Marcus Berggren är komikern som la humorn åt sidan för att återlansera sig själv som poet, författare och artist. Det är som det sistnämnda han nu blivit frontfigur i bandet SJUK HUS – käckt särskrivet förstås, för det här är ett band med både charm och attityd. Sitt debutalbum har de lite fräckt också döpt till SJUKT HUS.
Sjukhuset utgör (passande nog) ett tematiskt fokus, och blir nästan det som albumet vill måla upp sig själv som: en plats för återhämtning. Mycket kretsar kring psykiskt välbefinnande. Öppningsspåret Uppförsbacke pojke presenterar just det – livet som en uppförsbacke och motvind. Resten av albumet blir en ständig kamp, en strävan efter välmående. För alltid fjorton handlar om att acceptera årens gång och åldrandets svårigheter. Livs levande lik föreslår att ett skrik är det enda sättet att väckas ur ett apatiskt eller depressivt tillstånd. Samtidigt känns det också kritiskt mot vissa självhjälpsklyschor. Carpe diems kluvna, smått paradoxala budskap “Carpe diem / Jag gör det sen” är både accepterande och skeptiskt mot det klassiska slagordet att fånga dagen. På avslutaren Jag tror inte på nånting landas det till sist i att “Jag tror inte på nånting / Men jag tror på dig”, ett slutgiltigt självbejakande.
Albumet blir på så vis en bergochdalbana, skiftande mellan att söka efter och välja bort välmåendet, med rader som varierar från “Ta mig till ett sjukhus” till “Hjälp mig inte / Låt mig sluta funka”. Tankarna förs osökt till de intervjuer Berggren gjort kring sin utbrändhet. Man förstår från vilken jobbig plats låtarna måste ha skrivits. Temat underbyggs genomgående av de riviga, tumultartade kompositionerna, som tycks symbolisera såväl inre kaos som extas.
SJUKT HUS genomsyras också av en stilfull humor. Fagotten (för ja, SJUK HUS har en fagottist) är lätt att avfärda som spexig och ironisk, men faktum är att den tillför charm. På Sjukhus får den till exempel en lekfullt symbolisk effekt när den härmar ambulanssignaler. Instoppade mellan låtarna ligger dessutom lite härligt studiosnack som precis låter lyssnaren torka svetten ur pannan innan nästa rivdänga drar igång. Utöver andningspausen blir fraser som “Man ska typ inte fatta det, man ska bara känna det” små karismatiska kommentarer på låtarna. När man i slutet av Livs levande lik hör “Välj stil, för fan!” är det som om bandet till och med driver med sig själva.
SJUK HUSs influenser lyser igenom tydligt – de tycks vilja vara all sorts punk, stökpop och vrålrock på samma gång. I sina svagaste stunder kan albumet kännas en aning formelaktigt, men lyckligtvis räddas detta oftast av bandets karisma och deras förmåga att inte ta sig själva på alltför stort allvar. Framför allt blir det uppenbart att SJUK HUS i grund och botten är ett gäng som brinner för ösig men trallvänlig musik. Bandet känns oerhört tajt. Alla refränger, gitarrstick och hookar sitter som en smäck, och man kommer på sig själv med att nynna med i låtar innan man ens hört klart dem för första gången. I synnerhet lyckas Du vet att du kan få mig åstadkomma en storslagenhet med sina marschlika trummor och explosiva refräng. När man lyssnar på Berggrens dynamiska och känslomässigt närvarande röst undrar man varför han inte har valt en musikkarriär tidigare – den är som skapt för att växelvis vråla ut ångest och spotta ur sig upplyftande mantran.
Men det är som om SJUK HUS balanserar på en skör tråd mellan att bara vilja rocka loss för rockandets skull, och att vilja skruva upp allting till elva. Starkast är de när de släpper loss och ger allt, som när Berggren och Sofia Kristensen helt otyglat skriksjunger orden “borta” och “hemma” i mun på varandra på Två bra känslor. Om man får önska något är det nästan att SJUK HUS anammar sin experimentella sida ytterligare. Mer fagott, mer skrik, fler galna textrader – inslag som gör bandet unikt. Samtidigt är det imponerande hur naturligt dessa infogas i den klassiska indierockformeln. Inget känns konstlat.
Om skivan skriver SJUK HUS själva att “den är här vare sig någon vill det eller inte”. Oavsett vad man tror sig vilja är SJUKT HUS en stark och lovande debut som utgör precis den adrenalinkick indiesverige behöver för att vakna till liv just nu.
