Mellan kropp och landskap i Oda Sønderlands måleri
Den norska konstnären Oda Sønderland rör sig i gränslandet mellan myt, kropp och landskap. Här löses det mänskliga upp i något större och mer ursprungligt. Christina Ahlund följer dessa förskjutningar mellan det inre och det yttre och ställer frågan: vad är det som gör skogen så lockande?
Jag minns inte första gången jag mötte Oda Sønderlands målningar. Det känns som om de alltid har funnits där, som fragment ur en dröm jag burit med mig. De påminner mig om skogen jag vandrade i som barn, där sagoväsen tycktes gömma sig i grenverken och bakom stammarna. Hennes bildspråk öppnar dörrar till en värld som är både skrämmande och vacker, där naturen inte är landskap utan närvaro, något som betraktar oss tillbaka. I hennes måleri löses gränsen mellan kropp och natur upp – armar och bröstkorgar slår ut i snårig växtlighet och rottrådar tränger in under huden. I det detaljerade akvarellmåleriet ryms en besjälad natur som, i sitt lilla format, lockar betraktaren att långsamt upptäcka en vidsträckt värld av hemligheter. Kanske finns laddningen just i glidningen mellan kroppen och landskapet – en påminnelse om att naturen inte är vår motsats, utan att den rör sig genom oss.
Målningarna framträder som ett personligt mytologiskt universum med drag av både nordisk folktro och japansk mangaestetik. Den nordiska naturen återkommer ständigt: granarnas grenar breder ut sig över nakna kvinnokroppar, bryter fram ur väggar och tränger in i olika rum. Naturen reduceras inte till en kuliss, utan framstår som en levande kraft som både omsluter och förvandlar. Vissa verk för tankarna till John Bauers trollskogar, men hos Sønderland är stämningen mer intensiv och drömlik. Där Bauer frammanar ett sagolikt sceneri, låter Sønderland landskapet trycka sig genom huden och upplösa gränsen mellan saga och psyke.
Här finns även drag av allmogekonst blandat med ett stråk av surrealism. Som uppvuxen omgiven av skogen tilltalas jag av den drömvärld som Sønderland skapat av det nordiska landskapet. Bilderna aktiverar något djupt rotat av samhörighet och underkastelse inför naturen. De väcker frågor om vilken roll naturen och skogen spelar i mitt eget liv och hur vi egentligen kan förstå och gestalta dess betydelse. Inför verken vävs minnen, erfarenheter och känslor samman till en upplevelse av skogen som en urkraft inom oss – vare sig den färgas av rädsla, lugn eller förvandling.
Målningarna fungerar som rum där fantasi, dröm och verklighet glider in i varandra. De rymmer berättelser som leder mig djupare in i skogen, som om jag lockades av skogsråets förtrollande blick. Sønderland beskriver själv sina målningar som världar inuti världar, något som förstärks i verk där separata rutor infogas i bilden, likt ett kollage som styckar upp helheten i flera scener.
I målningen Fristeren delas bildrummet i två fält. Det nedre, i starka röda färger, visar två sammanflätade kroppar som tillsammans äter ett äpple. Ovanför dem breder ett snötäckt skogsmotiv ut sig. I mitten står ett träd som en egendomlig, skelettliknande varelse. Kanske befinner sig de två kropparna någon annanstans, medan vinterskogen blir en scenografi för det känslorum som omger dem. Här framträder ett släktskap med filmkonsten, där klippningens sätt att föra samman scener och sekvenser skapar nya helheter. Bildkompositionen berättar en historia som sträcker sig över tid och rum, där olika motiv vävs samman genom symboliska laddningar.
Den unga kvinnan på väg att upptäcka sin sexualitet känns igen i många av målningarna – kroppen är ibland erotisk, ibland uppfläkt och blodig, som i Venus, där blodådror växer som ett grenverk från de inre organen. Det är som om ådrorna vill ta sig bortom kroppens och tavelramens begränsningar och slå ut i ett blommande snår. Bilderna inger en känsla av att kroppens gränser suddas ut och tillsammans med naturen blir något större. Återigen visar Sønderland hur naturen verkar bortom bakgrundens roll – här som en förlängning av kroppen, där kvinnlighet och sexualitet tar form, bryts upp och växer samman igen.
Oda Sønderlands målningar bygger ofta på omtolkningar av äldre myter. De folkloristiska inslagen är tydliga med varelser som påminner om skogsrån, näcken och andra gestalter, men det går också att urskilja referenser till antik mytologi och välkända motiv ur konsthistorien. Det som framför allt utmärker Sønderlands konst är hur hon skapar en egen värld som bygger på äldre berättelser och traditioner, men som omformas till något mer instabilt. Klassiska motiv känns igen men löses upp och sätts samman på nytt. Det är i denna förskjutning som hennes personliga mytologi tar form – inte som ett återberättande, utan som ett bildspråk där berättelserna bryts upp och omförhandlas ur ett samtida, kvinnligt perspektiv.
I A Ball of Yarn kan man se motivet som en tolkning av myten om Daphne, som förvandlas till ett lagerträd för att undgå guden Apollon – ett motiv som återkommer genom konsthistorien, exempelvis i Berninis marmorskulptur från 1625. Hos honom sträcker den förskrämda Daphne armarna mot himlen som bryter ut i blad och grenar. Hos Sønderland upplöses armarna på ett liknande sätt, medan kroppen antar former som liknar nervtrådar eller rötter, mot en mark täckt av krokusar. Till skillnad från Berninis skulptur är detta en vacker och nästan fridfull bild, där Daphnegestalten tycks dansa fram sin förvandling snarare än att fly. Här finns heller ingen Apollon; scenen framstår istället som en självvald transformation på Daphnes egna villkor – inte som en flykt utan som en frigörelse. Återigen löses gränsen mellan terräng och människa upp. Landskapet formas till ett rum för metamorfoser.
Ofelia-arketypen, hämtad från Shakespeares Hamlet, återkommer även i Sønderlands bildvärld. Hos den prerafaelitiske konstnären John Everett Millais framträder hon vid mitten av 1800-talet – drömmande, frånvarande och omgiven av blommor. I andra tolkningar har hon fått gestalta förlust av oskuld eller kvinnlig hysteri. Men i High Voltage håller Sønderlands Ofelia betraktaren i ett fast grepp med sin skarpa blick och framstår som ett viljestarkt subjekt. Grenverken ovanför henne vrider sig i febriga mönster, likt slingrande nervbanor eller blodkärl. Hon är inte döende, snarare pånyttfödd. Armarna är utsträckta, ryggen böjd med huvudet bakåtlutat, som om hon precis vaknat till liv. Bilden förmedlar ett tillstånd av förvandling, där skogen och det mörka vattnet fungerar som en portal för denna pånyttfödelse.
De klassiska bilderna av Ofelia och Daphne handlar ofta om död och flykt, där de kvinnliga gestalterna blir offer för sin omvärld. Men Sønderland omformulerar detta och skapar ett annat narrativ där deras förvandling inte framstår som ett tragiskt slut, utan som en möjlighet till förnyelse och ett förenande med naturen.
Skogen i Sønderlands bildvärld framträder som ett mellanrum där övergången från ett tillstånd till ett annat äger rum. I en intervju med Art Viewer från 2023 menar hon själv att skogen kan framkalla många olika upplevelser, samtidigt som den förblir en och samma plats. Hon frammanar bilden av en sluten låda som förvarar minnen och erfarenheter som kan återupplevas i skogen. På liknande sätt fungerar hennes målningar för mig – som en plats som rymmer en reservoar för minnen, känslor och drömmar.
Skogen förblir både hotfull och vacker. Sønderlands bildvärld förkroppsligar den motstridiga upplevelsen av naturen. Det handlar om att återupprätta närheten till träden, bäckarna, mossan och stenarna och upptäcka att de också berättar om oss och våra kroppar – om kvinnlighet, förändring och frigörelse. Kanske har många glömt bort hur vi förhåller oss till naturen i den antropocena tidsåldern, och hur man genom den kan uttrycka sig personligt och röra sig djupare in bland träden som fortfarande står kvar. Oda Sønderlands konstnärskap är en öppning till detta, en inbjudan till att stanna upp och se djupare in i de berättelser som vävts samman med landskapet.
Text: Christina Ahlund
