Mare Kandre och den exilestniska litteraturen
När Estlands författarelit flydde över Östersjön 1944 hamnade många i Sverige, där de under ett halvt sekel byggde upp en omfattande exillitteratur. Trots att flera av dem räknas till 1900-talets viktigaste estniska författare och skrev centrala verk i Sverige, är deras verksamhet i dag närmast osynlig i svensk litteraturhistoria. Filip Laurits undersöker hur en så betydande litterär tradition kunnat falla i glömska – och vad det innebär för synen på det svenska litterära arvet.
Fyra årtionden har förflutit sedan de svenska litteraturhistoriska översiktsverk som än idag används i undervisningen först kom i tryck. Järnridåns fall, globalisering och massmigration har sedan dess tvingat litteraturvetenskapen att omvärdera sina bevekelsegrunder i synen på litteraturens geografiska och kulturella hemvist. Nu pågår arbetet med att ta fram en ny svensk litteraturhistoria, vilket innefattar den aldrig så svåra uppgiften att bedöma vilken litteratur som idag ska betraktas som just svensk.
Kandre mer kult än nånsin
För två årtionden sedan slocknade en av våra då starkast lysande stjärnor på den svenska litteraturhimlen. För att kunna läsa Bübins unge (1987) får man ställa sig på plats tio i stadsbibliotekets reservationskö, eller beställa den tryckfärska nyutgåvan från Nirstedt/litteratur. I vår sätts hon upp på Dramaten. Mare Kandre (1962–2005) tycks vara mer aktuell än någonsin förr på denna sida av sekelskiftet.
Redan med debuten I ett annat land (1984) blir hon geniförklarad för sitt enkla och korthuggna men ändå outgrundliga och dunkla språk. Kandre etablerar sig här som uttolkare av unga flickors kvinnoblivande, och med sin svårplacerade prosalyrik och ett språk som lämnar öppet för mångahanda läsarter blir hon skrivarlinjernas nummer ett. Om jag föreställer mig det där 80-talet, ser jag ett något tummat och vinfläckigt bokexemplar liggande på ett kromat soffbord hos ”konstnärsfuturisten” i Magnus Ugglas låt Jätte-kult.
Men Mare själv hade vi nog inte funnit bland Ugglas ”djupingar med basker och svart trikå”, även om hon också var punkstjärna i bandet Global Infantilists. Hon ville aldrig tillhöra någon viss scen eller epok eller genre. Inte för länge. Likadant förhåller det sig i hennes fiktiva världar. Läsaren får sällan några ledtrådar om vilket år eller vilken plats verket för oss till, liksom det ofta saknas referenser till samtida företeelser. ”Hennes språk är förvånansvärt befriat från tidsslagg och jargongpåverkan,” skrev Ulf Gyllenhak om hennes debut 1984.
Betydelsen av denna oförankring i tid och rum, det undanhållna och okända bortom språket, har tidigare ägnats lite intresse när fokus legat på det gåtfulla i Kandres språk- och bildvärld.
Okänd estnisk exillitteratur
Sommaren 1944 var Estland återigen på väg in under sovjetisk ockupation när de tyska styrkorna retirerade och Röda armén närmade sig huvudstaden Tallinn. En knapp tiondel av Estlands befolkning valde då att fly västerut och över 30 000 estländare ankom till den svenska östkusten.
En ansenlig del av båtflyktingarna var akademiker och intellektuella, inte minst författare. Bland dem fanns diktarna Gustav Suits (1883–1956) och Marie Under (1883–1980), vilka tillhört den absoluta parnassen i hemlandet, och etablerade prosaister som August Gailit (1891–1960) och August Mälk (1900–1987). Bland flyktingarna fanns också Mare Kandres mor Tiiu.
Det skrivna ordet stod högt i kurs hos det estniska folket, vars författare var starkt förknippade med den unga nationens självständighetsrörelse. Den estniska bokutgivningen per capita under 1930-talet var den högsta i världen och upplagorna för de bästa litterära tidskrifterna låg på 10 000 exemplar, i ett land med något mer än en miljon invånare.
I flyktinglägren återupptogs den litterära verksamheten och redan före krigsslutet utkom de första estniska romanerna och tidningarna i exil. 1945 grundades i Sverige de två exilestniska bokförlag som skulle utge majoriteten av den exilestniska litteraturen världen över. Fram till 1985 publicerades över 2 000 titlar varav de flesta alltså utkom i Sverige.
Vilka var då författarna till dessa verk, vars upplagor under 1950- och 60-talen ibland nådde 5 000 exemplar per titel? Jämte ovannämnda skriftställare ur den äldre generationen har dessa namn förblivit tämligen okända för såväl den svenska litteraturvetenskapen som för läsarna. Ett undantag är avantgardepoeten Ilmar Laaban (1921–2000) som blev ryktbar i synnerhet på den svenska litteraturscenen för sin mångfacetterade och språkligt gränslösa kreativitet.
Språkskiftet till svenska innebar en brytpunkt. Sprungen ur 70-talets feministkretsar debuterar Enel Melberg (1943-) på svenska med Modershjärtat (1977), som Ebba Witt-Brattström kallat för den första invandrarromanen, även hon med estniskt påbrå. Modernisterna Peeter Puide (1938-) och Jan Kauri (1954–1999) skrev en rad uppburna romaner och till denna sena generation exilestniska författare sällar sig Mare Kandre.
Det andra Kandre-landet
”Nej, nej, nej och åter nej”, hade väl Mare själv reagerat på en dylik etikett. Och naturligtvis vore det befängt att, över allt annat, skriva in henne i en exilestnisk tradition. Samtidigt går man miste om något när man, av okunnighet eller ointresse, läser henne utan hennes bakgrund i minnet. Med en estnisk mor föddes hon och växte upp i en estnisk exiltillvaro med estniska som första modersmål. Hennes fem första och däribland viktigaste verk utkom fram till 1991 under den exil som definierades av att upprätthålla den estniska kulturen och identiteten. Att förutsätta att hennes estniska bakgrund inte skulle haft påverkan på henne och hennes litteratur är egentligen mer befängt.
Det är slående hur denna omständighet emellertid lyser med närmast total frånvaro i hennes recensioner samt i översiktsverk och antologier. I undantagen framkommer dock att detta visst har haft betydelse för henne. ”Jag känner mig närmare den estniska sidan /…/ i mitt temperament och psyke”, berättar hon för Madeleine Grive i 90-tal. I Mattias Fyhrs bok Skitigt vackert mörker säger hon sig ha ”kommit underfund med /…/ att det är därifrån Kandre-landet [jag] kommer”. Den vetskapen och att omges av ”det här språket från det här landet” var som en ”exil inom exil”.
I Deliria (1992) är det uppenbart för en läsare med åtminstone elementär kunskap om Baltikums närhistoria att det i stora delar är en berättelse om hennes folks och släkts historia av förtryck, förstörelse och flykt. Historia som delades av alla exilester, vilka utan svårigheter kunde identifiera detta verk som en släktkrönika, eller en uppgörelse med dessa kollektiva erfarenheter. Men detta är inget som recensenterna fäster något avseende vid, däremot finns ett flertal referenser till det aktuella Gulfkriget. En lågt hängande frukt.
Biografi, en bisak?
”Det förändrar ofrånkomligt ens läsning av Proust om man vet att han var halvjude och homosexuell.” Ungefär så skrev den kände franske narratologen Gérard Genette. Poängen är att vetskapen om författaren bakom ett verk och hans eller hennes biografi påverkar tolkningen av detsamma.
Perspektivet att ett litterärt verk präglas av författarens liv sträcker sig tillbaka till litteraturvetenskapens begynnelse men blev omodernt i början av 1900-talet, då detta betydelsesamband avfärdades av bl.a. de ryska formalisterna. De senaste hundra åren har litteraturvetenskapen, ur vilken våra kritiker är sprungna, präglats av läsarter som frånkopplar verket dess upphovsperson, och författarens influenser och intentioner har fått stå tillbaka för mer ideologiskt präglade teorier.
Kanske har dessa författarfrånvända förståelseskolor alltjämt sitt säkra grepp om litteraturkritiken, och den biografiska litteraturanalysen anses ännu förlegad. En annan möjlig förklaring är att det i fråga om de exilestniska författarna handlar om ett slags förment välvillig inkludering. Någon med samma hudfärg och föga exotiskt namn upplevs inte som särskilt främmande. Jag är inte säker på att biografin fått stå tillbaka lika mycket om det var fråga om en författare med grunda rötter i Syrien eller Etiopien.
Exilens slumrande kroppar
Själv är jag främmande för alla tolkningsmodeller som utesluter alternativa läsarter eller inte medger att ett verk normalt är en syntes av författarens verkliga liv, ideologi och de bildvärldar som språket väcker till liv. God litteratur låter sig inte målas in i ett hörn, lika lite som Mare Kandre själv.
I ett omistligt kapitel av Kandres kanske främsta opus rotar flickan Aliide igenom sin mors minnessaker och finner ett fotografi av sin mormor med syskon. Hon studerar det och förlorar uppfattningen om ”var hon befann sig, och i så fall, var i denna tid”. På duken uppspänd bakom barnen tecknar sig ett dimhöljt skogslandskap som påminner henne om ”det verkliga landskap syskonen på kortet ännu bebodde, men i vuxen ålder, under dramatiska omständigheter, skulle tvingas överge”. Hon inser att hennes mormors späda kropp gett upphov till fyra barn och i nästa led Aliide själv, att alla dessa kroppar ”slumrar” i henne på samma gång. Nu är det hon som står i tur ”att /…/ sönderslitas inifrån av nästa stycke kropp, som hon /…/ kände tyngden och trycket av i sitt eget inre”.
Här sammansmälter på ett mästerligt sätt det kvinnliga pubertala mognadsmotivet och den för Kandre lika kännetecknande upplösningen av tid och rum med hennes egen livsberättelse. Den personlighetsklyvning som det innebär att förkroppsliga sina förfäders försakelser, och förväntade fortbestånd, är diasporans förbannelse.
Att flickan Aliide ska läsas som flickan Mare råder det inga tvivel om. Lika mycket står det klart att Kandre härmed, och genom sin oeuvre i övrigt, inte bara skrev in sig i vår svenska litteraturhistoria utan också ska räknas till den exilestniska litteraturen.
Text: Filip Laurits
