Med magisk realism tar sig Dalateaterns Yngel fram

När jag sitter på den obekväma stolen, i det trånga utrymmet på Dalateatern, slår det mig att det nog är första gången jag behövt ha skoskydd på mig för att gå på teater. Valet stod mellan  skoskydd eller att gå i bara strumpor, det måste vara en del av föreställningen tänkte jag, men hörde sen någon mumla något om att det beror på nylagda mattor. Skoskydden till trots steg vi in i teatersalongens mörker för att se Dalateaterns senaste skolföreställning Yngel. 

I barn- och ungdomspjäsen får vi följa tolvåriga Ammi (Mia Blomberg) och hennes bästa vän Kakan (Ebba Canvert) som ingått ett löfte – att aldrig bli vuxna. Men snart är det dags för första dagen på högstadiet och det vuxna livet börjar att göra sig påmint. Hanna Nygren har skrivit en berättelse om att inte vilja växa upp och vad som kan ske när allt förändras runt omkring en och allt känns bortom ens kontroll. Ammi har bestämt sig för att flytta ut i skogen för att slippa växa upp och försvinna bort från alla som sviker henne. 

I skogen träffar Ammi Älvan (Fabiola Cruz), en barnliknande varelse som ingått ett förbund om att förbli ett barn för alltid med Fru Padda (Joel Torstensson), en uråldrig skogsvarelse som mest av allt vill ha ett barn efter att alla hennes egna yngel försvunnit. Men när Älvan vill fly från sin fångenskap hos Fru Padda och bli människa igen dyker den perfekta ersättaren upp: Ammi som längtar efter att aldrig växa upp. Det enda hon behöver göra är att simma ned till botten av gölen och fånga ett yngel som hon sen ska svälja i fullmånens ljus. Ibland blir jag att tänka på En midsommarnattsdröm. Pjäsen har därtill också beskrivits som en blandning av Elsa Beskows sagor och Fucking Åmål vilket jag kan se. 

Falu-bördiga Mia Blomberg gör en strålande rolltolkning som Ammi, där hon och Ebba Canvert ömt gestaltar känslan av att vara mellan barn och ungdom, som när Kakan hjälper en frusen och ensam Ammi göra upp en eld i den mörka skogsgläntan. 

Fabiola Cruz dubblerar rollerna som Älvan och Karro ytterst skickligt och Patrik Pettersson spelar en desperat far med brustet hjärta som dränkt sin sorg i distraktioner alltför länge och som nu bara försöker ställa allt till rätta. 

De rör sig i Lotta Nilssons otroligt vackra scenografi där träden och stenarna är oerhört realistiska och skapar vad som känns som en levande skogsglänta. Ljud och ljus av Bernt Karsten Sannerud och Toril Hallqvist samverkar också sömlöst och skapar teatermagi i det intima scenrummet. Tillsammans bildar helheten en stil av magisk realism där folktro och magi vävs in i det vardagligt mänskliga.

Tyvärr avbryts den magiska stämningen titt som tätt då berättelsen ofta hetsar fram sin handling. Pjäsen vill väldigt mycket under sina 70 minuter och frågan är om för mycket tappas bort i de tvära kasten? Från skogsgläntan, till ett högstadiedisco, till pappan som desperat springer genom skogen letandes efter Ammi under vad som känns som 30 sekunder. Ett alternerande mellan scener som ska utspelas simultant kan fungera men här känns det rörigt och förvirrande. Replikerna levereras ibland med ett onödigt skrikaktigt tonläge för att sedan bytas till ett nästan viskande där kontrasten blir för stor. 

I stort är dock både regin av Johanna Sandström Lehto och manus av Hanna Nygren förtrollande, men ibland lämnas en del att önska. Som exempelvis antagonisten i pjäsen, Fru Padda, som spelas övertygande av Joel Torstensson,fungerar tyvärr som en typisk gammeldags Disney-skurk. Hon bara är “ond”. Jag vill veta varför hon så desperat vill ha ett barn för alltid? Något vi tyvärr inte får utforska, vilket är synd. Jag hade velat sett en monolog där Padd-frun fått dyka ned i de antropomorfa dragen och där krocken mellan det mänskliga och djuriska kunde utforskas. 

Det blir både melankoliskt, mörkt och läskigt. Jag förstår att pjäsen är riktad till “mellanstadiet och uppåt”, då de yngre i publiken verkar knyta an starkt till den här “coming of age”-berättelsen. Men är det en pjäs som kommer att stanna med mig länge? Nej. Jag hade hoppats att pjäsen varit mer djuplodande i frågorna kring vad som driver fram det onda och mörka. Men den magiska iscensättningen och det drabbande skådespeleriet berör och vi tas med på ett vindlande  äventyr i gränslandet mellan barn och ungdom. 

Förhoppningsvis slipper i alla fall skolbarnen ha skoskydd och sitta obekvämt när pjäsen flyttas ut bland skolorna.

Yngel spelas 13 mars – 8 maj, 2026 på skolor i Dalarna, samt offentliga föreställningar 7-8 april.