De va vackra

Hon rullade upp, jag såg att det gick trögt. Gatorna var fortfarande fulla av grus, sopandet skulle väl börja närmare mars. 

   De andra satt under ett tak. Något slags vindskydd utan väggar, bänkar så man kunde sitta rygg mot rygg. De satt på rad och när hon närmade sig ställde sig en av dem. En man med mössa. Sån med toffs längst upp och två flätade svansar längst ansiktet. Han lutade sig fram, omfamnade henne, kysste hennes kind sen hennes huvud. Ställde långburken på marken och satte sig på knä. Skulle han kyssa hennes fötter nu också? 

   Men han knöt hennes skor. Rättade till vänsterfoten så den stod bekvämare på rullstolens fotstöd. Ryckte lite i de små framhjulen så det blev lättare att ta sig fram.

   Gud va sorgligt, sa du. Och menade. Deras vingel och missmatchade kläder. Lager på lager, utdelade från något härbärge.

   Jag drömde om dig i natt, sa jag.

   Vad drömde du, sa du.  

   Det kunde jag inte minnas och du tyckte det var synd. Men sa det på ett sätt. Sådär ut i luften, utan mening. Jag tog såklart inte illa upp, visste att du sällan brydde dig om vad folk drömde om. Tyckte det var ett tråkigt samtalsämne. Och det blev det väl, när jag inte kunde minnas vad jag drömt. 

   Februarikylan genom rocken och busskurens glasvägg. Rå ända in i skelettet beskrev jag den som. Pressbyrånkaffet var dyrt och brände tungan.

   Får jag smaka, sa du och det fick du. Pappmuggen bytte hand. Jag varnade inte om värmen och log lite när du sa aj. Drog tungan mot gommen, kände på dess strävhet som vi nu delade lika. Katt tungor.

   En av dem, en kvinna med rosa halsduk, täckjacka som en gång varit vit, gick fram och tillbaka. Verkade som prata med sig själv, spottade några gånger på marken. Tappade sin handske gång på gång. Som en klomaskin höll hon på. När hon tillslut lyckades få på sig handsken tog hon upp en gammal drickyoghurt. Jag hörde henne fråga om pant och någon av de som satt på bänken tog skräpet ifrån henne. Inspekterade och skakade på huvudet. Gav tillbaka. Hon slängde det. Hittade annan plastförpackning men behövde inte rådfråga den här gången. Sköt handen en bit in i soptunnan och släppte. 

   Så fortsatte hon. Tog upp andras skräp och gjorde fint, fick andan att fastna i halsgropen på mig varje gång hon böjde sig ner. Men hon ramlade aldrig, tappade bara balansen i evigheter.

   Tänk att bli en sån. Fyfan, sa du. 

   En sån. Knäppgök var inte ett ord vi använde men kanske var det du menade. Jag tänkte på mamma där hemma. Som satt på Vasaplan med liknande människor, liknande kläder och liknande berättelser. 

   En sån.

   Jag sa inget om mamma där hemma. Pratade nästan aldrig om där hemma. Så därför hm:ade jag. Fegt kanske. Jag visste ju. Att de framför oss inte skulle tveka en sekund på att bjuda dig och mig att sitta om vi bad om det. Behövde jag prata skulle de lyssna, frös jag skulle de skicka över sin aluminiumburk och gräva i sina ryggsäckar efter en halsduk.

   De osjälviska satt där framför oss klockan tio på morgonen. Vi var nog påväg till biblioteket. Eller kanske hade jag något ärende först som du följde med på? Vi gjorde ju det, följdes åt, satt som ihop. Jag ska hem ett tag, kunde en av oss säga, och sen två timmar senare ringdes vi och möttes upp igen.

   Mannen med toffsmössa fiskade upp ett ciggpaket och delade ut. Han tände två mellan sina läppar och gav den ena till hon i rullstol. I fickan låg mitt festpaket efter helgen. 

   En äldre herre åt innehållet från en macka med plastgaffel. Skyfflade ut lite av ingredienserna. Någon slags sallad, slängde det framför sig. Direk landade kajorna och tuggade i sig. Flyttade på sig när kråkan med grått huvud och stor kropp svävade ner från den nakna eken och tog resten av bitarna. Störst går först. 

   Hon skrattade högt, fick med sig några andra. Jag undrade vad som var kul och smålog, sånt där leende du frågade om när det upptäcktes. Inget speciellt, svarade jag varje gång. Full i fan tyckte du och det kanske jag var. 

   Hoppades att min blick inte skulle störa. Ville inte att den skulle tolkas som dömande, så var noga med att inte glo. Kollade bort, ner i telefonens klocka och på dig. Du hade en ögonfrans på äpplet av din kind. Du blundade när jag pillade bort den. Frågade om en till klunk. 

   Ta resten, sa jag. 

   Kunde inte låta bli, stirrig som ett småbarn. Visste att de flesta kollade rakt igenom, som att de inte fanns. Man blir van, hade mammas vänner sagt. 

  Jag var barn och råkade springa in i dem på Vasaplan. Hon luktade illa om andedräkten men hennes hals luktade sammamamma när hon drog mig nära. Hennes hand kändes sammamamma när hon tog min och satte mig bredvid hennes vänner. 

   Han hade ett stort sår på kinden som förgäves plåstras om. Hade flera färger i ansiktet, lilaröd gul och grön. 

   Vilken vacker dotter, tyckte de och många ville ta i mitt hår. Kanske mindes de någon annan. De frågade om jag gick i skola och det gjorde jag, mellanstadiet då. Mitt favoritämne var bild. Men jag var duktig på engelska också. 

   Och han hade faktiskt jobbat som lärare en gång i tiden. Och brukade att älska att måla med oljefärg. 

   Inte längre, frågade jag. Det var längesen han kunde måla, och det fanns något i blicken. Sorg som drömde, hans dimmiga nostalgi. Färgerna hade sparats i hans ansikte tänkte jag. Lilaröd gul och grön. 

   Jag satt inte där länge, bussen hem till mormor och morfar skulle gå snart. Men jag satt med dem och var en utav. Folk gick förbi de osjälviska. De osynliga. Och de sa att man vänjer sig vid att inte finnas. 

   Jag tog tillbaka pappmuggen och slängde den. Ställde mig så att jag kunde se bussen komma. Lutad mot kanten, korsade ben som om någon skulle ta en bild. 

   1:an körde förbi och saktade in, busschauffören signalerade med tumme upp tumme ner ifall vi skulle på. Jag skakade på huvudet. Han körde vidare. 

   Jag trodde att en av dem fångade min blick. Som en docka, det drogs i mina trådar och jag log. Han kollade bort. Marionetten som väntade på bussen i tunn rock och nylonstrumpor, röd kjol. Klädd kallt för att jag kunde. Fin får lida pin. Kaffet guppade i magen. Jag hade köpt dyrt kaffe utan att tänka på det. Och skulle göra det igen. 

   Städerskan bankade med sin hand på ett trasigt stuprör. Försökte räta upp. Hon fixade. Du gjorde en sån utandning med näsan och undrade om inte han i permobil var han man kört om på stora vägen. Jo, det trodde jag. 

   Så det var hit han var påväg, sa du. Ledde oss långt bak i bussen efter att jag hälsat på busschauffören och krånglat med QR-koden. Satte oss mot höger, vår sida inte deras.   

    När jag blev äldre undvek jag platserna jag visste att hon kunde vara på. Bytte kollektivtrafik på andra ställen. Tog omvägar förbi Systembolaget och parken där de satt på somrarna. 

   Tonårshjärnan föreställde sig att jag blev stoppad av hennes röst när jag gick med mina vänner. Deras väntade när jag gick fram och kramade om henne, mycket kortare än mig själv. De skulle byta vikt från höger till vänster fot, harkla sig försiktigt och prata om lektionen medan mamma gav ett sluddrigt löfte om att ringa oftare. Hon hade bara inte en mobil för tillfället.

   Och sen skulle de veta om. Och nämna i förbifarten att de sett min mamma, hon satt med De Andra. Jag skulle nicka säga alright och låtsascrolla på instagram. 

   Skam och dåligt samvete när jag stod i kassan och tyckte mig se henne. Råttfärgat och kortklippt hår, hängande kinder av kraftig viktnedgång. Det var inte hon den gången. Inte andra inte tredje. Kunde hon känna samma? Hade aldrig funderat över det förrän jag bytte stad. Slutade hjärtat slå när hon såg brunt axellångt hår. Undveks specifika platser? 

   Kan vi inte sitta här, frågade jag. Valde ett bord nära de takhöga fönstren. Det var så grått ute, deppigt tyckte du och satte dig mittemot. Tog av dig dina glasögon och putsade dem med duken du bar i fickan. Den lilla biten mellan busshållplats och tak hade gjort dem immiga, täta med dugg. Sen upp med dator bok penna hörlurar. Började direkt i kontrast till mig, min startsträcka alltid lite längre. Februari kunde inte vara något annat. 

  Blicken följde; luva upp och övertäck barnvagn. Hund med människa, böja sig med påse i hand. Vattenyta spräckt på dammen, vågrörelse i tusen cirkulära banor. Svarta fågelklumpar i träd. Någon letade i fantasyhyllan. Plockade ut, läste, satte tillbaka. Tog ut, en överblick på omslag, tillbaka. 

   Var tog du vägen nu, sa du. Och jag sa va. Du log, undrade vad jag tänkt på. Svaret blev inte mer intressant än; ingenting. Jag hann inte påminna dig om gången vi låg i min säng. Tidigt på morgonen och frågade varandra samma sak med samma svar; ingenting. Sen hade jag fångat en solkatt som smygit sig in genom persiennerna. Som dansat mot mina affischer och framkallade bilder. Fast i min hand lade jag den på din bröstkorg. Tyckte det var skönt att vara ingenting tillsammans.

   Men du var redan böjd över din dator igen. Rytmiskt knapprande, jag kunde höra när du raderade felstav. 

   Torsdagar var alltid lånedag. Ur ryggsäcken plockades de utlästa böckerna och lämnades tillbaka. Deras titel och författare dök upp på skärmen och försvann när mamma tackade nej till kvitto. Sen skattjakt efter nya berättelser. Jag fick leta själv bland barnböckerna, tog mig fram genom labyrinter. Kunde bara bli befriad när rätt bok hittades. Samtidigt; mamma bland vuxenhyllor. Jag fick vänta på en grön nedsutten fåtölj tills hon var klar. Armstöden var helt nötta. Hade lärt mig att ta en bok för biblioteksbesöket och en för hemma. När hon hittade mig sa hon, jaså du har redan börjat på din. Ja då kan vi väl lika gärna sitta här ett tag. Så gick vi hand i hand till kaféet. Jag fick en grodbakelse, marsipantäcket samma gröna som fåtöljen. 

   Kyss den och det blir till en prins sa hon. 

   Sen fick hon bara låna mig på torsdagar. Hämtade mig hos mormor och morfar. Ses om några timmar sa dem. Ett löfte till mig ett hot till henne. 

   Sen fick morfar ta mig på torsdagar. Och vi hade inte tid för prinsar, det fanns hemma. 

   Finska pinnar blir inte finska prinsar när man kysser dem.

   Hejdå sa jag och avbröt dig, sa det till hon som satt med benen i kors vid skjutdörrarna. Hejhej sa du mitt i din mening. Sådär ut i luften igen. På kartongskylten stod det med svart sharpie att hon hade fyra barn. Att de hade flytt från Syrien och du fortsatte prata om helgen som varit. 

   Ett skratt jag kände igen. Hans toffsmössa, han sköt rullstolen framför sig. Istället för att skava ut sina händer fick hon hålla burkarna. Jag ville vara med i skrattet. 

   Jag ville gå dit, vi kunde sätta oss en stund. Hälsa med handslag, tappa matvarorna i marken och berätta för de osjälviska om där hemma. Berätta för de osynliga om att jag aldrig blev van. 

   Hallå vad händer, sa du. Du såg dem inte, bara rakt igenom. Din hand i min eller min hand i din, du drog mig vidare förbi dem. Skakade på huvudet, åt min Disträ. Och mitt skak på huvudet betydde förlåt, ingenting och fortsätt du. Men mina ögon min röst. 

   Ville säga att jag tyckte de var vackra. Jag ville.

   Ta lite i deras hår och minnas någon annan. 

Text: Miriam Öhman