Dags att gå
Att döden var en mycket nära förestående möjlighet var ingenting som hade undgått den åldrade mannen i lägenheten med det lilla köksbordet och de flagnande väggarna. Efter att han hade borstat skägget, det var ju en självklarhet att han inte skulle se ovårdad ut en sån här viktig dag, så ställde han ut sina tyngsta tillhörigheter i trapphuset för att sonen inte skulle behöva bära dem riktigt lika långt, detta då sonen hade genomlidit ett antal ryggoperationer efter en hård tackling i en korpenmatch nere på idrottsplatsen bara några hundra meter därifrån.
Tänderna var borstade, och nu var det enda som låg kvar på agendan att gräva sig ner i snusdosan och dra på sig kängorna och kepsen. Han klev ut genom dörren, stängde om sig, och vinkade mot grannpojken där han stod och låste dörren innan han skulle till plugget. Pojken påminde mycket om hur sonen hade varit när sonen var ung, blyg med abrupta ögon och rufsigt svårdefinierat hår. Mannen hade accepterat det faktum att han nog aldrig skulle få ett hej tillbaka från pojken, men bara den lilla rutinen av att vinka till honom de morgnar då deras vägar korsades var ganska trevlig.
Väl ute i den friska vårdagen, efter att den svårmanövrerade trappan hade avklarats, drog mannen på sig sina solglasögon och intalade sig själv att det skulle bli en bra dag, trots allt. Han började promenera mot fiket där han skulle träffa sonen innan denne skulle gå med honom till sjukhuset.
Sonen rusade efter bussen och sprang in på genvägen till nästa hållplats. Att träffa sin gamla farsa hade inte varit högst upp på prioriteringslistan de senaste två åren som småbarnsförälder, men just den här dagen kändes det viktigt. Han hade intalat sig att operationen skulle gå bra och att läkarna visste vad de höll på med, men hans tvivel hade inte försvunnit helt och särskilt inte efter att läkaren själv hade sagt att det fanns en risk för permanenta skador.
Han hann med bussen med sekundmarginal och satt där och andades tungt och tittade runt på alla människor som såg så bekymmersfria ut. Han var glad att han inte skulle bli sen, han visste att pappan inte uppskattade sena ankomster. Kanske var det en restprodukt från läraryrket. Ett minne dök upp i huvudet, när han som tolvåring hade kommit in sent till en av pappans lektioner tillsammans med en vän och genast blivit utskälld inför hela klassen. Visserligen hade pappan ursäktat utskällningen redan vid middagen samma kväll, men den vreden var inte något som sonen ville uppleva igen, särskilt inte en sån här viktig dag.
Den åldrade mannen stod utanför fiket och förstod att sonen var sen. Han var inte arg över huvud taget, barnbarnet låg hemma förkylt och han ville inte klandra sin son för att denne var en omhändertagande far. Dessutom var det en vacker och klar vårdag, och att stå med ansiktet vänt upp mot solen var inte helt oävet, särskilt inte denna dag.
Runt hörnet kom sonen till slut och slog ut med armarna och log mot mannen. Mannens huvudvärk var påtaglig, på samma sätt som den hade varit de senaste månaderna som tumören hade växt och växt, men han log ändå tillbaka mot sin son och kramade om honom.
”Hur mår du?” frågade sonen.
”Jag lever än.” svarade mannen och skrattade till och öppnade dörren till fiket.
De två gick in och beställde en varsin kaffe. Fiket var detsamma som den gamla mannen hade gått till nästan varje dag efter att hans fru hade gått bort, ett lågpriskafé där poliser, pensionärer och byggarbetare samsades om de hårda trästolarna. Ett sånt där fik där kaffet inte var något annat än kaffe och där det serverades i vita porslinskoppar utan några krusiduller, och där man kunde ta in en dammsugare eller en chokladboll eller en skinkfralla till kaffet, men inte mycket mer. Den barska kvinnan bakom disken, som trots att hon hade sett den gamla mannen nästan varje morgon inte orkade göra någon personlig hälsning, frågade dem om vad de ville ha. Båda två tog en varsin kopp kaffe med lite mjölk och lite socker, och så gick de och satte sig vid bordet längst bort i hörnet. Ovanför dem satt en TV som spelade travet, vilken byggarbetarna på andra sidan rummet tittade på med brådska och intensitet i blicken.
”Hur är det med lilleman då?” frågade den gamla mannen.
”Han är lite krasslig. Men han blir omhändertagen där hemma.”
”Vad bra.”
”Ja.”
De båda tog en klunk av sitt kaffe och tittade runt i lokalen. Ett par poliser kom in med händerna på sina bälten och signalerade med två fingrar upp i luften vad de ville ha, och de fick sina kaffekoppar omgående. Både pappan och sonen iakttog dem när de gick och satte sig, inte för att de var av något särskilt intresse egentligen utan för att det var skönt att bara titta på någonting annat. Pappan tittade upp mot klockan, och sonen märkte det.
”När är det du behöver vara där?” frågade sonen.
”Tio och trettio,” svarade mannen, ”men jag är gärna där lite tidigare.”
”Såklart.” sa sonen och nickade innan han vände sig upp mot klockan.
”Men vi har ju ändå en halvtimme eller så här.”
”Jag är gärna där ordentligt i tid. Helst dricker jag bara upp kaffet och så kan vi väl gå?” sa mannen.
”Ja, om du vill det.”
”Tack. Det tar ju lite längre tid att gå upp dit för mig än vad det gör för dig.” sa han och fnissade till. ”Du vet, det är bra att vara gammal, ibland. Men det är oftast ganska värdelöst.”
”Ja?”
”Ja, du vet, man kissar ju inte bra längre, till exempel.”
”Pappa…” sa sonen.
”Ja, men det är ju så.”
”Too much information.”
”Ja, ja.”
Sonen såg på sin pappa, hans skägg med de kala fläckarna precis under munnen, hans krokiga och framträdande näsa, de grå och grumliga och milda ögonen, och den lilla biten kritvitt hår som fortfarande var kvar. Han höll i kaffekoppen utan att dricka, han tittade istället på någonting bakom sonen. Samtalet fortsatte på samma sätt ända tills det att den gamla mannen bestämde sig för att det var dags att gå upp till sjukhuset.
”Ska vi gå?” sa han plötsligt och slog med handflatorna mot låren.
”Absolut, om du vill.”
”Klart jag vill. Jag hade inte frågat om jag inte ville.”
Så bar det av upp mot sjukhuset, arm i arm. De gick alltjämt i långsam takt, men utan att släppa blicken från sjukhuset som låg där uppe, längst upp för backen. De sa ingenting till varandra, och de båda frågade sig själva varför den andra verkade så lugn, en så här viktig dag. Oavsett vad hade de solljuset, och den gamle mannen försökte att känna det med varje fiber i sin kropp. Sonen kunde inte titta på sin pappa. Han ville inte se någon darrning på läppen, för det skulle göra allt så mycket verkligare. Och pappan försökte att inte höra ambulanssirenerna när de ven förbi, för det skulle göra allt så mycket verkligare.
Och så till slut stod de där utanför entrén till sjukhuset, där pappan skulle bli hjälpt till operationsrummet av sjuksköterskorna. Sonens kammade hår kastade sig nu omkring i den friska vinden uppe på kullen, och nu kunde de inte släppa ögonkontakten från varandra. De hade knappt nämnt operationen, och nu skulle omhändertagandet av pappan lämnas över till läkare som varken sonen eller pappan kände. De visste vad läkaren som skulle genomföra operationen hette, men inte mycket mer än så. En buss svängde förbi bakom dem och släppte av en grupp skrattande grundskoleungar som verkade ha slutat tidigare. De gick upp mot ett lägenhetshus på andra sidan rotundan utanför entrén och försvann.
Efter att ha stått och iakttagit varandra en stund märkte sonen att pappans ögon började tåras, och i samma sekund som han såg det kände han en klump i halsen själv. Sonen ville säga något, men det enda han kunde göra var att skaka på huvudet och titta ner i marken för att dölja de tårar som började komma från honom själv. Han tittade upp mot sin far igen, och såg att den gamle mannen hade höjt på sina ögonbryn och lagt huvudet på sned. Pappan sträckte fram sin hand och la den på sonens kind, nickade, och vände sig om utan ett ord och gick in igenom glasdörrarna.
Text: Hugo Lönnborg, @hugolonnborg
