Månadens klassiker
Med Bildhuggarens dotter skapade Tove Jansson en av Nordens mest säregna barndomsskildringar, en bok där minnet, naturen och fantasin bildar en oskiljaktig helhet. Selma Löfman återvänder till en klassiker som fortsätter att öppna dörren till barndomens blick.
Jag läste Tove Janssons Bildhuggarens dotter första gången i gymnasiet. Det var jul, möjligen juldag, och jag hade efter månader av skolarbete plötsligt tid att sjunka in i en text som inte handlade om börskrascher, algebra eller Nietzsche. Jag minns att jag läste det första kapitlet stående framför bokhyllan innan jag satte mig på golvet. Det fanns en särskild sorts befrielse i att få kliva in i den janssonska världen, med dess visuella och naturlyriska prosa.
Bildhuggarens dotter är en av den finlandssvenska litteraturens stora barndomsskildringar. Boken är ett slags mellanting mellan novellsamling och roman: kapitlen är visserligen fristående men bildar tillsammans en självklar helhet. Berättelserna ger läsaren inblickar i Tove Janssons egen barndom, alla med sina egna små intriger och teman. Som enskilda, starka barndomsminnen, ungefär. Här finns konstnärshemmet på Skatudden i Helsingfors, med pappan som var skulptör och mamman illustratör, den stimmiga ateljén, arbetsbänken, gipssäckarna. Här finns också sommarlivet i skärgården, med solnedgångar i rökiga mörkröda färger och havsvikar fulla av viskande vass.
I centrum för alla berättelser står barnet: en egensinnig men självmedveten flicka som återger en barndom där magi och verklighet ständigt blandas samman, där vardagen är både mörk och ljus. Tillvaron silas hela tiden genom hennes uppmärksamma och osentimentala blick, och jag antar att Tove Janssons första steg mot sitt eget konstnärskap kan spåras just hit, till hennes barndoms nyfikenhet. Tidigt framträder också en egen konstnärlig medvetenhet i henne, troligen sprungen ur dagarna med konstnärsföräldrarna och deras olika projekt.
“Jag går genom en skog som är tecknad av John Bauer. Han kunde göra skog, sen han drunknade har ingen vågat. Och de som vågar blir föraktade av mamma och mig.”
I varje kapitel låter Tove Jansson läsaren ta barnet i ena handen medan hon själv håller den andra. Hon undviker också den litterära fällan att ge barnets tankar den logik som nästan alltid saknas i verkligheten. Det finns, så att säga, inget tillrättalagt i berättelserna. Hon fångar barnets gränslösa fantasi i lekarna och låter den ta en självklar plats i tillvaron – mitt i verkligheten och inte vid sidan av den. Jag tänker att vad Tove Jansson egentligen förmedlar är att fantasins själva funktion är att leda barnet in i, och inte bort från, verkligheten. Och jag vill tro att denna inställning är alldeles avgörande. Det är ju där, i leken, som barnet ges utrymme att i sin egen takt begrunda och bearbeta vad som pågår runt omkring, det är där barnet tvingas tänka och känna själv.
Också människorna i flickans omgivning beskrivs med skärpa: Anna som sjunger medan hon diskar och vars hår växer som grovt och saftigt gräs, geologen Jeremiah som går runt och knackar i berget med sin stenhammare, Fanny med de vitblå ögonen som tittar förbi, och inte på, en. Här finns en kompromisslös solidaritet med barnets blick vilket resulterar i en läsning som är omedelbar, intim, äkta. Kanske är det därför Bildhuggarens dotter stannat i mig på ett sätt som bara vissa böcker förmår göra.
Naturligtvis består bokens storhet också i hur naturen beskrivs: skridskobanan som ett armband av ljus långt ute i mörkret, hamnen som ett hav av blå snö och ensamhet under vintern. Tove Jansson bjuder in läsaren i en värld som skimrar av vackra formuleringar och omsorgsfulla miljöskildringar, och jag skulle vilja stanna där, vid ängarna som är grå av dagg, vid havet, klipporna.
Det sista kapitlet i boken, som handlar om julen, är särskilt vackert. När flickan beskriver den stora tomhet som infinner sig när julafton lider mot sitt slut är det precis som att man förflyttas till sin egen barndoms sena julaftonskvällar, som var laddade med en sådan sentimentalitet att man kunde börja gråta:
“Och så kom natten när alla ljus hade brunnit ner och alla eldsvådor var släckta och alla band och papper hopvikta till nästa jul. Jag hade presenterna hos mig i sängen. […] Ingenting är så lugnt som när julen är över, då har man fått förlåtelse för allt och kan bli vanlig igen.”
Bildhuggarens dotter träffade mig som en liten pil i hjärtat där jag satt på golvet, varför är svårt att svara på. Kanske var det de vackra bilderna av natur och skärgård som drabbade mig, kanske var det ett resultat av något annat. Det enda jag vet är att boken, varje gång jag läser i den, tillåter mig att glänta på dörren till mitt eget flickrum, till timmarna jag stod framför dockskåpet, sorterade bokmärken, byggde tågbanor. Och det finns nog ingenstans jag någonsin varit så trygg som just där: i leken.
