Rollspelen blir mainstream-ish

Snö har dragit in under natten. Det är höst. Vinden susar bland de höga fjällen. Två män leder sina hästar genom bergen. Ett rytmiskt tryck rycker allt närmare till dem. De stannar till och lyssnar in. Plötsligt visar sig en enorm bevingad best med lejonhuvud och skorpionsvans trettio meter ovanför dem. Mantiokoran ger ifrån sig ett öronbedövande vrål och slungar armslånga spikar från dess svans mot de två äventyrarna. Spikarna träffar de två männen. Det känns hopplöst. Männen står där och blöder och kan varken flyga eller skjuta. Besten sveper ner för att avsluta sin jakt. Men med otrolig tapperhet (och bra tärningskast) hoppar den längre av de två äventyrarna upp på sin kamrats sköld och kastar sig på det lågt flygande odjurets rygg. Han får till ett par hugg mot mantikorans nacke med sitt svärd medan hans kamrat, med stor framgång, också tar sig upp på bestens rygg. Tillsammans klyver de ner det hungriga djuret som (tack vare en serie dåliga tärningskast) inte lyckas kasta av dem. Med blodsmaken på deras läppar faller de båda till marken – vid liv och med mantikorans värdefulla kropp framför dem.

Blodiga fiktiva slagsmål i high-fantasygenre och komplex tärningsmatte är antagligen det första de flesta tänker sig när de hör rollspel. Det vill säga, utöver den av mer erotisk natur. Bordsrollspel har länge belastats med geekinghetens osexighet. Min nördighet till trots var jag själv länge mån att associera bordsrollspel till källargeekens territorium. Det var en svårträngd värld som krävde ett existerande socialt nätverk och en välkomnande portvakt. Allt jag visste med säkerhet var att det var en värld där tärningar slungades fram och tillbaka i syfte av att döda. Jag kunde inte ana hur mycket mer helheten innefattade.

En varm dag år 2019 sitter jag runt ett köksbord på Kungsholmen. På ett hugskott har jag accepterat en inbjudan att köra Dungeons & Dragons hemma hos en bekant. Det är kul att testa nya saker; speciellt när man har en fördom om dem. Vid köksbordet börjar jag undra vad jag har gett mig in på. Det är instruktion efter instruktion om hur många tärningar det ska rullas och nummer som ska fyllas i. Runt bordet är vi alla nästan helt nya till rollspel. Ett par timmar spelas och sedan blir det inget mer av det. Men en värld börjar luckras upp. Helheten verkar för första gången mer töjbar än vad jag tidigare hade trott. Det finns potential. Rollspel behöver inte vara källargeekens personliga egendom. Jag börjar undra om man inte ska försöka testa sig fram tillsammans med andra. Under sommarens gång nämner jag det till andra efter ett par glas vermouth. En del verkar dela nyfikenheten, men det blir aldrig något utav det.

Sedan händer det. 2020 känns gränserna mellan länder plötsligt mer konkreta. Barerna stänger. Universitetsundervisningen övergår till Zoom. Det hålls tal till nationen. Jag får inte längre hälsa på busschauffören. Det sociala livet övergår till nattlånga samtal med min rumskamrat över vårt permanenta schackparti på matbordet. Ibland träffar vi våra gemensamma vänner från gymnasietiden online. Jag känner mig mer och mer som en kosmonaut på väg från jorden. Dungeons & Dragons kommer upp allt oftare i samtalen. Vi kanske vill fly tillsammans. Vi kanske vill låtsas kunna resa bort och träffa folk på vägen. Det som är säkert är att vi alla vid olika tillfällen ser på Dan Harmons Community (2009–2015). Där finns två avsnitt som på ett lätt och skämtsamt sätt introducerar rollspel; Advanced Dungeons & Dragons (säsong 2, avsnitt 14) och Advanced Advanced Dungeons & Dragons (säsong 5, avsnitt 10). Det biter. Efter den dystra vintern 2021 spricker äntligen isen. Jag och två vänner bestämmer oss för att vi ska testköra Dungeons & Dragons utan några som helst förväntningar. Det går inte mig obemärkt förbi att vi alla är män. Men datum sätts, böcker köps, kartor ritas och tragiska karaktärer kontureras.

I denna veva nämner någon Critical Role. Jag upptäcker snart att det är en webbserie där röstskådespelare spelar Dungeons & Dragons tillsammans. Det är hundratals avsnitt, var och en i snitt fyra timmar lång. Ett avsnitt känns tillräckligt avskräckande långt. Men något händer. Röstskådespelarna, både män och kvinnor, är alla nära vänner, som inte bara ser ut att ha roligt tillsammans runt bordet, utan öser sann lycka. Deras show, med miljontals följare världen över, är inte gjord med publiken som främsta drivkraft, utan med deras egen gedigna kärlek till spelet och till varandra på första plats. Mitt i pandemins isolation var det något med en gedigen grupp vänner som hade en munter tid som tilltalade djupt. Varför inte bara se på främlingar som festar? Skillnaden var att jag som åskådare var delaktig i fantasin. Även om de improviserar fram något, får jag också chansen att vara delaktig i skapandet – lite som att läsa. Småsaker var plötsligt lika intressanta som de stora slagen. Att se deras karaktärer hänga på ett spa var minst lika spännande som att se dem slåss mot en hydra. Dynamiken är mångtydig. Åt ena sidan finns karaktärernas personliga samspel och historier, åt andra sidan finns spelarnas egna relationer till varandra. Dessutom är det imponerande att se berättelsearbetet som växer fram mellan spelarna och Dungeon Master Matthew Mercer.

När jag sedan själv började spela, efter att ha suttit igenom ett oheligt antal timmar Critcal Role (jag såg klart på hela säsong 2 tack vare dubbelfart), var det just det mer banala som jag fastnade för. Vissa kan tycka att monsterdödande är det roligaste som går att göra. För mig, och det kanske är både konsekvens och anledningen till att jag är en skrifware, måste det finnas något som står på spel för att göra dödandet intressant. Chansen att ens egen karaktär dör eller genomgår något livsförändrande på slagfältet måste ha tyngd. Har man inget att förlora finns det inte heller något att bry sig om. Sammanslagningen av alla tiotals små försök att pruta till sig ett bättre pris, eller att godtyckligt ge i välgörenhetssyfte, eller de små ritualerna på en lång färd igenom en farlig skog bidrar till en renare bild av vem den fiktiva karaktären är. Den relation som skapas mellan karaktärerna i det gemensamt vardagliga leder till att karaktären förverkligas. Dennes potential att dö blir därav också mer förankrad, både hos den enskilde spelaren, men också bland alla andra karaktärer.

Runt vårt eget bord var det senaste exemplet på det som oftast inte associeras till Dungeons & Dragons en natt på ett dyrare turisthotell med havsutsikt. Samma äventyrare som tog livet på mantikoran lyckades sälja delar av kroppen till ett fördelaktigt pris. Med stora summor pengar lurades båda till ett lyxigare hotell i en hamnstad. Där tog en av spelarna initiativet att fråga efter om det fanns möjlighet till bettingspel. Någon timme senare höll denne på att leva ut sina James Bond-drömmar i en vinkällare, medan den andre fick vandra runt och titta på målningarna i byggnaden där ägaren tarvligt nog fanns med på alla. Om det blir ett barn eller inte med dottern till baronessan i staden får de kanske upptäcka i framtiden.

Det är inte förvånande att rollspel börjar bli mer mainstream-ish. Möjligheterna är oändliga, bara alla runt bordet tillåts att vara bekväma att uttrycka sig själva och deras karaktärer. Är man inte lagd åt skådespeleri eller skriveri kan bara tanken att låtsas vara någon annan vara avskräckande. Poängen är dock inte att man ska vara Dame Helen Mirren, utan att man snarare låter de vardagliga gränserna smälta undan. Det blir ett sätt att hitta tillbaka till barndomens gemenskap – den gemensamma fantasin och samspelet. För mig blir det en källa till inspiration att se hur berättelser kan ta form utan ett manus. För andra är det bara roligt att vandra runt i en annan värld under en kväll. Att bordsrollspel oftast förknippas med high-fantasy är också bara en tillfällighet. När jag skriver att möjligheterna är oändliga menar jag verkligen det. Vill du leva in dig i en Harry Potter-värld, en Wes Andersson-film, eller en målning av Dali finns potentialen där. Denna potential har jag inte varit ensam om att upptäcka. Ser man till söktrenderna för bordsrollspel världen över är det en trend som bara fortsätter att växa. Rollspel börjar bli mainstream även utanför sängen. De små sociala grupperna som härskade över fältet är inte längre grindvakter, utan bara en grupp bland andra. Jag kan bara hoppas på att trenden fortsätter efter pandemin och att fler vågar drömma sig bort tillsammans – det behövs.