Noréns sista verk ger en intim inblick i mänskligt lidande
Lars Norén, en av Nordeuropas främsta författare och dramatiker, fortsätter att beröra efter sin bortgång. Simone Westblom har läst hans sista verk En liten roman och drabbas av den litterära gestaltningen av det verkliga livsödet bakom berättelsen.
Lars Noréns postumt utgivna En liten roman skildrar den tragiska historien om Lisa Montgomery, avrättad den 13 januari 2021 för mordet på en ung kvinna vars barn hon skar ur magen och kidnappade. Romanen, som är hans sista verk, ger en djuplodande inblick i Lisas uppväxt som var präglad av våld och sexuella övergrepp. Hon såldes som prostituerad till sin mammas och sin styvfars vänner samtidigt som hon led av en funktionsnedsättning orsakad av moderns alkoholmissbruk under graviditeten.
Norén utforskar detta öde i en kondenserad och nästan klaustrofobisk stil som förstärker känslan av instängdhet. Berättarperspektivet skiftar mellan ett jag som förkroppsligar Lisas egna tankar och ett hon som betraktar händelserna utifrån. På detta sätt vecklar romanen ut sig som en serie fragmentariska minnesbilder som pendlar mellan barndomens trauman, mordet och fängelsetiden, ofta genom drömlika passager där tid och rum flyter samman. Den explicit skildrade våldsamheten vittnar om Noréns vilja att ge denna historia dess rättmätiga tyngd, utan att trivialisera eller förvanska den brutala verkligheten.
”[Norén] skildrar henne som en komplex människa, både offer och förövare”
Trots detta gnager en olustig tanke inom mig. Det är något mörkt med denna fascination för kvinnors trauma, som tenderar att upprepas i litteraturen. För många kvinnor är sådana erfarenheter en verklighet som de själva levt, och det finns en risk att dessa makabra skildringar överskuggar de individuella, mänskliga historierna bakom det som framställs. Det är svårt att inte reflektera över hur dessa skildringar potentiellt bidrar till att fetischera det verkliga lidandet som så många utsätts för.
Men att moralisera över detta förefaller lönlöst. Litteraturen opererar bortom de etiska begränsningar som vill diktera vem som får skriva om vad och hur. Detta är i sig en positiv sak. Norén närmar sig Lisa Montgomerys historia med en uppriktig empati, och skildrar henne som en komplex människa, både offer och förövare. Romanens kärna kretsar kring just denna tvetydiga gränsdragning, som blir särskilt akut i ljuset av det överhängande dödsstraffet. I sina sista dagboksanteckningar uttryckte Norén en viss förbehållsamhet mot att stiga in i hennes liv, vilket tycks speglas i texten.
Skiftandet mellan den intima jag-rösten och den distanserade hon-rösten framstår som författarens försök att närma sig Lisas liv med ödmjukhet och respekt för hennes verkliga person. Ändå kan jag inte undgå tanken att det snarare bottnar i en osäkerhet kring hur ämnet ska hanteras, en tveksamhet som genomsyrar romanen. Det gör texten skör, men också ärlig. Det ligger något rörande i denna vilja att nå fram till en främmande människa. Innan hon avrättades skrev Norén ett brev till Utrikesdepartementet där han vädjade för att de skulle hjälpa henne, utan framgång. Detta samspel mellan litteratur och verklighet skänker romanen en ytterligare dimension – den blir inte bara en skildring, utan ett försök att ingripa i det verkliga livet.
Norén avled kort efter att Lisas dödsstraff. Det finns en oavslutad känsla i romanen, som om både texten och det liv den beskriver saknar ett tydligt slut. Den fångar både det definitiva i döden och det oförlösta i livet, vilket ger den en känsla av att något väsentligt förblir osagt. Ett slags tomrum tycks därmed tillfalla och peka tillbaka på den verkliga Lisa. Det är ett underligt och läsvärt avslut för ett av Sveriges mest framstående författarskap.
Text: Simone Westblom
