Månadens VHS: Dark City: Director’s Cut
Ignorance is bliss. Att leva i ovisshet och nonchalans gör det enklare för makthavare att undvika kritik och granskning. Månadens VHS är en sci-fi-berättelse om minne, manipulation och vem som får skriva historien. Dessutom har den varit en estetisk inspiration för hela sin genre.
En kort synopsis
Alex Proyas Dark City: Director’s Cut (1998) utspelar sig i en mörk och klaustrofobisk stad där tiden verkar ha stannat och himlen alltid är mörk. John Murdoch (Rufus Sewell) vaknar upp utan minne och upptäcker snart att han är misstänkt för mord. Samtidigt börjar han förstå att staden och dess invånare inte är vad de verkar vara. I skuggorna styr de mystiska Främlingarna, bleka varelser i svarta trenchcoats och hattar som håller staden i sitt grepp. Varje natt försätter de hela befolkningen i sömn och använder sin förmåga, kallad tuning, för att bokstavligen förändra verkligheten: byggnader flyttas, minnen skrivs om och människors personligheter och livshistorier byts ut som om de vore detaljer i en inredning. John upptäcker snart att han själv har en liknande förmåga – och att frågan om vem han och Främlingarna egentligen är kanske är betydligt viktigare än vem som försöker sätta dit honom.
Mamman till ”90s cool”
Långa svarta trenchcoats, regniga gotiska städer, mordgåtor kryddade med science fiction och andra övernaturliga inslag – estetiken vi kopplar till 00-talets sci-fi kan spåras tillbaka till Dark City. Stilistiskt sett hade den ett stort inflytande på den cyber-noir-gotiska estetiken, eller “90s cool”, i början av 2000-talet. Utan Dark City skulle det inte finnas någon The Matrix, Blade, Underworld eller ens Inception.
När Dark City kom ut hyllades den för att filmupplevelsen var så uppslukande, men den fick inte lika mycket beröm för sin handling. Kanske bidrog studions val att ha en berättarröst i inledningen – som delvis spoilar filmen för tittarna – till detta i viss utsträckning. Regissören har upprepade gånger betonat för nya tittare att han helst vill att de ska se director’s cut för att få en mer stimulerande upplevelse. Personligen har jag inte sett något annat än director’s cut, och därför kan jag självsäkert säga att berättelsen är minst lika betydelsefull som dess visuella språk.
Varför är staden alltid mörk?
Uttrycket “ignorance is bliss” myntades för länge sedan och används bland annat i en känd scen i The Matrix, och med den repliken verkar det som att Dark City haft sin prägel på Wachowski-systrarnas filmtrilogi på fler sätt än ett. “Ignorance is bliss”, okunnighet är lycka, är just vad Dark City handlar om – eller snarare vad den konfronterar.
”Hopecore” är på tapeten idag och science fiction-underhållning inom popkulturen verkar vara förankrad i optimism. Nog är det en motreaktion mot den dystopiska nedgången som vi alla är på väg mot. Epstein-dokumenten pekar på ett hemligt sällskap av pedofiler inom eliten och visar oss att detta inte längre är en konspirationsteori som vi spred i skolkorridorer. Folkmord och etnisk rensning pågår på flera olika platser och dokumenteras i realtid av offren själva. Hotet om att AI ska utplåna mänskligheten förmedlas till oss genom våra nyhetskanaler och inte genom en actionfilm med en stoisk och tidsresande Arnold Schwarzenegger i huvudrollen.
I takt med teknikens drastiska utveckling har sci-fi tvingats omdefinieras de senaste åren, då mycket hunnit bli verklighet. Långt innan dess kom filmer som Dark City ut som en motreaktion vid en tidpunkt då det var lättare att blunda för saker och ting. Sociala medier fanns inte, och det var vanligt att välja att sticka huvudet i sanden. Man kunde leva lyckligt för att man hade privilegiet att vara okunnig.
Men Dark City är fortfarande högst relevant. Dagens makthavare försöker, likt Främlingarna, att styra och manipulera verkligheten. De lyckas ofta med att demonisera vissa grupper av människor och rättfärdiga grymheter som något nödvändigt, ibland till och med hedervärt. Men makten kan inte vara lika centraliserad när den kämpar för att behålla kontrollen över narrativet. Och makten kämpar när man ifrågasätter, konfronterar och avslöjar allt inför öppen ridå.
Dark City visar hur Främlingarna kan skapa och omforma en hel stad på ett ögonblick. De kan både radera och förändra människors minnen. Tack vare den sistnämnda förmågan kan de indirekt skriva om historien. Och när man kan vända på hur historien framställs, kontrollerar man narrativet. Det är först när en invånare i Dark City börjar ifrågasätta vad staden egentligen är för nåt, varför det aldrig är något dagsljus, och vilka Främlingarna egentligen är som han också inser att även han har makt.
Varför du bör se Dark City
Estetiken och miljön: Det finns inget som heter 90s cool, åtminstone inte i filmer, utan Dark City – och definitivt inte utan Alex Proyas. Estetiken återfinns i hans tidigare verk The Crow, men Dark City blev den riktiga trendsättaren. Det är en vacker och uppslukande upplevelse. Regnet som öser ner över gigantiska gotiska städer, svarta läderrockar och karaktärer som stående svävar genom byggnader. Det är kusligt, det är surrealistiskt, det är fantastiskt.
Budskapet och dess relevans: Om du vill ha underhållning som ändå utmanar dig och uppmuntrar dig till att ta tag i ditt sociala och samhälleliga engagemang, se Dark City. Om du är irriterad över människors plötsliga minnesförlust som bidrar till en nonchalans mot andras lidande, se Dark City. Om du tror att det finns en liten ljusglimt och hopp om förändring, se Dark City.
