Mindre magiskt men ändå mäktigt i The Mighty Nein

Actionserien The Mighty Neins tre första avsnitt, av totalt åtta, är här. Det storslagna äventyret som hade sin start som en Dungeons & Dragons-kampanj bland vänner är nu en animerad serie producerad av Amazon. Men det är inte första gången världssuccén Critical Role blir tv-serie. Ribban är högre nu. Kan de leverera lika högt till en publik som vant sig?

The Mighty Nein är, likt sin föregångare The Legend of Vox Machina, direkt hämtad från webbserien Critical Role. Vox Machina är baserad på webbseriens första säsong, medan The Mighty Nein utgår från den andra. Istället för att kretsa kring att döda drakar, får vi nu en ensemble som behöver hindra riket från att störtas i kaos när en mystisk artefakt, mäktig nog att omforma verkligheten, hamnar i orätta händer. Ja, så kan serien i alla fall sammanfattas i mycket korta drag.

Originalet, Critical Role består av ett gäng röstskådespelares Dungeons & Dragons-kampanjer – en dynamiskt skapad berättelse med miljontals följare. ”Det är just den aspekten som är otroligt fascinerande för någon som känner till webbserien”, skrev jag inför releasen av Vox Machinas andra säsong. Vox Machina var nytt, kaotiskt, och spännande.

The Mighty Nein är tyvärr, i alla fall om de första tre avsnitten får tala, inte alls lika engagerande. Det finns dock några försonande drag; teckningsstilen är väldigt lik Vox Machina, och kompositionerna är fröjdfulla och härliga att se. Likaså är det otroligt att de har lyckats fånga karaktärerna lite som jag själv föreställde mig dem för drygt fyra år sedan när jag såg originalet. Det är tre avsnitt med djupgående introduktioner till ensemblen, som både roar och berör.

Men att det berör har kanske att göra med att jag har tagit mig igenom de hundratals timmar som krävs för att se hela originalkampanjen. Ja, det är inget litet verk som måste omtolkas till tv här, utan 141 avsnitt, var och ett oftast över fyra timmar långa. Det är mastodontiskt. Den enda anledningen till att jag faktiskt kollade igenom allt, förutom att det var riktigt bra, var pandemins ensamhet. Men därav kanske det både berör och skaver.

Att få karaktärer återintroducerade, att minnas tillbaka till den tiden i mitt liv, slungar mig bort från skärmen. Jag sitter och tänker mer på det jag föreställde mig då, på deras röster då, än vad som faktiskt inträffar framför mig. Jag vet hur det faktiskt var, alla berättartekniska ändringar de gör för att få ihop det – och jag vet också hur det slutar. Inte för att spoilers förstör, men just att avsnitten fokuserar på introduktioner så pass mycket får mig nästan att vilja spola fram. Eftersom jag vet hur berättelsen ser ut, vill jag nästan ha en film hellre än en utdragen tv-serie, en serie som kanske tar slut om ett par år, kanske när jag hinner fylla fyrtio.

Rent statistiskt är jag nog den enda recensenten som har sett hela originalet och har en plattform att skriva om dess bearbetade, tecknade version. Jag är nog också den enda recensenten av dessa som har lite svårt för tecknade serier, trots mina lovord om Vox Machina och Rick and Morty. Det betyder att jag är i minoritet. The Mighty Nein har skapats i mångt och mycket för en publik som inte känner till Critical Role eller slaviskt följer alla deras avsnitt. 

The Mighty Nein toppar bland de fem mest strömmade titlarna på Amazon både i Sverige och globalt just nu, och har fått lysande recensioner. Och rent krasst så har de rätt. Som tecknad serie är The Mighty Nein välskriven, vältecknad, och välregisserad. Det är också vuxet, på ett vis som det tecknade mediet oftast inte är. Tonen är mer seriös och mörkare än i Vox Machina. Det var nog bara jag som distraherades av minnesbilderna som The Mighty Nein framkallar. Förhoppningsvis finner ni den spänning och ro som jag fick med originalet i dess nya kondenserade form. Som med allt, så är det en smaksak.