Månadens VHS: The Crow
Grunge, goth, Halloween, 90-tal och hämnd. Superhjältefilmen som tog mörker till en ny nivå. The Crow blev Brandon Lees sista film, men likt den odödliga antihjälten fortsätter den att göra intryck långt efter att den släpptes.
Välkomna tillbaka till Månadens VHS, där du som läsare transporteras tillbaka till en värld utan streamingtjänster – där beslutsångesten vid valet av titel i hyrfilmsbutiken är mycket större än filmvalen idag. Inga commitment issues här – Månadens VHS ser alltid till att du får en skräddarsydd filmupplevelse.
Nu är det sommar, men i denna upplaga kommer vi prata om en film som är allt annat än somrig. Okej, jag vet att det är juni. Vem vill titta på en gotisk halloween-film när det är sol och badväder där ute, kanske du undrar. Till det svarar jag: varför längta efter sommaren när den redan är här? Film är ju en av de bästa formerna av escapism vi har, så låt oss längta till hösten istället! In med dig!
Månadens VHS den här gången blir 90-talsfilmen The Crow. Jag var inte mer än tio år gammal då jag för första gången hörde talas om den genom ett South Park avsnitt. I den hade självaste Satan en maskeradfest i helvetet, där han lät gästerna klä ut sig till vem som helst – utom antihjälten Eric Draven, aka. The Crow. Satan menade att det var töntigt att klä ut sig till antihjälten, men i själva verket var det för att han själv ville vara den enda med den utklädnaden. Listigt, Satan! För på den tiden var The Crow en stark kontrast till superhjältar med extravaganta dräkter och moraliska koder. Han är mörk, brutal och… Edgy. Och värd att dedikera en hel Månadens VHS-text till.
En snabb synopsis
The Crow släpptes 1994 och är regisserad av Alex Proyas (I, Robot, Dark City, Knowing). Eric Draven (Brandon Lee, son till ingen mindre än Bruce Lee) är en rockmusiker som återuppstår från de döda ett år efter att han och hans flickvän Shelly (Sofia Shinas) blivit brutalt mördade av gängkriminella under Devil’s Night, natten innan Halloween – och natten innan deras bröllop. Han blir återuppväckt av en kråka, som föreställer länken mellan de levande och döda, med syftet att bearbeta sin smärta och hämnas på männen som tagit livet av honom och Shelly. Han förvandlas till den odödliga The Crow.
Filmen är baserad på serieromanen med samma namn från 1989, skapad av James O’Barr. O’Barr skrev berättelsen efter att en rattfull man kört på hans flickvän, som dog till följd av sina skador. Berättelsen blev ett sätt för honom att bearbeta sin sorg samt uttrycka sin ilska mot allt ont som finns i världen. Han kanaliserade dessa känslor i sin huvudkaraktär som nu blivit synonymt med döden, halloween, sorg och hämnd.
En tragedi i en tragedi
Oktober 2021 blev Alec Baldwin ett viralt namn, och några av er kanske minns varför. Under inspelningen av Rust, en fortfarande osläppt westernfilm, skulle hans karaktär i en scen avfyra en pistol. Problemet var bara att pistolen var laddad med ett riktigt skott – utan Baldwins vetskap. Kulan träffade både regissören och filmfotografen, Halyna Hutchins, som dog.
När detta inträffade drogs paralleller genast till Brandon Lees tragiska bortgång under inspelningen av The Crow. Under en scen skulle han, precis som Baldwin, avfyra en rekvisitapistol, som visade sig vara riktig och laddad. Hutchins död fick både Brandons syster Shannon Lee och Brandons flickvän Eliza Hutton att reagera i sorg på ännu en tragedi som hade kunnat undvikas med ordentlig planering och säkerhetsåtgärder.
Även om Lee hann spela in nästan alla scener i The Crow innan han dödades är filmen fläckad av hans tragiska öde. Kanske gör jag fel i att adressera det som hände under filminspelningen – jag bidrar till att filmen för alltid kommer kopplas ihop med det verkliga dödsfallet som inträffade, istället för dess berättelse. Eller så är det fel att inte ta upp incidenten. Oavsett vad jag gör är sanningen att det hände. Det var en olycka som kunde ha förhindrats. En tragedi i en tragedi.
Hurt people hurt people
“Hurt people hurt people” är ett ordspråk som ploppar upp lite här och där – och senast denna vecka fick jag höra det av en vän, precis i lagom tid till denna text. Att smärtan man känner ofta projiceras på andra. Om du någonsin förlorat någon, eller varit med om något hemskt så kanske du känner igen hur sorg kan en att bli helt apatisk, eller så arg att det svartnar helt och man tappar förmågan att tänka rationellt. Kanske har du känt att du vill ge igen, eller bara önskat att du kunnat uttrycka din smärta så att någon mer än bara du kunde förstå. Det är denna smärta som berättelsen föddes ur.
Det som gör The Crow mer säregen, är att den verkligen lyckas gestalta de färska såren och smärtan efter ett trauma. Inom psykologin talar man om att bearbeta sorg i fem faser, där förnekelse är den första fasen och ilska den andra. En hel del hämndberättelser fokuserar ofta mer på ilskan än vad de gör på sorgen – nästan som att protagonisten glömt vad de utsatts för. Sällan ser vi att sorgen och smärtan finns kvar, och att den fortfarande bearbetas på ett komplext sätt vid sidan av hämndkänslorna.
Man kan säga att The Crow är vem Batman hade varit om han var en antihjälte – om han var helt “ur gängorna”. Även om Batmans catchphrase är “I am vengeance”, så agerar han enligt en moralisk kod där vägrar döda. Vi följer dessutom honom flera år efter att hans föräldrar blivit mördade, och han hunnit landa i sin sorg. The Crows Eric Draven är tvärtom. Han är inte intresserad av att hämnas för att göra samhället en tjänst, utan för egen vinning. Han är någon som förlorat allt, och som inte hunnit handskas med sin sorg innan han kastas in i rollen som en odödlig hämndutdelare. Även om han indirekt gör polisen en tjänst genom att “rensa” gatorna på grovt kriminella, kan han inte bry sig mindre om att förhålla sig till lagen.
Eric Draven är även rockmusiker, vilket ger honom ett utlopp för sina känslor, till exempel i scenerna där han spelar gitarr eller i scenerna där hans ”levande” låttexter diskuteras.
Trots att han förlorat allt finns ändå en droppe hopp, som när han möter karaktärer som hjälper honom, exempelvis polisen Sergeant Albrecht (Ernie Hudson) och tonåringen Sarah (Rochelle Davis) som umgicks mycket med Eric och Shelly när de levde. Filmen får genom dessa stunder en melankolisk eftersmak, trots allt mörker och våld.
Eric är tydligt baserad på den tidens grunge- och postpunkstjärnor. Tittar du på gamla klipp med Pearl Jam eller Nirvana blir kopplingen tydlig – han delar deras “skit i allt”-attityd och tar lite hänsyn till auktoriteter.
Grunge. Goth. 90-tal.
Filmen kom ut precis innan grungen började tappa sitt kulturella fotfäste, enligt många till följd av Kurt Cobains självmord The Crow lyckades krama sista dropparna till max. Den är allt som Marvel inte är, och allt som DCEU försöker vara. Tim Burtons Batman från 1989 anses vara den som banat vägen för de superhjältefilmer som utspelar sig i en mörkare värld, men The Crow tog det steget längre. Inte bara för att miljön är så mörk, svart och gotisk att man kan summera filmens utseende med “svart” — utan också för att ondskan och orättvisan som gestaltas är så påtaglig. Våldet. Morden. Knarket. Fattigdomen. Skurkarna som inte är klädda i komiska outfits, som saknar quirks och vars onda handlingar får tala för sig själva. Förutom sin corpsepaint-liknande ansiktsmålning har The Crow inte heller någon särskild dräkt, även om hans långa, svarta läderkappa senare skulle bli ikonisk, och inspirera garderoben bakom senare filmer som The Matrix, Underworld och Blade.
Varför du bör se The Crow
Miljön: Mörk, gotisk och melankolisk. Påtagliga människor och platser. Perfekt för Halloween.
Musiken: The Cure, Nine Inch Nails, Stone Temple Pilots och många fler. Musikens mörker, melankoli och melodi passar Eric Dravens personlighet och världen han vistas i. En av de bästa låtarna är den sista i filmen, It Can’t Rain All The Time av Jane Siberry. Låttiteln är tagen från Eric Dravens egna låtar i filmen, och ger berättelsen, trots allt mörker, en hoppfull ton mot slutet.
Skådespeleriet: Brandon Lee ger en cheesy, men ändå utmärkt gestaltning av den trasiga själen Eric Draven. Men skurkarna, framförallt ”bossen”, bör få flest rosor. Michael Wincott spelar Top Dollar i filmen, den värsta av de värsta. Wincott kanske en del vet vem det är, han var 90-talets go-to skurk. För oss zillenials minns vi honom som skurken i De Tre Musketörerna och Robin Hood, och det är än idag fortfarande få skådespelare som både ser och låter så naturligt onda som honom.
Inte minst så bör Rochelle Davis och Ernie Hudson få cred för sina roller, då deras karaktärer balanserar det genomgående mörkret i filmen med värme och humor.
Nästa gång i Månadens VHS
Vi bearbetar sorg på olika sätt, ibland genom att ge igen. Men oftast leder det bara till en ond cirkel av våld. Det är svårare att förlåta och gå vidare, men ibland behövs tung musik och en boxningssäck. Ibland behöver man titta på The Crow.
Nästa månad fortsätter vi på sorg- och dödstemat, dock med en betydligt äventyrligare och somrigare ton, även om den kommande filmen också är ganska melankolisk. Kan ni gissa vilken den är med dessa hintar? Sommar, Stranger Things, tågspår, döda kroppar och fantasifulla barn…
Vi ses nästa månad!
