Månadens VHS: Central do Brasil
Månadens VHS skildrar realistisk empati och verklighet i ett fängslande roadtripformat.
En kort synopsis
Dora (Fernanda Montenegro) är en pensionerad lärare. Hon får dock alldeles för lite i pension och måste försörja sig på något annat sätt. Möjligheterna är begränsade, och därför har hon börjat sitta på Rio de Janeiros centralstation för att skriva brev åt människor som varken kan läsa eller skriva. Hennes kunder består av ett brett spektrum av människor med olika behov, men en av dem förändrar hennes vardag radikalt: pojken Josué (Vinícius de Oliveira). Josué och hans mamma vill skicka ett brev till pojkens frånvarande pappa, som bor i utkanten av Brasilien.
En tid därefter blir mamman plötsligt påkörd av en lastbil precis utanför centralstationen. Dora, som först är motvillig, tar på sig uppgiften att skicka Josué till ett barnhem (med fördelen att hon får en betydande summa pengar). Men för hennes rumskompis Irene (Marilia Pera) ringer varningsklockorna, och hon ber Dora att snabbt ta honom ut därifrån. Hon menar att det troligen inte är ett barnhem, utan ett täckmantel för människohandlare. Dora räddar pojken och bestämmer sig för att personligen eskortera honom till hans far. Deras relation är långt ifrån varm. De har båda vuxit upp i fattigdom och trasiga hem, och det präglar deras personlighet. Men på något sätt har de båda valt att förlita sig på varandra.
Filmen är regisserad av Walter Salles, geniet bakom den Oscarbelönade filmen I’m Still Here, där både Fernanda Montenegro och hennes dotter, Oscarbelönade skådespelerskan Fernanda Torres, medverkar. 1999 nominerades både Central do Brasil och Montenegro till en Oscar för bästa internationella film och bästa kvinnliga huvudroll, men förlorade mot andra världskriget-dramat La Vita E Bella.
Människor som beter sig som människor
Vill du genom en film förstå ett land på riktigt är det bara att låta karaktärerna resa igenom det – och det var det Walter Salles gjorde (och skulle återigen göra när han regisserade Motorcycle Diaries [2004], filmen om en ung Che Guevaras motorcykelfärd genom Sydamerika). Central do Brasil använder roadtrip-genren till något mer än att visa kartans variationer; den visar skillnaderna i hur människor ser på världen. Perspektiv är centralt här. Två personer kan uppleva samma händelse och ändå inte se samma sak. Det är lika mycket en film om Brasilien som det är en film om hur vi formar, och omformar, vår egen moral.
Dora och Josué ger sig ut på en odyssé genom Brasiliens städer och landsbygd, där de möter alla typer av människor: goda, onda och allt däremellan. Och tack vare den magnetiska dynamiken mellan Dora och Josué är vi villiga att bli omslutna av denna värld. För även om de beter sig väldigt naturligt och relaterbart, utan någon förhöjd emotionell intelligens och tålamod, är vi ändå engagerade och vill att det ska gå bra för dem. Inte för att de nödvändigtvis förtjänar det, men för att vi alla känner någon som är som dem. Såna vi ofta blir arga eller irriterade på, men som vi tolererar då de står oss nära eller, som i Central do Brasil, inte har haft de bästa förutsättningarna.
”Om Rio är en australisk ödemark, då är de Mad Max och Feral Kid.”
Dora är filmens tveklösa mittpunkt – den pensionerade läraren som skriver brev åt analfabeter på stationen i Rio de Janeiro, bara för att sedan stoppa dem i fickan istället för att posta dem. Hon är inte ond, inte god, utan bara en överlevare. En människa så van vid sin hårda omgivning att känslomässiga band blivit en lyx hon inte längre har råd med. Kanske är det därför hon tar Josué under sina vingar. Hon tillåter sig själv att ha en svag länk, då hon ser sig själv i honom. De är båda exempel på överlevare i en hård värld. Om Rio är en australisk ödemark, då är de Mad Max och Feral Kid. Rio i Walter Salles värld är inte det du ser på ett vykort. Det är inte Copacabana. Det är slitet, bråkigt och ofta våldsamt.
Central do Brasil är en hjärtevärmande och rolig film i många avseenden, men samtidigt förskönar den inte verkligheten. Bara minuter in i filmen skjuts en snattare på öppen gata. Dora tittar, men reagerar inte. Fernanda Montenegro, som den talangfulla skådespelaren hon är, behöver knappt röra en muskel i ansiktet för att vi ska förstå: hennes hjärta har inte blivit kallt, det har blivit pragmatiskt.
”Salles vill skildra ett Brasilien som faktiskt finns, inte bara det som syns i exportfilm.”
Men när pojken Josué plötsligt står ensam i världen – och Dora, av ren slump (och en gnutta berusning), dras in i hans öde – börjar något spricka. Och det är farligt. För henne är att knyta an till någon lika med att göra sig sårbar, särskilt i en miljö där människor försvinner, där överlevnadsinstinkten trumfar empati, och tryggheten är en illusion. Detsamma gäller för Josué: vågar han lita på någon annan än sig själv? Central do Brasil säljer inte en sentimental försäkran om att göra gott alltid lönar sig. Snarare ställer den frågan: är det värt att försöka vara god ändå?
Brasiliansk film har ofta ett rykte om sig att vara våldsam och explosiv. Här är våldet förvisso närvarande, men aldrig spektakulärt. Det är, återigen, en väldigt mänsklig värld. Salles vill skildra ett Brasilien som faktiskt finns, inte bara det som syns i exportfilm. Kanske är det hans bakgrund som dokumentärfilmare som format hans inställning att skapa grundade och realistiska berättelser. För i sin essens och i de flesta avseenden är Central do Brasil en berättelse om människor som bara beter sig som människor – samtidigt som den lyckas vara allt annat än tråkig eller banal.
Varför du bör se Central do Brasil
Filmfotot: Central do Brasil är vackert inspelad och färgkorrigerad. Varje detalj och skråma syns på bild. Inspelningsteamet lyckades, med få resurser, provisoriska lösningar och begränsad tid, att få varenda ruta att se genomtänkt ut.
Skådespeleriet: Hela filmens grund bygger på att den ska vara både realistisk och engagerande. Fernanda Montenegro och Vinícius de Oliveira lyckades gestalta vanliga, ofullkomliga människor med tillräckligt mycket djup och komplexitet för att vi frivilligt ska följa dem på deras resa.
