Nilüfer Yanya om fansens bekännelser: ”Många känner samma sak”

Jag befinner mig backstage bakom Linnéscenen i Slottsskogen. Bredvid ett pingisbord står några och dricker öl efter sin spelning. Det har samlats bin runt en trocadero som står på bordet en bit ifrån. De surrar och flyger mot folk som stressat försöker vifta bort dem med handen. Jag lutar mig mot väggen och väntar på att få prata med den brittiska artisten Nilüfer Yanya. Samtidigt som jag blir hämtad för intervjun öppnas dörren till irländska bandet Kneecaps loge. De skålar och går därefter ut mot scenen.

Nilüfer sitter i en bred soffa med ett glas vitt vin i handen, hon har precis spelat klart sin show och har fortfarande på sig den vita klänningen hon hade på scen. Silvriga knappar som man inte såg från publikhavet blänker i det vita ljuset. Tältet framför Linnéscenen var fyllt av fans som samlats för att få lyssna på hennes säregna sound. Denna spelning är en av många hon gjort i sommar och i höst beger hon sig ut på ännu en turné. 

Hur kändes det att spela nu i eftermiddag?

–  Det kändes väldigt tidigt, skrattar hon. Jag tror att vi var en av de första akterna idag. Men det kändes väldigt bra och problemfritt eftersom på alla våra senaste shower har något gått fel. Idag gick allt väldigt smidigt. Vi börjar knyta ihop säcken på sommarturnén och alla festivaler men vi ska ju vidare till USA snart. Det känns som att sommarens spelningar har blivit som en slags uppvärmning för den kommande turnen så på det sättet är vi redo. Men också ganska trötta. 

Det är hennes andra gång på Way Out West och hon berättar att denna gång kändes mycket bättre – och som en uppgradering, då hon senaste gången, för tre år sedan, spelade på en betydligt mindre scen. 

Kneecap börjar sin spelning på scenen precis bredvid oss. Basen dunkar men Nilüfer verkar inte störas av ljudet, det blir istället som att prata på en livlig hemmafest. 

Har du några saker du packar med dig på turné för att känna dig hemma när du är ute på vägarna? 

– Jag gillar att ha med mig några små egna lampor för hotellbelysning kan ibland vara helt förskräcklig. Sen har jag också en rumsspray med eteriska oljor i. Det tycker jag är trevligt. 

Hennes svar är korta men hjärtliga, genomtänkta. På frågan om hur man håller sig vid sunt förnuft under flera månader ute på vägarna säger hon att det är viktigt att se efter sig själv. 

– Jag klarar mig inte utan mina promenader. Kring dem finns det inget svängrum. Träning, grönsaker, försöka att inte dricka varje dag. Man vill ju självklart se till att fira faktumet att man gör något man tycker om och slappna av men man får hitta en bra balans. Det är ändå en vardag, den ser bara lite annorlunda ut. 

Hon berättar att dagens promenad i Göteborg hade varit fin och tonsatts av ett Brandee Younger-album som hon älskat på senaste tiden. 

Nilüfer startade sin karriär 2014 genom att släppa demos på Soundcloud, efter att ha tackat nej till att gå med i ett tjejband ihopsatt av One Directions Louis Tomlinson. Hon har uttalat sig kritiskt om denna typ av rekrytering av nya talanger och anser att det är ett sätt för musikbranschen att tjäna pengar på unga musiker. Hon släppte sin debut EP Small Crimes/ Keep On Calling 2016 och sitt hyllade debutalbum Miss Universe 2019. 

Tidigare i sommar släppte du din EP Dancing Shoes – vill du berätta lite om den? 

– Hmm, EP:n knyter liksom ihop slutet av mitt senaste album (Method Actor) med en ny början. Jag vet inte riktigt vart jag är på väg. Den har en mjukare känsla till sig. Titeln Dancing Shoes är lite av en juxtaposition då det inte riktigt är dansmusik. Dansande skor får istället symbolisera försök att dansa eller röra sig ut från något man går igenom. Ett sätt att bearbeta livet. 

EP:n består av fyra spår som Nilüfer beskriver som lite mjukare i soundet. Intensiva trummor har bytts ut mot elektroniska beats och soundet är lite mer dämpat än på hennes tidigare låtar.  

– Det känns som att all musik är bearbetning. Det är lite som när man drömmer. Du jobbar igenom något i sömnen utan att riktigt fatta det. Speciellt när det kommer till att skriva texter, där måste du gå in lite i det undermedvetna. Jag skulle ändå säga att musik är ett sätt för mig att hantera mitt liv och världen. 

Det måste vara svårt att göra ett album, att välja rätt låtar i rätt ordning. Kanske ännu svårare med en EP för att det är ett ännu mindre format?

– Jag skulle nog säga att det är mycket enklare. Med en EP behöver man inte oroa sig över att allt ska vara så sammanhängande. Jag fokuserar inte lika mycket på en story eller ett narrativ eller något stort tema. Det kan få vara “bara” en EP: Det är lite befriande. 

I samband med släppet av din EP uppmuntrade du fans att skicka in bekännelser om kärlek och hjärtesorg. Vad inspirerade dig till att göra det? 

— Det var ett sätt att försöka lära känna folk. Att se vad folk bär inom sig. Det hela var väldigt intressant. När jag var yngre brukade jag följa en blogg som hette “PostSecret” där folk brukade lägga upp små vykort med konstverk och hemligheter. Så jag antar att jag egentligen stal den idén. Det kändes som ett fint sätt att skapa ett band mellan människor. 

Det är ett fint förtroende som dina fans har gett dig genom att skicka in sina bekännelser, var det något du fick in som berörde dig särskilt mycket? 

– Många av dem. Jag tror att det som huvudsakligen berörde mig var faktumet att många av bekännelserna var väldigt lika. Många går och känner samma sak. Flera av bekännelserna handlade till exempel om att man gillar någon men inte vet hur man ska prata med den personen. Andra saknade och trånade efter någon som flyttat iväg. Likheterna skapade en ännu starkare samhörighet, en känsla som för folk samman. Men det kanske beror på att just dessa saker är det som folk känner sig bekväma att dela med sig av. 

Hon berättar om att det har varit en fin omväxling att möta sina fans i något annat än musiken. Resultatet av bekännelserna blev en tryckt blå zine, som matchar EP-omslaget, fylld av bekännelser och fotografier och några texter skrivna av Nilüfer. Hon har spritt ut några exemplar av skriften på sina favoritcaféer, butiker och platser i London. 

– Bekännelser och hemligheter är en sån sak människor aldrig tröttnar på. Det finns en så barnslig nyfikenhet kring hemligheter som jag aldrig tror att man växer ifrån. 

Teman av kärlek och hjärtesorg – är det något du kopplar till EP:n?

– Ja, mycket av den. För mig finns det nästan alltid en del av mina låtar som är kopplade till kärlek. Det finns alltid en sida av låten som handlar om romantisk kärlek och en sida som handlar om något annat. Jag vet inte varför men det blir så på nästan varje låt. Det är underligt, eller hur? Jag tror det är eftersom kärlek är så kopplat till andra människor och andra relationer. Det kan översättas till alla situationer. 

Det har gått några år sedan du släppte din debut, finns det något du vet nu som du önskar att du visste när du började med musik?

– Jag kan inte gå tillbaka och ändra något så det finns inte riktigt någon poäng att tänka så. I början satte jag så mycket press på mig själv och min musik. Att varje släpp skulle vara bäst, vilket ibland är omöjligt. Om något önskar jag att jag spenderade lite mindre tid på det. Men det är inget jag är bitter över. Man vill ju inte heller hoppa över hela processen men jag ser väldigt mycket fram emot framtiden. 

Näst på turnéschemat ska hon vidare till Oslo och i höst kommer hon att gästa både Alex G på hans Nordamerika Tour och  Lorde på hennes Ultrasound World Tour. 

Imorgon åker du vidare till Oslo, stannar du och kollar på något i Göteborg ikväll? 

– Jag vill verkligen se Beth Gibbons. Min gamla gitarrlärare spelar med henne, skrattar hon. Så förhoppningsvis hinner jag fånga den konserten. 

Medan jag stänger ner mobilen och packar ner mitt anteckningsblock säger hon att hon längtar till varmare väder. Hon verkar inte helt såld på den svenska sommaren. Vi säger hejdå och jag ser henne röra sig tillbaka in i logen. Hon drar en tjocktröja över huvudet och försvinner in bakom dörren, medan basen från Kneecap fortfarande dånar över området.