingret.