Mark Twains klassiker når upprättelse i Everetts händer
När klassiker skrivs om hamnar ofta de tidigare förbisedda karaktärerna i centrum. I James låter Percival Everett slaven Jim ta ordet och berättar Mark Twains Huckleberry Finns äventyr från andra sidan Mississippi.
Ernest Hemingway ska ha sagt att all modern amerikansk litteratur är sprungen ur en enda roman: Mark Twains Huckleberry Finns äventyr, berättelsen om pojken Huck och slaven Jims resa över Mississippifloden under den amerikanska Söderns nybyggartid. I sin roman James berättar nu Percival Everett historien på nytt, fast ur Jims perspektiv.
Intrigen är i grund och botten densamma. Jim – som egentligen heter James – får höra att han ska säljas och bestämmer sig därför för att fly till Jackson Island. Till samma ö tar också pojken Huck sin tillflykt i syfte att undkomma sin försupna och våldsamma pappa. Tillsammans färdas de sedan på en flotte längs Mississippifloden, där det ena hotet avlöser det andra.
Trots att handlingen redan är bekant för den som läst Twains roman är James en ny och alldeles egen berättelse i många avseenden. Med James egna ord skildras här det amerikanska slaveriet inifrån: tankarna hos den som ständigt behövde förhålla sig till våldet och rasismen, längtan efter ett liv bortom slaveriets bojor. Genom att ge James en egen röst förändras inte bara perspektivet på själva handlingen utan också innebörden av den. I Huckleberry Finns äventyr framstår exempelvis James – det vill säga Jim – ofta som ointelligent eller rentav naiv i Hucks ögon, medan det i James blir tydligt att denna dumhet bara är skenbar och utgör en del av en större strategi han använder för att skydda sig själv och inte dra onödig uppmärksamhet till sig. På så vis både fördjupar och ifrågasätter Everetts roman Twains original.
Romanen är också full av inslag och scener som inte finns med i Huckleberry Finns äventyr. Till exempel växlar James dialekt beroende på med vilka han pratar: med de vita använder han ett grammatiskt felaktigt språk för att inte utmana deras fördomar och på så sätt riskera att inte vara dem till lags, medan han med andra svarta pratar obehindrat, avancerat och intellektuellt. Språket blir på så sätt ett verktyg inte bara för att överleva i ett samhälle som tyngs av förtryck utan också för att, i den mån det går, skydda och bevara den identitet man har kvar. Språkskiftningarna bidrar med en dubbelhet som gör läsningen mångbottnad: vad James egentligen gör när han träder in i sin roll inför de vita är att använda deras föreställningar om hur en svart människa ska tala som en sorts täckmantel för den han egentligen är, bortom trakasserier och ständig exploatering. Under den där manteln gömmer sig en person med intellektuell skärpa, som om nätterna drömmer om Voltaire och John Locke, som snabbt genomskådar och navigerar bland människorna omkring honom.
Romanen är stundtals mycket tung och dialogerna dryper av mörk, satirisk humor. Ordväxlingarna är rappa: orden studsar mellan karaktärerna på ett närmast dråpligt vis, men det höga tempot punkteras ofta av blixtsnabba utfall som går att likna vid små verbala knivhugg rakt genom dialogen:
“Vita försäkrar oss att allt ska bli bra när vi kommer till himlen. Min fråga är: Kommer de också att vara där? För i så fall gör jag nog hellre andra planer.”
En av romanens stora behållningar är skildringen av den starka vänskap som växer fram mellan Huck och James, som omständigheterna till trots framstår som självklar. Ju mer tid de tillbringar tillsammans, desto mer börjar Huck ifrågasätta de värderingar han vuxit upp med, vilket märks särskilt i de plötsliga insikter han får när de pratar med varandra, när det bara är de två:
“Jag glömmer bort att du har känslor precis som jag.”
Sammantaget är James en äventyrsroman som synar rasismen i sömmarna och därtill lyckas med konststycket att vara å ena sidan vacker i sin skildring av genuin och oväntad vänskap, å andra sidan så där bladvändarspännande som bara vissa spänningsromaner kan vara.
