Kulturkanon blir triumferande epos på Turteatern
Jag har upplevt något episkt och berörande. Jag har blivit tagen på. Tagen, såsom J.D. Vance tar på en soffa eller Eskil Erlandsson tar på en hund. Kärleksfullt tagen, såsom Karl Oskar inte kan låta bli att ta på Kristina. Eller för att citera det min bror sa när jag frågade vad han visste om Vilhelm Mobergs Utvandrarna: “Karl Oskar kan inte sluta nöta i sin guzz, nån behöver lära grabben finska rycket”.
Första gången jag besökte Turteatern var för den fyra och en halv timmes långa föreställningen Det Sista Eposet 2019 i regi av Marie Nikazm Bakken. Det var en förtrollande, nästan hypnotisk upplevelse som jag gick och såg tre gånger. Men det sista eposet blev det som tur var inte och nu har Nikazm Bakken (premiären till ära klädd i folkdräkt i Turteaterns färger – svart och rosa) gjort det igen! Nu med ett epos baserat på svensk kulturkanon, en föreställning på FEM TIMMAR (inklusive två pauser på tjugo minuter). Jag kommer behöva gå igen. Min bror behöver se detta!
Det behöver du också göra! Du behöver se Marie Nikazm Bakkens bearbetning Utvandrarna 1.0 av VÅRT nationalepos. Det är ett massivt stoff som förvaltats och då förvandlas texten, som den gör när teater är som bäst, till en poesi om vad det är att vara människa. Vilhelm Mobergs tetralogi om Karl Oskar och Kristina är verkligen en historia om Sverige och svenskarna — de som lämnade, svikarna och drömmarna! Turteatern är idéerna, karaktärerna och berättelsen trogen! Nästan förvånansvärt trogen.
Annars kan det för en frekvent Turteatern-besökare kännas som att det saknas förnyelse eller att estetiken och tillvägagångssätten är samma som flera gånger tidigare. Vitmålade ansikten och svärtade ögon, expressionistiskt målad ridå och kulisser! Den nästan improvisatoriska spelstilen där skådespelarna kvickt reagerar på varandra och publiken.
Men vill man att Coca-Cola ska smaka annorlunda? Vill man att det ska lukta annorlunda hemma hos mormor och morfar? En film av Tarantino är en Tarantinofilm och en uppsättning på Turteatern är en turteater. Det magiska är alla de tusentals val som tagits för att skapa en turteater som präglas av lekfullhet och den så frigörande spelstilen och estetiken i den anakronistiska sverjescenografin som trots sitt första överväldigande intryck, mer och mer övertygar.
Det är ensemblen (Paula Sundberg, Vilgot Paulsen, Thora Møller Jensen, Elle Kari Bergenrud) som är de stora stjärnorna. De byter kläder och karaktär nästan lika ofta som ridån öppnas och stängs. De har en närvaro som heter duga. De sjunger Shakira! De gestaltar situationer och relationer med sådant patos att jag inget annat kan göra än att gå upp i känslorna, som Arvids förtvivlan när han inser att det kommer ta honom fem år att spara ihop till resan över Atlanten, eller Roberts hopp om en bättre liv än som plågad dräng. Jag känner för karaktärerna. Jag håller av våra hjältar och jag skyr deras fiender.
Jag längtar till Utvandrarna 2.0. Det borde du också göra. Ja, jag pratar med dig, du sverjehatande soffpotatis. Vilken potatis har du att skörda? Om du nu hatar det här jävla landet så flytta då! GET UP! GET OUT! GET MOTIVATED! GET INSPIRED! GET YO’ MOTHER FUCKIN’ SHINE ON TODAY BECAUSE YOU CAN! Gå på Utvandrarna 1.0 på Turteatern.
