Fantomkropp

Slutet är att hon lägger sina händer mot min bröstkorg och de helar ingenting.

Början var en regnig dag, fast vädret inte spelade någon roll. Vädret är bara vädret och bör inte tas personligt. Inte ens i mars.
      Jag satt som vanligt i den tysta läsesalen på universitetsbiblioteket och svalde bokdamm och glömde bort att andas när jag märkte att min högra arm, från armbågen och nedåt, hade försvunnit. Vid upptäckten var min första instinkt att kasta mig ut i marsregnet för att få syre, men sedan beslutade jag mig för att trotsa den. I stället bestämde jag mig för misstro, för kroppen kan ljuga. Jag kunde fortfarande känna armen. Den kliande tröjan, pulsen i fingrarna. Jag kunde låtsas som ingenting.
      Det första jag gjorde var att tro på att kroppen kan ljuga, och kanske var det mitt första misstag (enligt henne har jag gjort många misstag).

När jag kom hem den kvällen var hon redan hemma. Hon mötte mig i dörren, för det gör människor som är lyckliga. Hon hade lagat middag. Jag kysste henne och låtsades inte om att jag saknade en halv lem. Inte ens när vi satte oss vid bordet och jag plockade upp gaffeln och såg hur hon stirrade på den. Hur den flöt i luften. Då förstod jag att det var på riktigt.
      Något i min kärleks ögon sa till mig att jag var trasig, men ändå ryckte jag på axlarna. Samtidigt blev det svårare att svälja och jag tvingade i mig bit för bit för att jag visste att det var viktigt för henne, det där att vi skulle äta tillsammans. Åtminstone en gång i veckan.
      Hon frågade vad fan som hade hänt och hur jag mådde. Jag sa att jag inte visste och att jag mådde bra. Jag sa att jag var trött.

      Början var att jag var trött.
      Slutet är att vi båda är det.

Långt innan det började drömde jag om ett hus. Huset liknade mina föräldrars hus, men det var inte exakt samma, för det var ännu vackrare. Jag drömde om tre våningar trägolv, exponerat tegel, äggskalsvita väggar och rostfritt stål. En pool och blommande äppelträd. Huset låg långt bort och jag var stolt över det och mina föräldrar sa att det var ett vackert hus, ett hus där det var omöjligt att vara olycklig.
      Hon flyttade in i huset kort efter att vi träffades. Jag såg henne bredvid mig i den breda sängen, vi slutade aldrig ta på varandra för att vi var lyckliga i ett hus där det var omöjligt att vara olycklig. Hon mötte mig i dörren där också.
      Jag tänkte på hur saker som inte finns kan kännas verkliga. Hon säger att det verkliga är det viktiga. Det som är nu.

      Början var sen.
      Slutet nu.

Men jag är inte säker på att jag hade kunnat förhindra något. Jag förlorade först en arm, sedan följde den andra. Det skedde över natten bara några dagar senare. Jag vaknade och den var inte där. Hon sov med ryggen mot mig och jag väckte henne inte för jag visste att hon skulle vilja prata om det, men det fanns ingenting att prata om. Morgonen därpå klev jag upp och tryckte på knappen på kaffekokaren och knäppte knapparna på kappan och mina händer syntes inte men jag fungerade som vanligt. Jag tänkte på saker som kan kännas men inte synas, på människor som sticksågar av sig tummen eller amputerar benen och i åratal efteråt förnimmer smärta i de delarna. Jag tänkte på att det kan göra ont ändå. Jag fortsatte gå till biblioteket och jag hade inga armar och jag vet inte om någon märkte förutom jag och hon.

Jag förlorade först en arm, sen den andra, sedan följde en fot och ena örat.
      Och jag var aldrig orolig. Det skulle jag inte säga. Men jag började sova sämre om nätterna. Jag blev otålig och distraherad. Våren var försenad, men dagarna blev längre och jag såg i hennes ögon att hon ville prata om det och jag knäppte knapparna på kappan och sa hejdå innan hon hann säga något jag inte ville höra. Och jag är fortfarande inte säker på att jag hade kunnat förhindra något.

      Slutet är att hon ser på mig och undrar om hon hade kunnat förhindra något.
      Början var att hon bad om att få försöka.

Jag vet att hon också varit vaken om nätterna. Sänkt ljusstyrkan på mobilskärmen och sökt efter mina så kallade symptom, sökt styrka hos vårdguiden, familjeliv. Hon har skrivit anhörig till i sökfältet men inte vetat hur hon ska avsluta för att det aldrig har funnits någon riktig sjukdom. Jag vet att hon har tittat på mig och sett någonting som hon inte kunnat förklara och sedan har hon bett mig gå till en läkare. Bli helad. Helad, för hon såg mig som halv. Men det var inte så jag kände.

      Hur går man vidare när man sett i sin kärleks ögon att de tycker att man är trasig?

Hon bad mig gå till en läkare. När jag tänker på det nu tror jag att det var mer för hennes skull än min. Hon ville veta vad som kom efter anhörig till … Hon erbjöd sig ringa vårdcentralen själv och boka en tid åt mig, men jag skulle inte till någon vårdcentral för jag var inte sjuk. Jag syntes inte, men jag fungerade precis som vanligt och det skulle med största sannolikhet snart gå över.
      Ändå var jag rädd att en läkare skulle tvinga mig att sluta gå till biblioteket och sedan skulle någon annan plötsligt få bo i huset jag drömde om. Och jag hörde henne gråta över det (hon har gråtit så mycket), fast det väl borde varit jag som var ledsen.

Ibland när hon grät kunde jag få henne att sluta. Jag förlorade först ena armen, sen den andra, sedan en fot och ett öra, sedan försvann båda benen från knäna och nedåt och jag var tvungen att sluta visa mig utomhus. Men ibland när hon varit ledsen och vi låg med ryggarna mot varandra i sängen och hon bad mig (igen) om att gå och se vad som var fel, kunde jag bevisa för henne att ingenting var fel. Vi låg med ryggarna mot varandra i den stora sängen och jag tog hennes hand och sa känner du inte det här? (hon kände). Och jag var trött men jag gav henne ändå mer av mig själv. Jag såg henne i extasen glömma att hon var ledsen. Jag ville sova. Jag såg hennes kinder som mörknade och håret som fastade på hennes läppar. Jag sa åt henne att vända sig om. Jag ville inte se henne och jag ville inte att hon skulle se mig. Jag ville att det skulle vara över. Det enda som kunde bevisa för henne att jag fortfarande var verklig var min kropp och när jag tvingades bli medveten om den äcklade den mig. Jag var trött. Jag ville vara ensam.

      Slutet är att jag måste bli det.

Jag var aldrig orolig. Jag var sömnlös och distraherad och äcklad. Min egen oförmåga att finnas till äcklade mig. Och det kändes som att jag började tappa kontrollen. Jag satt inte längre i biblioteket utan hemma vid köksbordet och jag kokade kaffe men jag drack det inte. Jag försökte fortsätta som vanligt. Om jag inte fortsatte skulle blommorna på äppelträden utanför mitt hus snart vissna. Ingen skulle tycka det var vackert. Hon kom hem och såg på mina böcker, strödda över bordet. Såg mig i ansiktet och hon var inte stolt. Aldrig stolt. Hon såg mig i ansiktet och måste sett något helt annat än det jag kände, för hon såg så besviken ut. Jag kämpade och kämpade och hon såg besviken ut.
      Hon frågade vad det spelade för roll nu. Sa att det ändå skulle gå åt helvete med allt det där. Att jag lika gärna kunde ge upp. Då blev jag arg och hon sa förlåt, förlåt, förlåt. Hon grät (hon grät så mycket). Och hon sa förlåt för att hon grät. Men ändå fortsatte hon gråta.
      Senare samma kväll sa hon att hon älskade att komma hem till mig. Älskade att det för en gångs skull var jag som mötte henne i dörren. Jag mötte henne alltid i dörren, för det gör folk som försöker vara lyckliga. Hon sa att hon aldrig önskat sig något mer eller något annat.

Våren var försenad, men den kom till slut. Medan världen fått sin färg hade jag bara bleknat. Jag förlorade först en arm och sedan den andra. Sedan följde en fot och ett öra. Sedan båda benen från knäna och nedåt och sedan ena låret.
      Sedan stannade det upp. Veckor passerade utan att ännu en kroppsdel försvann. Ett tag verkade det som att det var färdigt, att det var slutet.

      (Det var inte slutet.)

Jag borde varit glad då. Jag återfick förmågan att koncentrera mig på det som var viktigt. Jag satt med mina böcker vid köksbordet och mumlade för mig själv för att få äppelträden utanför mitt hus att blomma igen. Jag borde varit glad och kanske var jag det en stund, tills jag insåg att jag verkligen inte var det. Man kan inte tvinga träd att blomma.
      På nätterna gick jag ut och promenerade. Jag väntade tills hon somnat och gled sen över golvet som ett spöke. Där ute kunde jag andas men blev aldrig tillfredsställd. Jag försökte låta bli att tänka, sedan sparkade jag hårt i husväggar och undrade varför jag gjort det. Jag ville vara ensam.

      Kanske märkte hon att jag var borta.
      Såklart hon gjorde. Det var ju det som var hela grejen.

Hon borde varit glad då. För att flera veckor gick utan att jag förlorade fler kroppsdelar, för att jag återfått förmågan att koncentrera mig på det som var viktigt. Hon borde varit glad, och kanske var hon det en stund tills hon insåg att ingenting hade blivit bättre. Att hon såg på mig nu och inte såg det som hon en gång lärt sig älska och undrade om det någonsin skulle kunna bli som förr igen.

Långt innan det började var också en början. Då visste vi ingenting om att hon en dag skulle se på mig och inte längre se det hon en gång lärt sig älska. För visst hade vi älskat. Det första året hade jag alltid ont någonstans när vi var ifrån varandra. Bröstet kändes ihåligt, på samma sätt som det skulle komma att göra sen, de där sista dagarna innan jag blev helt osynlig. Jag kände mig halv, men på den tiden hade hon fortfarande inte utvecklat sitt nitiska behov att vilja göra mig hel. Det kom långt senare. Kanske för sent.

      Början var tron att hon kunde hela mig.
      Slutet är att hon lägger sina händer mot min bröstkorg, men de helar ingenting.

Det slutade en varm dag, fast vädret inte spelade någon roll. Vädret är bara vädret och bör inte tas personligt, inte ens i maj.
      Jag hade anat att det sista försvinnandet var på väg och därför likt ett djur gått för att dö någon annan stans. Jag tog min tillflykt till den gemensamma tvättstugan. Där väntade jag på att sluta vara. På att min otillräcklighet skulle hinna i kapp mig. Jag tog med mig mina skolböcker. Jag läste i dem men kunde inte längre förstå. Jag väntade kanske på att hon skulle hitta mig, innan allt var för sent. I bara en minut lät jag mig själv hoppas på samma sak som hon hoppats på. Att om hon bara skulle hitta mig i tid skulle allting vända. Hon skulle säga det gör inget och det ordnar sig och hon skulle inte se besviken ut. Vi skulle gå upp till vår lägenhet tillsammans och lägga oss panna mot panna, viska vi tar oss igenom det här. Alla mirakel skulle ske och kärleken skulle laga allt. I bara en minut lät jag mig hoppas. Och kanske var hoppet mitt sista misstag? (Enligt henne har jag gjort många misstag.)

Hon hittar mig till slut, ett svävande huvud. Om vi någonsin varit en enda kropp är vi det inte längre. Vi finns inte, men gör ont ändå. Jag reser mig upp och blir överröstad av tvättmaskinen. Hon lägger sina händer mot min bröstkorg och jag vet att hon känner den, fast den inte syns. Och jag känner hennes händer och låter mitt hjärta slå mot dem tills hon inte längre kan se mig. Tills hon inte längre orkar.

Text: Sandra Jerkérus, @sandpappr