Naturens nattliga skådespel på Bonniers konsthall
I Nattens lekar låter Ingela Ihrman naturen ta kropp i en sinnlig och lätt grotesk iscensättning. Hedda Älveby ser en utställning där det absurda blir en väg till ömhet, och kanske även till en ny förståelse av det icke-mänskliga.
I ett rum flyger en förvuxen fruktfluga i cirklar över en död kamrat, och strax utanför förbereds sockerlag inför att en fjäril till helgen ska komma och samla nektar från syren och kaprifol. I vår visar Bonniers konsthall Nattens lekar, Ingela Ihrmans separatutställning. De senaste åren har Ihrman gjort sig känd för sina gestaltningar av flora och fauna, där hon genom konstfullt utförda kostymer förkroppsligar frukt, ovanliga blommor och djur. I den nya utställningen får vi både återse gamla verk och stifta bekantskap med de nya gestalter som befolkar konsthallen.
Ihrman uppvisar en känslighet inte bara inför de växter och djur hon gestaltar i sina skulpturer, utan också inför materialen. Vid anblicken av den stora, slokande jättebjörnlokan blir det uppenbart att ingenting hade kunnat gestalta de små, tunna kronbladen lika övertygande som tunt packmaterial i skumplast, utklippta och varsamt placerade, på och nedfallna från växten. Det är en känslighet och en omsorg som genomgriper hela utställningen och försätter betraktaren i ett nära sensoriskt band till skulpturerna.
Skulpturerna blir till karaktärer på den scen som konsthallen har förvandlats till, och där Ihrman fortsätter att arbeta under hela utställningsperioden. Genom performance förändrar hon både rummet och verken. Redan utställningens första helg visades Giant otter giving birth, och nu ligger tre små uttrar tillsammans med sin velourmamma på en filt under en värmelampa. När jag närmar mig ett av utställningshallens hörn känns det som att jag stör något andaktsfullt.
Kaktusen Nattens drottning ligger utslagen i ett annat hörn, och genom Ihrmans metod att genom performance förändra de utställda verken, lämnar hennes kropp aldrig utställningen. Även i hennes frånvaro förankras verken till kroppen och dess handlingar. I fallet med Bördiga halvmånen träder Ihrman fram i det tillhörande videoverket. Hon släpar det enorma veteaxet över den skånska landsbygden ner till vattnet, i vad som framstår som en konstgjord pollinering eller befruktning
Ihrman lämnar oss aldrig ensamma utan vallar oss genom utställningen med nyfikenhet och längtan. Hennes natur är varken den som vetenskapen framhåller eller den som bara är vacker; den är oförståelig, kännande och lekfullt grotesk i sitt format, men aldrig utan att förlora fotfästet. Det är genom ömheten och det sinnliga som Ihrman lyckas med stycket att göra konst om det icke-mänskliga verkligt engagerande och angeläget utan att kännas teoritungt. Utan att utställningen uttryckligen kretsar kring det väcker den frågor om vår relation till annat liv, och efter mötet med de små uttrarna och deras mor känns det avlägset att vi inte skulle dela plats och miljö.
Det är genom det absurda som utställningen hämtar sin finess och öppnar upp för den tvetydiga bilden av naturen som nära och avlägsen som dröjer sig kvar utanför konsthallen. Driven av frågan ”hur känns det?” möter vi en ingång till naturen, driven av det sinnliga och med en ömhet inför en skymd del av grönskan i form av en naiv absurdism och ett nyfiket sökande.
Text: Hedda Älveby
