Månadens VHS: Offside
Jafar Panahi döms till fängelse för att ha upprört det iranska regimen. Hans brott? Att visa verkligheten under diktaturen. Offside är en av Panahis tidiga filmer, och även om den är lättsam ger den en inblick i en mycket hårdare verklighet.
En kort synopsis
I Jafar Panahis dramakomedi Offside (2006 – inte att förväxla med den svenska filmen med samma namn och premiärår) följer vi några unga kvinnor i Teheran som älskar fotboll. I Iran är dock fotbollen – både för den som vill spela och den som vill titta på – endast avsedd för män. Men för en sann fotbollsentusiast är ett förbud inget annat än ett överkomligt hinder – även om det kan leda till fängelse eller, i värsta fall, en brutal avrättning.
Förklädda till män försöker kvinnorna ta sig in på läktaren för en avgörande VM-kvalmatch. De avslöjas, stoppas och hålls kvar bakom avspärrningar av jämnåriga soldater som egentligen hellre hade sett matchen än att upprätthålla regimens regler. I väntan på avspark – och på besked om vad som ska hända med dem – uppstår samtal, irritation, skratt och små sprickor i fasaden.
Panahi ska ha inspirerats av en liknande händelse, där hans dotter Solmaz Panahi blivit nekad inträde till en fotbollsmatch för att hon var tjej. Det som hade kunnat bli ett tungt politiskt drama blir istället en lågmäld och humoristisk, nästan dokumentärlik skildring av den iranska vardagens absurditet, där vanliga nöjen – som att titta på en fotbollsmatch – inte är någon självklarhet, utan något som står i stark kontrast till den iranska regimens blodiga och religiösa förtryck.
Offside gör skillnad på makt och auktoritet
En regering kan kapitalisera på människors rädsla och lidande. Den kan bestämma vad du får säga, var du får gå, hur högt du får ropa och skratta – och vem som får sitta på en fotbollsläktare. Den kan ha makt över dig i de flesta banala och vardagliga avseenden.
Men satir? Satir är farligare än batonger. När människor skrattar åt makten uppstår något som makten själv saknar: auktoritet.
Könssegregation instiftades i Iran nästan samtidigt som den islamiska republiken kom till makten – skolor, kollektivtrafik och även åskådare delades i kön, där de flesta av privilegierna tillföll männen. 2019 dog fotbollsentusiasten och aktivisten Sahar Khodayari efter att ha satt sig själv i brand i protest mot den iranska regimen och moralpolisens fruktansvärda förtryck mot iranska kvinnor. Därefter fick kvinnor i Iran vara åskådare för en fotbollsmatch mot Kambodja, innan förbudet återfördes igen ett par år senare.
Som satir, ett verk som vågar göra narr av en ond och dödlig motståndare, är Offside en protestfilm och ett hot mot makten. Den hotar inte genom pamfletter eller plakat, utan visar bara verkligheten och låter absurditeten tala för sig själv – och förmedlar det dessutom humoristiskt. Att den är en komedi gör den till ett desto större långfinger mot regimen.
Jafar Panahi är en av Irans mest beundrade filmskapare – och en av dess mest motarbetade. Nyligen dömdes han i sin frånvaro till fängelse och reseförbud. Den iranska regimen anklagar honom för “propagandaverksamhet” mot staten. Samtidigt hyllas Panahi internationellt, bland annat med en Oscarsnominering för It Was Just an Accident. Och nu, när den iranska regimen och dess moralpolis äntligen tycks ha förlorat sitt fotfäste, kan vi passa på att återbesöka de verk som skapats precis framför deras ögon.
Precis som Abbas Kiarostami – vars Taste of Cherry också har uppmärksammats i Månadens VHS – protesterar Panahi med Offside utan att vara högljudd. Hans metod är enkel: luta sig tillbaka, trycka på “rec” och låta publiken se själva. Inga stora gester. Bara verklighetens egen sprängkraft.
Varför du bör se Offside
Inblick och stöd: Offside må vara en lättsam film att titta på, men verkligheten är mer brutal under det iranska regimen. Grundläggande underhållning och, ärligt talat, banaliteter är begränsade, om inte förbjudna, särskilt för kvinnor. Med över 30 000 människor dödade av regimen och dess moralpolis sedan gatuprotesterna började för några månader sedan kan vi stödja konstnärer som Jafar Panahi och andra som vågar uttala sig mot regimen genom att ta del av deras verk.
