Månadens VHS: Eraserhead
Efter David Lynchs plötsliga bortgång är månadens VHS dedikerad till en av de mest radikala, egenartade och kreativa filmskaparna på denna underliga planet.
En kort synopsis
Eraserhead (1977), David Lynchs debutfilm, är en svartvit film som handlar om Henry Spencer, en neurotisk karaktär som navigerar ett landskap av industriellt förfall och inre ångest. Henry får veta att hans flickvän Mary har fött ett barn. Barnet, som visar sig vara en deformerad varelse med oroväckande utseende och ljud, sätter deras redan sköra relation på prov.
Mary lämnar Henry ensam med deras gråtande, sjuka ”barn”, och filmen följer hans desperata försök att navigera en tillvaro präglad av skuld, ensamhet och konstiga drömmar. Henrys verklighet blandas med absurda inslag – exempelvis kvinnan i hans element, som dansar på ett berg av suddgummirester, och andra märkliga scener av förfall och groteskerier som utspelar sig i hans undermedvetna.
Att analysera Eraserhead
Visst hade jag för avsikt att någon gång skriva en text om filmen som satte David Lynch på kartan. Men jag hade aldrig tänkt att det skulle bli så snart. När nyheten kom om att den högaktade regissören hade dött, bara några dagar innan han skulle fira sin födelsedag, blev plötsligt januari 2025 en lämplig månad att skriva om Eraserhead.
Vad är Eraserhead egentligen? En metafor för föräldraskapets skräck? En meditation om mänsklig isolering? Eller kanske bara ett psykologiskt porträtt av en man som förlorar sitt grepp om verkligheten? Lynch själv har aldrig gett något entydigt svar, förutom att han ansåg den vara hans mest personliga och spirituella film. Därför är det nog lönlöst att skriva en text om en film som varken bör eller kan analyseras i sin helhet, utan att det leder till en alldeles för subjektiv slutsats. Kanske kan man istället använda Eraserhead för att få en introduktion till Lynch.
“Jag älskar tanken på att en sak kan vara olika för olika människor. Allt är på det sättet. Som O.J. Simpson-rättegången. Alla hör samma ord, de ser samma ansikten, samma uttryck, samma ilska eller frustration eller bevis, och de kommer därifrån med helt olika slutsatser i sina sinnen. Även när det gäller en lättsmält film, där man får allt serverat, ser folk den på olika sätt. Det är bara så det är” berättade David Lynch i en intervju med Criterion, när han fick frågan om han störde sig på att människor kan ha en alldeles för konventionell och ortodox tolkning av hans filmer.
David Lynch blev synonym med surrealistiska, drömliknande verk – inte minst tack vare sina långa, utdragna scener. Detta faller ju inte alla i smaken, vilket förstås inte är meningen, men att man känner sig omsluten av hans filmer är nästan alltid en garanti. Långa scener tvingar ju tittaren att smälta samman med det som händer på skärmen. Tittaren blir en del av den värld han skapade. Inte i en värld man känner igen eller egentligen vill vara i. Men inte heller en värld man vill lämna utan att först utforska den.
“Det går så fort när du skapar en film nuförtiden att du inte ger världen [i filmen] den tid den förtjänar. Den vill bli bebodd ett tag. Den har så mycket att erbjuda, men allting går bara lite för fort. Det är sorgligt”, berättade David Lynch för Criterion. I en tid där media och underhållning anpassas för oss från en generation med en nästan obefintlig koncentrationsförmåga, kanske dessa träffande ord är den utmaning vi behöver.
Kaos och envishet
Att Eraserhead existerar är egentligen ett mirakel. Filmen är resultatet av ett sällsynt kaos, och en otrolig uthållighet och vilja att skapa något helt unikt – trots att omständigheterna pekade åt motsatt håll.
I samma intervju med Criterion berättade Lynch att inspirationen till Eraserhead kom från hans egna upplevelser i Philadelphia, en stad han beskriver som mörk och fylld av industriellt förfall. Huvudkaraktärens tillvaro präglas av en konstant känsla av obehag och osäkerhet, särskilt när han konfronteras med sitt nyfödda, deformerade barn. Lynch beskriver själv filmens miljö som ”en värld mellan en fabrik och ett fabriksområde… en liten, okänd, förvriden, nästan tyst och förlorad plats där små detaljer och små plågor existerar”.
Eraserhead kretsar kring föräldraskap, även om den, till skillnad från sin färgskala, inte är en helt svartvit berättelse. Och till skillnad från Henry så gjorde Lynch allt för sina barn; det vill säga, i detta fall, sina filmer.
Under sin tid på American Film Institute’s Center for Advanced Film Studies befann sig Lynch i en miljö där regler och riktlinjer nästan var obefintliga. Så, om han skulle fullfölja sin vision var det helt upp till honom.
Lynch började sitt arbete med ett manus kallat Gardenback, en surrealistisk berättelse inspirerad av en målning han gjort. Men när han försökte utveckla manuset till en långfilm, förlorade han det som han tyckte gjorde berättelsen speciell. Frustrerad över processen vände han sig istället till sitt andra projekt, Eraserhead, en film han redan hade en tydlig vision för.
Produktionen av Eraserhead var allt annat än konventionell. Lynch lyckades lägga beslag på en gammal stallbyggnad som han gjorde om till en studio. Där gjorde man allt från att skapa kulisser till att jobba med postproduktion i en miljö som speglade filmens mörka och klaustrofobiska estetik. Även om han med hjälp av vänner och minimala resurser kunde förverkliga sin vision, gjorde han i princip allt själv: Lynch låg bakom både klippningen, regin, manuset, produktionen och musiken. Inspelningarna skedde nattetid – inte bara för att det passade filmens stämning, utan också för att undvika allt buller under dagtid.
Resultatet, med väldigt låg budget och få resurser, men en stor dos ambition och kreativitet, blev en film som inte bara satte Lynch på kartan, utan också gav upphov till ett unikt adjektiv i filmvokabulären: “lynchian”, eller “lynchiska filmer”. Arvet från Lynch är dock mer än bara filmer präglade av surrealism och drömliknande, utdragna scener. Det är även en uppmuntran till unga konstnärer med de sämsta förutsättningarna att våga kämpa för det verk de vill att världen ska få förmånen att se.
Varför du ska se Eraserhead
Omslutande miljö: Det är omöjligt att inte dras in i David Lynchs unika värld med en ljudbild, berättelse och med scener som de i Eraserhead. David Lynchs verk, med ljud, musik, design och ett manus som han själv skapade, erbjuder dig en all inclusive-resa in i en värld du inte visste kunde existera.
Inspiration: Kreativitet är gratis, men att få utlopp för det har sina begränsningar. Och visst är det svårt att ta tag i sina drömmar, speciellt när marknaden för film, musik, litteratur och allt konstnärligt är tuff som bara den. Det bör dock inte avskräcka någon från att skapa något personligt med de medel man har. Målet är, till en början, att bara skapa. Kanske kan Eraserhead vara ett hoppfullt testamente om att börja med att inte kompromissa med sig själv för marknadens skull.
Nästa gång i Månadens VHS:
Nästa ska vi utforska senegalesisk film när vi tar en titt på en av den store Ousmane Sembènes mest uppmärksammade filmer.
