“Why silver gleams, why breath is black, why liver is bloody / Why a cow has horns, why a woman is affectionate / Why milk is white, why holly is green / Why a kid is bearded, why the cow parsnip is hollow / Why brine is salt, why ale is bitter / Why the linnet is green and berries red / Why a cuckoo complains, why it sings”
Över en vacker melodislinga, spelad på en vacklande synt, ställer MGMT frågor som kanske är för stora för att besvara. Varför är mjölk vit? Varför klagar en gök? Varför är en järnek grön? Deras senaste album Loss Of Life är besatt av att utforska denna tematik, vilket skiner igenom bandets knivskarpa ironiska lens.
Ljudmässigt befinner sig Loss Of Life i ett helt annat universum än föregångaren och fanfavoriten Little Dark Age. Nu har medlemmarna Ben Goldwasser och Andrew VanWyngarden bytt ut sina syntpop-influenser mot någonting helt annat. De mest rockiga delarna av Loss Of Life påminner om Beck och Smashing Pumpkins. Bubblegum Dog är en av dessa låtar som tillsammans med tillhörande musikvideo ger starka 90-talsvibbar. En annan höjdpunkt är Nothing To Declare som med sin experimentella komposition låter som något John Lennon hade uppskattat om han levde idag. Till förvrängda syntar och en strömmande stålsträngad gitarr sjunger VanWyngarden om sin avsaknad av lycka. Han sjunger om påsarna under ögonen, om ostron utan pärlor och om hopplösa luftslott. Ändå envisas han med att förbli kvar i detta depressionsliknande limbo; “Don’t ask me who I am / Don’t ask me where I was”.
Många av låtarna på Loss Of Life tydliggör varför MGMT är så himla bra. Svaret finns inte i deras storslagna sound eller trallvänliga låtar (även om det är en del av dragningskraften) utan i deras briljanta textförfattande. Det senaste albumet får en att uppskatta låtskrivandet genom hela deras karriär. Jag tänker på låten Little Dark Age från 2018, som inte bara är en härlig throwback till 80-talets mörka syntpop utan som också beskriver sångarens depressiva episod med den klockrena textraden “my little dark age”. De bästa stunderna på Loss Of Life lyckas kombinera nostalgiska ljudbilder med ett klyftigt textförfattande som skänker ett givande djup till deras ofta komiska fasad. Resultatet blir inte bara roligt att lyssna på utan framförallt minnesvärt.
När de väl lyckas leder det till en knivskarp ironi som smäller hårdare än vad man förväntar sig. Samtidigt finns det spår som Dancing In Babylon med Christine and the Queens som inte riktigt lyckas nå upp till samma kvalitet. Framförallt känns det som att låten lider av sin förvirrade identitet. Dancing In Babylon vet inte riktigt om den ska explodera ut i en refräng eller om den ska ta sin tid, resultatet blir ett halvhjärtat försök till båda.
Slutkämmen av albumet är fylld av liknande låtar som ibland rullar på i alldeles för många minuter. Den kusliga balladen Phradie’s Song bjuder in till en häftig och skrämmande värld med sin cinematiska ljudbild. Även om spåret har intressanta delar så drar den i slutändan ned på stämningen, för vid det här laget börjar man som lyssnare tappa bort sig i MGMTs storskaliga ljudbild. Under de mest abstrakta stunderna på Loss Of Life är det som att vandra genom en tät dimma i en kuslig skog. Dessa stunder bidrar inte till något övergripande narrativ vilket gör det svårt för lyssnaren att hänga med.
I Wish I Was Joking har samma långsamma psykedeliska tempo och börjar också bli en aningen långdragen och ställer sig i stor kontrast till albumets mest spännande och lekfulla spår som Bubblegum Dog och Mother Nature. Den sista låten knyter åtminstone ihop säcken på ett tillfredsställande sätt. På titelspåret Loss Of Life kommer samma ledmotiv från början tillbaka igen, till vilket VanWyngarden påpekar “When the world is born and life is ending / Then you learn to love your loss of life”. En kan undra om detta kanske var resultatet av att försöka besvara livets stora frågor? Slutsatsen som MGMT verkar dra är att om man ens ska kunna förlora sitt liv, måste man vara levande från första början.
