Martin Romberg: ”Jag och Odd Nerdrum är båda födda i fel men ändå rätt århundrade”

Den modernismkritiska målaren Odd Nerdrum har länge delat konstvärlden. Med sin, enligt kritiker, oklanderliga teknik blickar han tillbaka till de estetiska värderingar som enligt honom och hans gelikar har lämnats i det förflutna. I samband med hans 80-årsdag i april, grundades det första Nerdrummuseet.

I Vestfold i södra Norge, längs med Larviksfjorden, ligger Stavern. Staden har i många hundra år varit ett centrum för konstnärer, känt för sin historiskt bevarade stadskärna, här finns många hus med byggnadsår som sträcker sig tillbaka till 1700-talet. I industriområdet Agnes ligger Pipehuset, den industrilokal som fram till 1984 huserade Norges sista tändsticksfabrik. Sedan april i år är lokalen ansluten till områdets konstnärliga scen. Den lika hyllade som omdebatterade norska konstnären Odd Nerdrum, har tillsammans med sin familj och krets av likasinnade vurmare för klassicistiskt måleri, grundat det första Nerdrummuseet.

Den svenskfödde Odd Nerdrums konstnärskap sträcker sig tillbaka till 60-talet, då han som 18-årig elev på Kunstakademien i Oslo tidigt särpräglade sig gentemot sin samtid. Han avbröt snabbt sin utbildning, valde att gå en väg som gick emot det modernistiska idealet som rådde på de europeiska konstakademierna och utbildade sig själv i klassicistisk tradition. Han menade att lojalitet gentemot tidsandan var ett gift och med de gamla mästarna Caravaggio och Rembrandts filosofi och teknik som ideal, blev han startpunkten för den nya norska traditionen inom figurativt måleri. Hans tekniska förmåga anses av kritiker vara oöverträffad och hans liv såväl som hans konstnärliga gärning har kantats av kontroverser.

Målningen ”Mordet av Andreas Baader” kom 1978 att föra in Nerdrum i offentligheten. Tavlan, som ansågs avbilda den tyske terroristen Andreas Baader som en martyr, väckte starka reaktioner i Norge och Tyskland. 2011 dömdes Nerdrum till två års fängelse av Oslo tingsrätt, efter att ha sålt konst för 10,5 miljoner utan att betala skatt. Domen överklagades i Högsta Domstolen och han frikändes. 2016 dömdes han igen för samma brott, och benådades sedermera av kung Harald.

Nerdrum med familj har de senaste decennierna flyttat runt mellan olika platser i Europa, från Paris till Stockholm, Helsingborg och Island, av vilka det sistnämnda har agerat stor inspirationskälla för Nerdrums måleri.

Det nyetablerade museet, som är en ideell förening och ett helt privat initiativ, har skapats och drivs av Nerdrums hustru Turid, parets yngsta son Öde och en av familjens vänner, Martin Romberg. Romberg har tidigare arbetat som musik- och scendirektör på Roseslottet, en uppmärksammad konstinstallation och konsertplats på Holmenkollen i Oslo. Han är aktiv som kompositör och har varit en del av Nerdrum-miljön sedan 2007, då han som ung man bodde i Paris samtidigt som familjen.

– Dessa erfarenheter gjorde att de tänkte att jag kunde vara rätt person för detta projekt. Jag och Odd är båda personer som kanske är födda i fel århundrade men samtidigt födda i rätt århundrade och det gör en till en man med ett uppdrag.

Detta uppdrag är något som är centralt för den grupp människor som existerar kring Odd Nerdrum. Sedan 80-talet har han tagit emot hundratals elever från hela världen i sitt hem, med syftet att lära ut narrativt och figurativt måleri. Via Nerdrumskolan har han skapat en cirkel av likasinnade runt omkring sig, som delar hans världsbild och värderingssystem. Detta har gett upphov till bland annat tidskriften Sivilisasjonen och podcasten Cave of Apelles, samt konstnärskollektivet Memorosa, en kärna bestående av några av målarens mest framstående elever. Allt utgår från den gård i Stavern som familjen har ägt sedan 70-talet, ett par kilometer från det nyöppnade museet.

– Han lever enligt en slags barock filosofi som går ut på att öppna upp sitt hem för de som vill lära sig tekniken och hantverket. Kom du till en glasblåsares ateljé i 1600-talets Tyskland så sprang det runt ett dussin unga människor som var där som lärlingar. Han vill föra denna tradition vidare och har aldrig tagit betalt av någon av eleverna. Det är en stimulerande miljö och det är ett stort privilegium att få vara en del av den, folk märker att det här är väldigt autentiskt, att dessa människor tror på något.

– Innan andra världskriget fanns det en bildningskultur i Europa som nu nästan har försvunnit, en kultur där man studerade den europeiska konstkanon, grekisk filosofi och klassisk musik nitiskt. Odds farfar, som bar samma namn som honom, var en representant för denna sociala klass och förde över dess traditioner till sin sonson. När Odd kommer till akademin i Oslo bär han med sig de här gamla värderingarna. Det blir en krock mellan den gamla världen och den nya radikala rörelsen.

Martin vill göra gällande att denna sociala klass, kallad Bildungsburgertum, och dess bildningskultur, nästintill försvann när de europeiska konstnärerna efter andra världskriget gick från att samarbeta med borgerskapet, till att samarbeta mer med staten. När politikerna fick mer makt i samhället bidrog det till en förändring av det konstnärliga uttryck som borgerskapet hade haft monopol på i sekel.

Odds livsprojekt handlar om att föra detta filosofiska och estetiska värderingssystem, som var rådande från antiken fram till andra världskriget, in i 2000-talet. Syftet med måleriet är att berätta historier, att skildra de oförändrade eviga upplevelserna av ett mänskligt liv, med fokus på kroppens proportioner och ansiktets uttryck. Sentimentala, pathosfyllda bilder, skapade utifrån en tydlig ram av dogmer. Det hellenistiska idealet är standard, att måla av från ett foto är förbjudet, likaså ironi och originalitet. Målet är att tävla med de gamla mästarna – Rembrandt, Caravaggio, Tizian och Zorn, för att nämna några.

– Detta är vad vissa kallar den nykonservativa rörelsen, men för mig handlar det om universalism och tidlöshet. Om man tittar på Odds målningar; många av dem skildrar människor i gamla stamsamhällen med flera anakronistiska element. Detta skapar ett intryck att det som skildras hade kunnat ta plats för 10 000 år sedan, eller 10 000 år in i framtiden. Han väljer teman och ämnen som inte kan lokaliseras i tid och rum, med denna distorsion skapar han motsatsen till här och nu.

Odd Nerdrum föddes i Sverige år 1944, efter att hans mor flytt över gränsen från det ockuperade Norge. Eftersom hon tillhörde motståndsrörelsen skulle hon skickas till Ravensbruck, men när det upptäcktes att modern var gravid sändes hon till ett sjukhus för att förlösas, innan avfärden till koncentrationslägret. Hon lyckades gömma sig i den tomma bensintanken i en lastbil och födde Odd på en gård strax över gränsen. Första året i Sverige tillbringade familjen på Grand Hotel i Saltsjöbaden där pappan väntade på dem och efter freden vände familjen tillbaka till Norge. Odd känner en stark koppling till Sverige och har i vuxen ålder bott i både Stockholm och Helsingborg.

– Odd besöker ofta gallerier och museer i Stockholm. Jag tror att det som han representerar här i Norge finns i större utsträckning i Sverige på grund av er aristokratiska tradition. Det är ju ni som är de bourgeois eller hur? Medan Norge egentligen är rätt dåliga på sånt här. Det är en del av skandinavisk kultur som vi saknar här i Norge, vilket gör oss mer drivna i att slåss för att åstadkomma något spektakulärt.

– Jag tror att den bristen i Norges kultur har varit upphov till något centralt i den norska folksjälen. Om man tittar på Andrées polarexpedition, eller Thor Heyerdahl, som är född och uppvuxen bara några kilometer härifrån; de var äventyrare och oppositionella dissidenter, besatta av att åstadkomma något till synes ouppnåeligt. Historiskt sett har flera andra norrmän haft den här karaktären, en slags ilska, en känsla av att vara på uppdrag att bevisa något för sig själv såväl som för mänskligheten. Det finns uppenbarligen någon slags jord i Norge där det trädet klarar av att växa.

Martin Romberg delar sin tid mellan Norge och Frankrike, tio dagar i Stavern, tio dagar i Avignon. Han jobbar numera med symmetri, säger han.

Även om Odd Nerdrum är delaktig i museets utformning, har Martin, Turid och Öde varit de primära drivkrafterna i skapandet av museet, och inte bara planeringen. Lejonparten av det renoveringsarbete som krävdes för att få museet klart har gjorts personligen av Martin och Öde, med hjälp av en grupp frivilliga i deras närhet.

Martin berättar att nyckeln till att projektet har kunnat genomföras hittas i det norska ordet dugnad. Dugnad innebär att personer i en gemenskap jobbar frivilligt och ideellt mot ett mål utan att få betalt. Det är en social norm som innebär att lokalsamhället går ihop för att bygga något med ett gemensamt värde för kollektivet.

– Vårt mål är att ha låga utgifter och hög entusiasm. Vi gjorde det här tillsammans, vi var smutsiga och vi blödde tillsammans. Vårt svett är i det här projektet. Med dugnad skapar man en känsla av ägandeskap och entusiasm som pengar inte kan ersätta. Vi har jobbat mycket med att fila ner golvet till det originala industrigolvet. För oss är det viktigt att komma ner till grunden eftersom det berättar en historia om det här stället. Innan fabriken här gjorde tändstickor så producerade de sprit, så det finns mycket explosiv energi här. Mycket eld.

För att lansera ett museum och underhålla en livsstil lik den Nerdrumfamiljen har levt de senaste decennierna räcker det inte med bara dugnad, det krävs onekligen monetära medel. Odd Nerdrum har rönt stora framgångar i framförallt USA och började sälja till amerikanska samlare redan under 80-talet. En av dessa var David Bowie, som kom hit till Stavern för att köpa tavlor år 1990. Dessa framgångar har möjliggjort skapandet av Nerdrumskolan såväl som museet.

– Han tillhör en generation där det var lättare för målare att sälja sina verk. Det fanns en mer flytande interaktion mellan köpare och säljare, detta ledde till att Odd kunde bli finansiellt självständig tidigt, säger Martin.

Pipehuset hyr de av ägaren för en symbolisk summa, men planen är att nästa år köpa loss fastigheten helt. Målet med museet är att vara självständiga, finansiellt, filosofiskt och konstnärligt. Enligt Turid Spildo Nerdrum, Odds hustru, var det ägaren som approcherade familjen med erbjudandet att skapa ett museum i lokalen. Det är del av en större satsning som kallas för Sjöparken, ett fastighetsprojekt som ämnar återskapa det kulturella centrum som historiskt sett har funnits i kvarteret Agnes. Här, vid Staverns hamn, finns flera nybyggda lägenhetsbyggnader, kontor och konstutställningar.

Öde Spildo Nerdrum har likt sin far kommit att bli ett namn i norsk offentlighet. Han är själv målare och har synts i Skavlan och norsk tv. För museiprojektet har han haft rollen som projektledare och lägger även han emfas vid vikten av frivilliga för att projektet ska vara möjligt att genomföra.

– Det är många som är otroligt viktiga för hela arbetsprocessen, men det är jag, Martin och min mor som är primus motor. I början frågade jag folk om råd, bland vänner och bekanta, men svaren lät mest som de kom från ett försäkringsbolag, de var så pragmatiska. Ni måste försäkra er och inte arbeta för mycket, sa de, men vi tänkte inte så alls. Vi ville visa ägarna att detta faktiskt är en god idé, inte i ett möte utan genom att utveckla verksamheten.

Den grupp människor som rör sig kring Odd Nerdrum utgör en miljö som närmast kan beskrivas som en subkultur, med den tidigare nämnda gruppen Memorosa som ett slags fanbärare för den dogmatiska världsåskådningen. Öde är en av medlemmarna i gruppen, som tillsammans diktat upp sju synder och tio dygder inom figurativt målande.

Enligt en av era dogmer är ironi en synd, varför?
– Med ironi så distanserar man sig från verket, och distans kan vara bra i vissa fall. Men om man arbetar med att berätta historier så innebär denna ironiska distansering att du inte går in i det med hela din själ och det innebär ofta sämre kvalitet. Den ironiska distansen uppstår för att du vill beskydda dig själv och din egen stolthet på ett sätt. Det är för mig en fråga om genuinitet.

– Humor kan också vara ett undantag. Ta till exempel Seinfeld, där finns det mycket ironisk humor men karaktärerna i sig själva har inte den ironiska distansen, tvärtom är de oerhört ärliga. De visar upp sådant som skulle vara väldigt pinsamt för en vanlig människa, det finns en stor genuinitet i det.

Dessa dogmer är enligt Öde en nödvändighet i skapandeprocessen, för att ha ett ramverk att arbeta utifrån. I hans ögon har idealet att skapa konst utifrån principer glömts bort i vår tid.

– I det fragmentariskt moderna är allt tillåtet, alla gränser är upplösta. Det fanns en poäng i att lösa upp gränser för hundra år sedan eftersom det borgerliga samhället var så begränsande. Att bryta upp gamla strukturer och spränga gränser inom det konstnärliga uttrycket gav mening då, men det betyder ingenting längre.

– I en samtid som accepterar det gränslösa har det blivit en ursäkt för att inte ha ett klart och tydligt språk, en ursäkt för dålig kvalitet och bristande riktning. Dogmer är viktigt eftersom du behöver ha regler innan du kan bryta regler.

Han hänvisar till det danska filmmanifestet Dogme95, där de avantgardistiska danska regissörerna Lars Von Trier och Thomas Vinterberg med flera, diktade upp regler för filmskapande som hade i syfte att ”rena” skapandeprocessen, genom att vägra använda dyr utrustning och spektakulära effekter.

– De startade ett projekt större än dem själva, som i sin tur startade en ny våg av independent filmskapande, som gick långt utanför deras egna filmproduktioner.

För den som spenderar tid i sällskap med personer från Odd Nerdrums följe blir det snabbt tydligt att de propagerar för ett långsiktigt tänk, inte inom bara estetiska värderingar, utan också inom det offentliga, en generell princip som är motsatsen till ”bruk och kast”, som Martin formulerar det. I deras ögon är det faktum att klassicistisk tradition inom konsten har lämnats i det förflutna, en reflektion av det moderna samhället i stort.

– Det handlar om långsiktighet och vad vi lämnar efter oss, idag tänker man bara på: vad är nu? Det som är intressant ett år kan vara helt ointressant nästa, det finns ett kommersiellt system bakom som är ganska omänskligt. Målet med konst idag är något helt annat än det var förr i världen, säger Martin.

– De amerikanska urinvånarna brukar säga att om du tar ett beslut som inte håller sju generationer framåt, så är det antagligen ett dåligt beslut. Folk tänkte så i Europa förr i tiden också, när vi hade religionerna integrerade i vår kultur. Började du bygga en katedral så visste du att inte ens dina barnbarn skulle se den slutförd, men du gjorde det ändå. Man tänkte bortom sitt eget livsspann.

Det är nästan att man kan skönja en kritik av det kapitalistiska systemets vinstivrande kortsiktighet i detta sällskaps världsåskådning. En jacka är trendig ett år för att nästa år bytas ut mot en ny, en byggnad anses vacker tills den inte längre är det och då rivs den för något nytt, något som passar den då rådande tidsandan, och de värderingar som kommer med den.

Varken Martin eller Öde har renoverat en byggnad förut och Öde jämför processen med hydra-monstret, för varje hål dök det upp ett nytt, men menar att det var nödvändigt att göra för egen hand. De båda är överens om att man besjälar en lokal genom att bearbeta ojämnheter för egen hand.

Men projektet är ännu inte helt i hamn, Martin påminner Öde om att en ny dugnad väntar imorgon, snart är premiärsäsongen till ända och övervåningen finns kvar att renoveras. Det övre planet ska husera Odd Nerdrums större verk, just nu jobbar han med en tavla på 6×4 meter. Övervåningen ska precis som det nedre planet primärt vara ett galleri, men Martin hoppas också kunna använda det som konsertyta i framtiden.

Varför är det dags för ett Nerdrummuseum just nu?
– Odd har landat i en slags stabilitet efter alla kontroverser som har kantat hans liv och konstnärskap. Hans persona, tillsammans med all uppmärksamhet i media, har tagit mycket utrymme och oturligt nog stått i vägen för uppfattningen av hans konstnärliga gärning. Nu har saker och ting lugnat ner sig, folk har börjat se konsten mer och personan mindre, tiden är helt enkelt mogen, säger Martin.

Text: Leo Rosengren Hallin