Monica Sjöö – andlighet och aktivism i gemensam kamp

Moderna Museet ställer i samarbete med Modern Art Oxford ut den första stora retrospektiva utställningen med den svensk-brittiska konstnären Monica Sjöö (1938–2005). Moderna beskriver henne som “konstnär, aktivist, författare och ekofeminist”. Hennes bilder genomsyras av aktivism – hon kom att bli central inom den brittiska kvinnorörelsen. 

Den ambitiösa utställningen, som innehåller runt femtio verk, växlar mellan storskaliga målningar, affischer, banderoller, skisser och filmer. Den gemensamma nämnaren är den aktivistiska aspekten. Målningarna gjordes inte för att ställas ut på gallerier. De gjordes som ett sätt att uppmärksamma de frågor hon engagerade sig i. 

Monica Sjöö, född 1938, växer upp i Härnösand. Några år spenderar hon i Stockholm med sin mamma och styvpappa. I Stockholm formas hennes aktivistiska sidor av bland annat Vietnamdemonstrationerna och stadens oberoende konstscen. Hon hoppar av skolan och rymmer hemifrån som sextonåring, 1956. Hon tar sig först till Göteborg där hon försörjer sig som modell vid konstskolor. Därefter tar hon sig ut i Europa. I Paris träffar hon en engelsman, Stevan Trickey, och flyttar till Bristol i sydvästra England. I Cornwall hyr hon och Trickey en ateljé, och hon börjar måla. Hon blir gravid, de flyttar till Sverige och hon föder sitt första barn på svenskt sjukhus. Hon flyttar tillbaka till England och hennes andra barn föds i hemmet, enligt plan. Båda dessa förlossningar blir en central del i hennes konstnärskap. Den kliniska upplever hon som mycket negativ, som om hon inte var delaktig och närvarande. Hemmaförlossningen är hennes revansch och blir avgörande för hennes andliga utveckling.

Sjöös målningar kännetecknas av markanta linjer, uttrycksfulla ansikten, tydliga färgblock. De storskaliga verken innehåller ett flertal element i varje målning, och berättar ofta flera berättelser i samma bild. Ett exempel på detta är Our Bodies Ourselves (1974), med olika stereotypa kvinnoroller, som en version av hora-madonna-komplexet. Jag stannar länge vid det klarblå färgfältet. En affisch, utan titel, med olika skildringar av kvinnlig frigörelse är ett annat exempel, såväl som drabbande Back Street Abortion – Women Seeking Freedom from Oppression (1968).

Det andliga och det politiska står ut som två centrala teman i Sjöös konstnärskap – men dessa två behöver inte vara en motsägelse, utan det är i allra högsta grad sammanvävt. Sjöö själv skriver 1976: “Jag har inte försökt förstå och förmedla den uråldriga religionen kring modergudinnan (i måleri och text) som något slags flykt från det högst verkliga och akuta ekonomiska och sexuella förtrycket av oss kvinnor i dagens kapitalistiska samhällen. Tvärtom. Kunskapen om att det i antiken fanns kulturer som formats runt och av kreativa kvinnor som var både mödrar och producenter – siare, schamaner, i kontakt med universums och jordens levande ande och energier – gav mig kraft och hopp att kämpa i många år innan kvinnorörelsen återuppstod.”

Jag tänker förstås på Hilma af Klint när det gäller symboliken och i andligheten, men också i koloriteten och de geometriska formerna. God Giving Birth, 1968 skapades efter hennes andra förlossning, den som skedde i hemmet. Sjöö kopplar sin förlossning till generationer av kvinnors erfarenheter – den stora kosmiska modern. I en tid där frågan om rätten till planerat kejsarsnitt verkar vara lika laddat som önskan om att föda barn i en förlossningspool i sitt eget hem känns verket högaktuellt. Idag räknas den kraftfulla målningen som ett feministiskt ikonverk. Därför blir jag lite förvånad över att det antagligen mest kända verket hängts högt upp på väggen längst bak i första rummet.

I nittiotalsverken Meeting the Ancestors at Avebury (1993), AMA MAWU (efter 1993), och Mother Earth in Pain, Her Trees Cut Down, Her Seas Polluted (1996) syns Sjöös stora intresse och hängivna efterforskningar kring fornlämningar och spiritualitet. Andligheten och aktivismen smälts samman även här: Sjöö kopplade ihop den stora modern med miljöförstöring, och menade att varje människa lider när naturen lider. Målningarna blir här ett uttryck för ett stort klimatengagemang – intressant och relevant att man då också valt att ta med banderoller och annat material från rörelsen Fridays for Future in i utställningen, och på så sätt knutit ihop samtida aktivism med Sjöös engagemang. Här syns ett tydligt skifte från sextio- och sjuttiotalsverken med dovare, murrigare nyanser där kvinnan, hennes kropp och dess frigörelse är i fokus. Under åttio- och nittiotalen inkluderar motiven även naturen och krocken mellan heliga platser och industrialisering i en kapitalistisk samhällsstruktur.

Att en utställning med verk från 1960- till 1990-talet känns så akut aktuell, med en omkullkastning av Roe v Wade och en svensk finansminister vars attityd till klimatmålen är “når vi dem inte så gör vi inte det”, kan självklart vara totalt nedslående. Jag var förberedd på en känsla av “I can’t believe we still have to protest this shit”. Istället slås jag av glöden i Sjöös konstnärskap, i såväl ord som måleri, i de expressiva kulörer, former och motiv hon använder.

Jag går från Moderna Museet med en hoppfull tanke:
Kampen fortsätter.

Utställningen Den stora kosmiska modern visas på Moderna Museet i Stockholm mellan 13/5 och 15/10.

Text: Hanna Tegbrant