En olämplig värdinna
Ett förräderi har skett. Hennes kropp har släppt in en otillåten gäst och nu bor det en parasit i henne, en som gnager på hennes kött och suger i sig hennes blod.
Folk har sagt till henne att man kommer veta när det händer. Att man bara förstår, plötsligt. Men hon hade inte förstått något, inte förrän nu, trots att den har bott där ett bra tag. Hennes kropp har inte ens försökt avslöja vad som gömt sig inuti. Inga symtom har hon fått. Inga plötsliga insikter. Och hon hade fått höra att hon skulle slippa den, att hon var säker i och med spiralen. Hon är arg på alla som lovade henne skydd. De hade fel. Man kan inte skydda sig mot parasiter.
Men det kan inte stämma. Hon är ju en sådan som ska vara evigt ung! Ointagen och opåverkad, hel och ren och fin. Och framförallt, sin egen. Under så lång tid har hon varit övertygad om att inget kan slå rot i henne, att allt inuti är dött. Hon har känt, nej vetat, att hennes kropp är förbrukad och torr. Hur kunde den göra så här? Det är det största tänkbara sveket. Nu kan hon känna hur parasiten växer sig större och verkligare för varje sekund. Den nöjer sig inte, den tar allt den kan komma åt. Hon är så hungrig, hon hör hur det rör sig i hennes inre, hur tarmarna flyttar på sig. Det spelar ingen roll hur mycket eller vad hon äter, hon skulle fortfarande vara hungrig. Som ett hål. Som ett gapande slukande hål, ett omättligt sug. Efter mjölk. Spaghetti. Dammsugare. Clementiner. Korv med bröd. Hon har varit vegetarian i flera år. Parasiten bryr sig inte. Den hånar henne, gör hennes kropp till sitt hem. Ät en korv, säger den. Annars äter jag dig.
Det kan inte stämma, ändå stirrar de blå strecken på henne från handfatet. Gång på gång blå streck. För många blå streck. Hon vet inte vad hon ska göra, vem hon kan vända sig till. Hon vet inte ens vem det är som har burit smittan, injicerat parasiten i henne. Det kan vara flera olika och ingen av dem skulle ta ansvar om hon berättade för dem vad de har gjort. De skulle säga åt henne att det är minst lika mycket hennes eget fel och att hon kan ta bort den, bara. Och det kan man väl göra. Men hon är inte man, hon är hon.
Hon skulle vilja lägga sig ner på golvet och gråta. Hulka och banka sina armar och ben i golvet. Som ett barn. Hon är ju själv ett barn, för guds skull! Men hennes ögon är torra. Till och med tårarna har han tagit. Eller hon. Eller den. Den där. Och nu ska den bestämt ha korv med bröd, så att hon måste bege sig ut i hösten och leta efter en nattöppen kiosk. Hon skulle vilja vägra, men parasiten har slingrat sig in, slagit rötter i hennes inre, gjort så att också hon känner det starka suget efter korv. Tio år utan kött i rännstenen. Hon beställer tre korv med bröd i första bästa kiosk och slukar dem alldeles snustorra, utan ketchup och finkornig senap och rostad lök. Gott ska den i alla fall inte få ha det där inne. Den ska bara få precis vad den ber om, inget mer, tills hon har bestämt sig för vad hon ska göra.
Det den inte vet, den förbaskade parasiten, är att den har valt ett alldeles förfärligt hem. Hon känner nästan medlidande med den när hon tänker på det. Den vet inte att värdinnans kropp är sargad och trött. Den vet inte att hon är labil och illa omtyckt och att den kommer vara utelämnad åt henne, bara henne. Den vet inte att den med allra största sannolikhet kommer bli en neurotisk och orolig person som darrar inför det mesta. Den vet inte att hon har druckit och tagit piller under alla veckor som den har bott hos henne, att den förmodligen är skadad på något sätt. Den vet ingenting, för den finns inte än, inte på riktigt, och den förstår inte sitt eget bästa. Det enda den vet är hungern, det enda den känner är att den måste växa och bli verklig.
När hon kommer hem häller hon instinktivt upp ett glas vin ur den halvdruckna boxen i skafferiet. Sedan kommer hon på sig och välter ner glaset i vasken. Det går sönder. Rött vin skvätter upp på köksbänken, lämnar fläckar som liknar blod. Ljudet studsar mot hennes kala väggar. Åh, hon är så dum! Att hon fick för sig att lita på sin kropp! Lita på skyddet som hennes kropp kunde ge henne! Det förstår hon ju nu, att kroppar inte är att lita på. Kroppar gör revolt mot sina ägare. Kroppar styrs av annat än förnuft, de styrs av drifter och behov. Hon måste ta tillbaka makten. Hon måste styra sig själv med förnuft. Ja, det är det hon måste göra nu.
Hon gör det förnuftiga, hon somnar.
Nästa dag vaknar hon sent. Hon sjukar sig från jobbet och stänger av sin telefon. Hon bryr sig inte om hon får sparken, det är lika bra.
Hon går till en klinik. Hon sitter i ett väntrum i en timme och stirrar upp i taket. Någon ropar upp hennes namn och hon får komma in i ett mindre rum. Någon stänger om henne. Hon väntar på nytt. En läkare kommer in och sätter sig mittemot henne med ett anteckningsblock. Läkaren frågar inte om hon har lust att döda parasiten. Läkaren är mycket försiktigare än så. Läkaren lägger huvudet på sne och undrar när hon förstod att något bor i henne, och hon svarar sanningsenligt att det hände i natt. Läkaren frågar henne om hon vet vem det är som har smittat henne och om hon kan säga ungefär när det hände. Det kan hon inte. Läkaren frågar henne om skydd. Hon berättar om spiralen. Läkaren frågar om hon har tänkt igenom sitt beslut. Hon svarar att hon omöjligt kan ha gjort det eftersom hon fick veta det i natt. Läkaren lyssnar och nickar. Hon säger att hon inte trodde att det skulle hända henne. Läkaren frågar om hon menar på grund av spiralen. Hon säger nej. Hon menar att hon är torr och karg och död inuti.
Läkaren lyssnar och nickar. Hon säger att hon inte är en lämplig värdinna. Att hon inte har några pengar och att hon har druckit under tiden. Läkaren säger att det förmodligen inte är någon fara. Hon blir arg. Hon fräser att hon måste få vara sin egen! Läkaren säger att hon inte behöver ha kvar den om hon inte vill. Att proceduren är enkel och säker. Åh! Håller läkaren med om att hon borde ta bort parasiten? Håller läkaren med om att hon är en olämplig värdinna? Hon fräser att det här inte borde kunna hända henne! Att hennes kropp har svikit henne! Läkaren säger inget. Bara lyssnar och nickar. Hon ser att hon har spottat på läkarens vårdpyjamas. Hon ser sig själv utifrån: en skakande liten hund med fradga i mungipan. En hund som bits för att det är det enda den kan. Hon skäms. Ser läkaren inte vad parasiten gör med henne! Den förstör henne, gör henne till en arg liten hund! Läkaren säger att hon inte behöver oroa sig, men kanske behöver hon en näsduk? Hon upptäcker att hennes kinder är våta. Ser läkaren inte att hon själv är ett barn! Att hon inte är klar än! Läkaren säger att det är hennes val. Att ingen kan ta det ifrån henne. Men hon vill ju inte behöva välja. Hon vill slippa alltihop! Hur ska hon kunna ta ställning till något som hon varit helt säker på är omöjligt? Hon har precis blivit förrådd av sin egen kropp. Hon behöver tid att tänka. Läkaren säger att hon får tänka, fast de båda vet att betänketiden är begränsad. Läkaren förklarar hur proceduren går till eftersom det är viktigt att hon har blivit informerad om det. Läkaren säger att det är hennes val och att hon kan ångra sig när hon vill. Läkaren föreslår att de ska kolla exakt hur länge parasiten har bott där. Hon går med på det. Läkaren säger tack för idag och lycka till, fortfarande med huvudet på sne.
Hon ledsagas till ett nytt rum och får ligga på en brits. Någon med kalla händer ber om ursäkt för sina kalla händer och lyfter upp hennes tröja, drar ner hennes byxor. Hon blundar. Hon ser sig själv ovanifrån. Hennes uppfläkta tröja och bleka mage. Hennes blöta kinder och uppspärrade ögon. Fradgan i mungiporna. De kalla händerna säger att det här kan vara obehagligt och trycker in ett verktyg i henne. In mot parasiten. Hon kan höra hur den äter av henne. Knastret, gnagandet. De kalla händerna petar djupt i hennes inre. Som om det inte var hennes inre utan något annat. Hon känner att parasiten blir arg. Den förstår att något är på väg att hända. Den biter sig fast ännu hårdare än innan. Hon kvider och de kalla händerna frågar om det går bra. Det är snart klart nu. Hon biter ihop, lyssnar på knastret, gnagandet. Till slut säger de kalla händerna att den ser ut att ha bott där i tio veckor. Plus minus några dagar. Hon förstår inte. Hon ber de kalla händerna att upprepa. Tio veckor. Tio veckor! Utan ett tecken! De kalla händerna undrar om det kan stämma. Hon säger att hon ingenting vet.
De kalla händerna drar sig ur henne och gnagandet avtar något. Hon klär på sig och sätter sig på britsens kant. Hennes fötter når inte ner till golvet, det kommunalt plastiga gröna. Hon undrar hur många som går på det varje dag, hur ofta det desinficeras. De kalla händerna ger henne en bunt broschyrer och frågar om det funkar med onsdag nästa vecka. Besöket i sig kommer vara kort men hon behöver ta ledigt hela dagen och det kan vara bra att ta med sig någon som stöd och glöm inte att det är hennes val, hon har fortfarande tid att tänka. Hon kan alltid avboka. Avbokning är kostnadsfritt så länge det sker minst ett dygn i förväg. Hon ser sig själv nicka och tacka för besöket.
Så fort hon kommer ut på gatan spyr hon. Kaskadspyr något grönbrunt och geggigt och torkar sig om munnen med handryggen. En tant med en hund står på andra sidan gatan och glor. Hunden morrar. Hon fräser att tanten inte ska lägga näsan i blöt och sätter sig på huk för att spy lite till. Tanten rycker i sin hund och går iväg. Men hon vet inte vart hon ska ta vägen. Iväg bara. Bort. Långt bort. Helst vill hon rymma ifrån parasiten så att hon kan få tänka klart, men det går inte, för parasiten har vuxit ihop med henne, de två är en nu, hon får inte vara ifred. Hon hör bara knastrandet, känner bara gnagandet och så det där enorma, omättliga suget. Hon börjar gå snabbt. Stampar med fötterna i trottoaren.
Hon vill ringa någon och skrika i deras öra men det finns ingen att ringa. Alla är upptagna med sitt. Sina jobb och sina fritidsintressen och sina nära och kära. Sina problem. Det här är ingen annans fel. Parasiten gör bara som parasiter gör och smittobäraren kunde inte veta. Hon hade ju sagt att hon var skyddad. Hon hade ju trott att hon var skyddad. Det finns ingen annan att skylla på, det är hennes kropp som har svikit henne, gått och närt en parasit i tio veckor utan att säga ett knyst. Så att hon inte ens har anat. Därför har hon också skadat den. Den är säkert alldeles deformerad, med henne som värdinna kan man inte bli annat. Vad den har fått stå ut med! Nej, det enda alternativet är att göra sig av med den. Hon har ju hela livet framför sig! Hon är en ung person med potential, hon måste vara sin egen och göra saker som en sådan där inte kan vara med på. Resa världen runt, bli kär en massa gånger, arbeta ihjäl sig flera gånger om. Hon ska skapa något stort, hon har inte tid att oroa sig för ett litet liv.
Och även om hon skulle bestämma sig för att låta den bo kvar skulle hon råka ha ihjäl den senare. Hon bara vet det. Hon är torr och karg. Hon kan inte ta hand om ett litet liv. Hon ska dö ensam. Det har hon redan bestämt. Nej, den måste bort och sedan ska hon aldrig mer tänka på den. Hon ska svälja pillren och glömma alltihop. Hon ska aldrig berätta för en själ vad som hände den där natten i oktober när hon var tjugonågonting. Hon ska inte lita på sin kropp mer. Hon ska lita till sitt förnuft. Sätta sig över drifterna och tygla sin kropp.
Och ändå – här stampar hon iväg, österut, in i skogsområdet där hon brukade orientera på skolidrotten, och måste övertyga sig själv om det hon säger sig alltid ha vetat! Vad är det för en vek vetskap och plan, som hon måste argumentera för även inför sig själv? Varför blev hon arg när läkaren sa att hon inte behöver ta hand den om hon inte vill? Det borde ha varit betryggande att höra någon säga det! Hon borde ha blivit lättad! Det är klart att inte hon kan vara värdinna för något så ynkligt! Titta bara på henne, hur hon fräser åt gamla tanter och stampar i skogen! Hur hon blir lurad av sin kropp, trots att hon borde känna den väl vid det här laget! Hur hon litar på sin kropp, trots att en kropp bara är en kropp och inte alls en vän! Hon klarar inte ens av att ta hand om sig själv. Den stackars parasiten skulle få det förfärligt om den fick stanna kvar hos henne. Därför måste den bort.
Det är onsdag. Hon ligger i sin säng och stirrar upp i taket. Det är alldeles tyst. Inget knaster. Inget gnagande. Hon är ensam och tom. Förmodligen är det bäst så, precis som hon hela tiden har tänkt. Men kanske har något oerhört gått förlorat. Det kommer hon aldrig få veta.
Text: Filippa Kindblom, @filippakindblom
